Ännu en semestervecka är avverkad och det har kanske inte varit en enbart avkopplade sådan men väldigt rolig och händelserik.
Först åkte Katta och jag och kollade på möbler och tapeter men sen insåg vi att det var förmodligen det tråkigaste man kan göra på sin semester och drog ut till Mormorsgruvan istället.
Där hade Mattias och Toffe påbörjat arbetet med den nya altanen och vi hjälpte till så gott vi kunde.
Katta fixade även i ordning den grop som vi grävde för ett par år sedan som fungerar lite som en jordkällare (om än väldigt liten sådan).
Några av fästpunterna...
...och resten
Närbild på Mattias stenkista
Att åka ut till gruvan och jobba är långt ifrån så jobbigt som det kanske låter eftersom det är något helt annat än att sitta på kontoret eller i telefonmöten hela dagarna.
Om alla hade en sån här utsikt skulle det inte finnas några krig
Halva grejen (eller kanske 90% egentligen) med att vara där ute och jobba är att få hänga med släkten också, i det här fallet Mamma, Mattias, Ramona och Toffe.
Mys vid brasan
Jag åkte och hämtade Linnéa mot slutet av veckan så jag fick tyvärr inte vara med att lägga däcken men så här så det ut innan vi åkte, dvs hela grunden klar och "bara" finliret kvar.
De två byggmästarna in action
Själv stog jag inte för något större insats i själva byggplaneringen utan fokuserade på att bära saker och göra som jag blev tillsagd. Dels för att Toffe och Mattias gör det bättre och för att vet att jag inte vet vad jag håller på med. Jag behöver enkla projekt där inte slutresultatet behöver vara skottrakt eller helt genomtänkt.
Det kommer nog bli en jäkligt grym altan när den är helt klar!
Och sommaren är inte heller slut än så vi kommer nog kunna utnyttja den en del i år.
Sedan åkte vi hem och tog emot finbesök från Stockholm i form av Kattas barndomsvän Sara, hennes sambo Micke och deras barn Caesar och Charlie.
Det var fullt ös med tre barn i huset och vi såg till att hålla oss i lekparker, vid stranden samt på busfabriken för att låta dessa tre få gå bananas fullt ut.
På kvällarna fick vi dock till lite vuxentid med kortspel och trevliga samtal.
I måndags åkte vi vidare upp till Stockholm och sov över där för att spendera hela tisdagen på Gröna Lund.
Det var en mixad upplevelse av både frustration över köer och priser samt glädje över barnens glädje när de åkte karuseller mm.
Jag försökte, likt min far gjorde med Daniel när han nyss hade passerat åldersgränsen för gratis liftkort i Sälen, att få Linnéa att förstå att just idag var hon bara 3 år gammal. Det gick inget vidare men jag lyckades "smita" in henne på ett par åk i alla fall vilket gjorde att vi sedan hade åkkuponger att gödsla med mot slutet.
Linnéas favorit
Jag lyckades även slå dagens tidigare rekord på min "paradgren" i femkampen, Woody, tyvärr slogs rekordet minst en gång under dagen men jag fick i alla fall ha mitt namn på tavlan en stund!
Rättstavat och allt
Vi gjorde det klassiska misstaget att parkera väldigt nära och jag körde på sms-biljett, en gång i timmen fick jag skicka nytt sms för att förlänga parkeringstiden, 43 kr per timme kostade det också...
Jag blev lika förvånad varje gång det vibrerade i fickan och jag insåg att ännu en timme hade förflutit.
Det var inte helt okomplicerat med en 3-åring och en 4-åring som ska tävla om det mesta och då givetvis även ha allt som den andra har/får.
Stackars Sara tvingades köpa en heliumballong då jag hade lovat Linnéa en tidigare på dagen och de var inte direkt gratis.
Linnéa var hur som helst glad för sin häst.
Lätt överprisad
Vi var alltså där ca 3 timmar längre än planerat och väldigt mycket fattigare än man kanske hade trott.
Det var dock en väldigt rolig dag och Linnéa verkade nöjd, trots att hon inte fick köpa filmen på macken i Sille Krog utan "bara" fick ett par nya solglasögon. Det är svårt att få barn att minnas tidigare gåvor när ett nytt objekt har fångat deras uppmärksamhet.
Passar på beachen på Gotland
Ikväll packar vi om för färd söderut och en liten sejour i skärgården utanför Valdemarsvik, hoppas att vädret är med oss!
Det är nästan 20 år sedan jag gick Östgötaleden tillsammans med mamma, pappa och brorsorna.
Då gick vi från Mormorsgruvan till Sätravallen och övernattade (vad jag minns) en gång på vägen.
Katta och jag planerade att börja med att gå samma sträcka, sen gå lite mot Linköping kanske och, i värsta fall, samma väg tillbaka om det behövdes.
Det var en ganska grov överskattning av vår förmåga och av ledens framkomlighet skulle det visa sig.
Förvisso tog det ett bra tag innan vi kom iväg (som vanligt). Bland annat på grund av sista minuten inhandling av mat, "vildmarksutrustning" och tält.
Jag lånade pappas gamla ryggsäck som trots att den är äldre än vad jag är fortfarande gjorde jobbet galant, om än något gnissligt.
Start vid stugan i Mormorsgruvan
Vandringen började bra, vi insåg efter ett par kilometer att vi hade gått åt helt fel håll, dvs mot Åtvidaberg istället för mot Bestorp.
Efter en väldigt kort promenad började det bli uppenbart att leden var "ganska" dåligt omskött.
Framför allt märkte man att det inte har röjts vare sig gräs, buskar eller nedfallna träd där på åratal.
Vi hittade på den fiktiva karaktären Bosse som vi lastade för den dåliga skötseln. Bosse var nämligen väldigt aktiv friluftsmänniska på 60- och 70-talet och skötte då om leden med bravur.
Numera var dock Bosse närmare 80 och inte lika pigg längre, han orkade helt enkelt inte sköta om leden och hans söner hade ingen lust att gå i hans fotspår, bokstavligt talat.
Inne i skogen var det oftast lättare än på oklippta ängar
Vädret var inte heller på vår sida, ganska snart hörde vi åskmuller i fjärran och det var uppenbart att vi skulle möta det inom kort.
I enlighet med vad man fick lära sig som liten så gick vi ut på en stor öppen äng som låg lite högre än omgivningen och gick lugnt och behärskat mellan de enstaka träd som fanns på ängen... Nej inte riktigt men vi insåg dock att vi befann oss på just en sådan äng och gick med raska steg mot skogen.
Bättre att vara bland en massa träd en vid just ett specifikt tänkte vi.
Hotfulla moln
Det tog en liten stund att få på Kattas nyinköpta regnskydd, delvis för att det var jättedålig kvalite och en rem gick sönder ganska direkt, men så snart var klara så kom regnet.
När det hade lugnat ner sig lite så fortsatte vi vandringen och svor över Bosses dåliga röjningsjobb inne i skogen. När solen tittade fram kom vi till en liten höjd med fin utsikt och passade på att ta en liten fikapaus och titta på ett gäng självmordsbenägna grodor som hade bestämt sig för att de skulle ner för den lilla bergknallen.
Fikapaus i solsken
Vi jobbade oss vidare genom skogen och insåg efter ett tag att det här minsann inte gick så snabbt som vi hade trott från början. Vi började kolla på kartan och mäta lite hur långt vi hade gått mot hur långt vi hade kvar till Bestorp.
Det skulle behöva bli en övernattning någonstans på vägen.
Ironiskt nog blev det exakt samma övernattningsplats som familjen hade valt ~20 år tidigare, vid sjön Tran.
Till skillnad från leden så var rastplatsen ganska välskött med bord, grillplats och till och med torrdass.
Utsikt över Tran
Vi intog vår middag tillsammans i kvällsolen och tog till och med ett litet dopp i sjön, vattnet var varmare än luften kändes det som.
Vi kröp in i vårt alldeles för underdimensionerade tält, väskorna fick övernatta på dasset, bäddade ner oss i sovsäckarna och spelade lite kort och läste lite.
Natten var bra med undantag från när jag hörde steg i gräset utanför följt av ett frustande, eller snarare en utandning som kom från ett djur. Ett relativt stort djur skulle jag vilja säga men jag kunde inte avgöra vad det var för något.
Kunde det vara ett vildsvin kanske?
Vi hade tidigare under vandringen pratat om problemen man hade med vildsvin i trakten.
Vildsvin som rökte, snattade och tjuvåkte på moppe.
Jag tänkte skrämma bort "djuret" med ett vrål och när Katta sedan tittade ut så var, vad det nu var, borta.
På morgonen käkade vi frukost i morgonsolen och låg och degade lite innan vi begav oss vidare.
Semester!
Vidare längs leden så blev det bara värre och värre framkomlighet kändes det som.
Med undantag för de korta avsnitt där man gick på skogsvägar så var det alltid midjehögt gräs och låga träd som man fick klämma sig förbi.
Det skulle även visa sig att markeringarna för leden lämnade en del att önska.
Vi vek av in i skogen följandes de orangea markeringar som utgör Östgötaleden.
En kort bit in möttes vi att ett vattenfyllt dike där vi tvingades bygga en lite bro av ett nedfallet träd.
Landar Katter alltid på fötterna?
När vi tagit oss igenom träsket så började vi återigen klaga på Bosse och hans markeringar. Det gick kors och tvärs igenom skogen, till synes utan logik.
Okej att en vandringsled inte nödvändigtvis ska gå kortaste vägen eller ens rakaste vägen men här gick den i sick-sack genom skogen.
Till slut kom vi ut på en grusväg och vi såg inte längre någon markering, jag konsoliderade kartan och vi insåg att vi gått helt fel.
Markeringarna på träden som vi hade följt var avverkningsmarkeringar (i samma orangea färg som leden) vilket förklarade den, till synes, slumpmässiga utmärkningarna av det vi trodde var leden.
Vi kämpade oss vidare och målet för dagen var att komma till mormor och morfars landställe och ta en liten fikapaus där.
Ju närmre Kristineberg vi kom desto tätare blev skogen.
På flera ställen var det rent av löjligt att kalla det för en led, det var mer som att gå igenom tät skog där det på vissa ställen satt en liten orangefärgad stolpe inne i en gran.
Hitta Katten om du kan
Efter ett välbehövligt dopp i Storsjön knatade vi upp till mormor och morfars stuga där vi fick pizza, mackor och frukt. Inte exakt "Survivor Man"-upplägg på vår vandring alltså men det var å andra sidan inte tanken heller.
Sista etappen innan andra övernattningen var vägen mellan Kristineberg och Sätravallen, den delen var relativt lättvandrad och vi hittade ett stort hav med blåbär längs vägen.
Katta är inget blåbär när det gäller bärplockning
När vi kom till Sätravallen var det första man slogs av hur nedgånget det blivit under tiden som det stått oanvänt.
Den gamla skidbacken och campingen var helt överväxt och egentligen var hela området väldigt ödsligt.
Ett par nyetablerade bostadshus var det enda som visade på liv och det var lite sorligt att se med tanke på att det ändå var ett ganska välbesökt område både vinter- och sommartid när jag var yngre.
Svåråkt skidbacke
Vi slog läger nere vid sjön och hittade som tur är en liten bod som vi kunde ställa väskorna i. Vädret hade blivit ganska lömskt igen och det kom en hel del regnskurar med jämna mellanrum.
Utsikt genom tältet
Här lagade vi en festmåltid av vår medhavda frystorkade "gryta" med lite vin till samt blåbär till efterrätt.
Natten var bra utan besök av monster och vi vaknade relativt tidigt av att solen stekte vårt tält.
Mmm frystorkat
Vädret på lördagen var väldigt mulet och trist.
Vi insåg att det inte fanns någon anledning att gå samma väg tillbaka eftersom det tog så lång tid samt att den var svårforcerad. Så vi gick helt enkelt längs med den asfalterade landsvägen mellan Bestorp och Mormorsgruvan.
Det kanske låter tråkigt och "lamt" när man är ute på vandring men det var snudd på bättre naturupplevelse och framför allt gick det betydligt fortare eftersom vi mer eller mindre bara skulle ta oss tillbaka till bilen innan den nalkande störtskuren hann i fatt oss.
Fina hästar som skeptiskt tittade på vårt (mycket grönare) gräs
En av de finaste vyerna på hela vandringen, faktiskt
Ett par hundra meter innan vi kom fram till stugan och bilen så öppnade sig himlen och vi insåg att det var tur att vi kom iväg så pass skapligt som vi ändå gjorde för annars hade vi tvingats gå i regnet.
Det hade förvisso småduggat lite hela vägen men det gjorde inte så mycket utan var snarare skönt och svalkande i och med att vi höll ett lite snabbare tempo än tidigare.
När vi kom hem igen så fyllde vi på depåerna igen... med pizza!
Även urtidsmänniskorna tog sig säkert en kebabpizza efter sina långa strapatser, de hade i alla fall gjort det om de hade kunnat!
Summa summarum så var det ändå en trevlig vandring även om det var frustrerande att behöva vada genom högt gräs.
Att vi inte hittade en enda fästing när vi kom hem var en stor överraskning och det känns som att det var mindre sannolikhet än att vinna på lotto.
Toffe fyllde 50 i söndags så det var givetvis ett stort partaj i Åkersberga i helgen.
Det var mycket trevligt och bra drag, helstekt gris, konstverkstårta, mingel och fina tal från flera i familjen och släkten.
Vi trotsade myggen och var uppe ganska sent men det var en mycket lyckad tillställning.
På söndagen tog vi an oss ännu en batalj med myggen på Järvas frisbeegolfbana och även om festen hade satt sina spår så gick det ganska bra ändå.
Nu har semestern börjat på riktigt och även om vädret inte börjat jättebra så ska det bli skönt med 4 veckors ledigt.
Jag känner på mig att bloggandet kommer få stryka på foten ännu mer de kommande veckorna men jag ska försöka lägga upp lite sammanfattningar då och då.
I alla år har jag här på bloggen skrivit om vårt traditionsenliga midsommarfirande på mormor och morfars landställe. I år blir givetvis inget undantag för vad vore väl en tradtion utan upprepning?
En tradition som däremot tagit slut är dansandet runt midsommarstång nere vid sjön.
Därmed inte sagt att det inte blev någon dans runt midsommarstång, givetvis anordnar vi då en mindre, bättre och gemytligare stång- och dansupplevelse på tomten.
I år är det extra många saker att fira, halva släkten fyller jämt, ett par st förlovar sig och i övrigt så är det rent allmänt bara roligt att träffas och umgås.
Det är värt att skåla för!
Resten av midsommaren förflöt enligt den mall som traditionsenlighet brukar kräva, mat + snaps och både bra och dåliga sånginsatser (jag tar på mig den). 5-kamp med ytterst tveksam poängsättning där "konstigt nog" arrangören lyckades kamma hem segern. Kubbvinst samt fysiklektion med tjejlaget kring hur kraftens riktning direkt styr rörelse av objekt som träffas av kraften. Knottanfall. Kvalificerat gitarrspel och mindre kvalificerat gitarrspel (jag tar på mig den också) och stämsång samt skränsång (ja va fan jag tar den också). Och öl, ganska mycket öl faktiskt... (nähä, jaha, ja men då tar jag den med då för i he-vete).
Jag har funderat lite på ett projekt att ge Linnéa som dels ska lite mer långsiktigt än att måla en teckning eller bygga ett legoföremål.
Tanken är att hon ska ha något som kräver lite ansvar och att hon ska kunna känna att hon bidrar till något som hon kan se effekten av efter en tids "arbete".
Valet föll på att försöka odla något.
Vi börjar med en avokadokärna tänkte jag eftersom det är en stor och fin kärna som man kan plantera på ett roligt sätt (se bild) så slipper hon stå och stirra på en blomkruka i flera veckor.
Sen när jag läste på lite och insåg att det kunde ta månader innan kärnan började gro så fick jag komma på något lite mindre tålamodskrävande som första projekt.
Då mindes jag krassen som vi odlade på papper när jag var liten. Den växer så snabbt så det borde bli ett perfekt första objekt i väntan på avokadon.
Krassen började växa ut genom fröna redan efter ett par dagar och även om Linnéa verkade mer intresserad av själva vattnandet än växten så tycker hon att det är spännande att gå ner och titta på sin växt på morgonen efter att hon har vaknat.
Nu får vi se om det blir något av den där avokadon...
I lördags så gick vi till Arbetets museum i Norrköping efter att jag hade läst om att de hade en skaparverkstad (inte skapelseverkstad som jag skrev på Fejsbok).
Skäms på mig som inte varit på museet trots att jag bott i den här stan i 12 år snart.
Det är ett riktigt bra museum faktiskt och nu hastade vi igenom utställningen eftersom Linnéa var taggad på att måla och pyssla.
Vi får gå dit en annan gång och faktiskt kika på utställningen ordentligt.
Jag var helt säker på att det skulle vara full fart inne i skaparverkstaden och att man skulle få slåss med andras barn om penslar och flörtkulor.
Döm om min förvåning när vi inte bara var helt själva där först utan att de även hade en stor arsenal av material för att pyssla och bygga.
De hade ett undervattenstema (Havets skatter) och man fick utgå ifrån en skokartong och bygga sin undervattensmiljö med hjälp av färg, glaskulor, snäckskal, legoattiraljer, färgglatt papper, snören och allt möjligt annat.
Det var svårt att låta bli att pyssla lite själv också och snart satt jag där och slogs med Linnéa om limtuben och färgpaletten. När man väl kom in i det så kunde man inte sluta, jag skulle också kunna sitta och
Det kom in ett par barn familjer till men det var de enda andra där på de dryga 2 timmarna (!) som vi spenderade med att bygga upp våra fantastiska undervattensmiljöer... Eller tja Katta gjorde någon slags expressionistisk tolkning av temat, egentligen tror jag det var så att hon inte var med när "instruktionerna" kring temat gavs, men hennes blev väldigt fin ändå!
Hit måste vi gå fler gånger, särskilt nu i sommar om det blir tråkigt väder på lediga dagar.
Den senaste helgen lämnade en liten tomhet och en stor stelhet i hela kroppen efter sig.
Vi hade sedan länge bokat upp hela helgen för frisbeegolf och under veckan så såg väderutsikterna minst sagt dystra ut.
Jag åkte till Västerås i fredags och Andersson och jag spelade en runda på Aros-banan som gick både uppåt och nedåt (både bildligt och bokstavligt). En ganska besvärlig skogsbana och jag hade ganska stora problem med att få till spelet. Jag lyckades dock hålla en ganska jämn nivå och även om det var en bit ifrån mitt rekord på banan så får det anses som att det gick okej.
På lördagen skulle de regna, vi gjorde en chansning och åkte till Järva i alla fall. Det regnade inte...
Det fortsatte att inte regna hela kvällen trots att prognoserna talade om regn.
Andersson och jag hann spela 18 hål av de 27 som finns på Järva innan skäggmannen från Asien (Mattias) anslöt.
Vi spelade ytterligare 27 hål och Mattias visade varför han är och förblir regerande mästare på Järva.
Det ska då tilläggas att han alltså inte spelat någonting sedan november förra året medans Andersson och jag spelar i princip så ofta vi har haft möjlighet.
Jag har sagt det förut och tänkte upprepa det igen, Järva är en fantastiskt fin bana (se bara på bilderna, som dock inte är från när vi var där).
Som avslutning på lördagen så spelade vi en runda i Åkersberga också eftersom vi skulle passa på att sova över där. Den rundan vann jag även om spelet inte var på topp, jag tappade även bort en av mina favoritdiscar vilket känns surt.
De sista 6 hålen spelades i ganska skum belysning då solen sedan länge hade börjat gå ner.
Väl i säng så kändes det att vi hade 18+27+27+18 hål i benen och armarna (och då har jag inte räknat alla myggbett ens).
På söndagen vaknade vi ganska stela men fast beslutna om att trotsa regnprognoserna och åka till Rudans firsbeegolfbana som ingen av oss hade spelat innan.
Den ligger i Handen/Hanninge (beroende på vem man frågar) och det var minst sagt inte enkelt att hitta dit.
Bilfärden gick in i ett industriområde där det, väldigt oväntat, var skyltat till Rudans sportområde där frisbeegolfbanan låg en stunds promenad in genom skogen.
En varierad bana med blandning av skogshål och fina ängshål. Väldigt långa hål, det längsta på 225 m, men ändå ganska förlåtande par (ofta par 4 vilket är ganska ovanligt även för hål som är över 100 meter).
Första rundan gick relativt ok men det var mycket frustration när det inte gick som man ville.
Jag märkte att mina utkast inte längre gick som jag ville vilket jag hoppas beror på att jag helt enkelt var lite sliten efter de senaste dagarnas spel. Puttningen gick dock desto bättre och det gjorde att jag lyckades vinna första rundan och sedan så när lyckas knipa andra rundan som dock Mattias vann på sista hålet, dock inte alls oförtjänt.
Behöver jag nämna att det inte regnade på söndagen heller? Eller jo det kom en kort duggskur, på max 2 minuter, under vår lunchrast. Helt ok väder med andra ord med tanke på att det skulle regna hela helgen...
Så om vi var oroliga för vädret innan så blev vi positivt överraskade.
Däremot hade jag kanske förväntat mig lite mer av mitt spel innan helgen och bitvis under rundorna så undrade om det var något fel på mig när jag inte lyckades hålla utkasten på fairway eller när man missade en "lätt" putt.
Sett i backspegeln är jag ändå nöjd totalt sett men jag måste försöka komma till botten med varför jag har så svårt att få till utkasten.
Som tur är så är det förhoppningsvis en bra bit kvar på säsongen om man tänker på att vi förra året spelade sista rundan i november.
I lördags var det ganska exakt 1 år sedan vi fyllde vårt fat med Mackmyra Rök och nu var det äntligen dags för den första provsmakningen.
Lite för stressad på grund av diverse transportatoriska utmaningar innehållande tåg, bil och en brorsas sambos brorsas bil allt detta tillsammans med en lätt egocentrisk 4,5 årig dotter... och dåligt väder!
Springandes anlände vi i alla fall punktligt till provsmakningen som höll i ett av husen på Mackmyra bruk utanför Gävle där även destilleriet ligger. Eller egentligen är det gamla destilleriet eftersom Mackmyra har byggt ett nytt destilleri en bit närmre Gävle, ganska precis utmed E4an.
Själva provsmakningen var ganska simpel, vi fick ett provrör med ca 5 cl som tappats från vårt fat. Detta delades broderligt mellan fatägarna, jag själv, pappa, pappas jobbarkompis och en annan av pappasjobbarkompisars man... Ja hur som helst vi är alltså fyra st som delar på detta fat som ska ge oss ca 12 flaskor whiskey var om ca 3-4 år (beroende på hur smaken utvecklas).
Anyway vi fick lukta och smaka på vår, fortfarande väldigt unga, whiskey och som tur är så smakade den bra, riktigt jäkla bra faktiskt. Helt ärligt så hade jag kunnat tänka mig att ta en flaska av den som den var.
Den kommer garanterat bli ännu bättre efter ett par år till.
Jag slogs av hur pass mycket färg den redan har hunnit ta från fatet efter bara ett år.
Vad som kommer hända de kommande åren är svårt att veta men definitivt så kommer smaken rundas av mer, den kommer bli mer balanserad, inte ha lika hög alkoholhalt (den låg på 58,2% nu) vilket också gör att smakerna kommer fram mer samt att den kommer tappa lite rökighet (dock inte så mycket på bara ett par år).
Det ska bli riktigt spännande att följa utvecklingen men det hade som sagt var varit kul att ha lite kvar från varje år så att man sedan kan jämföra dem tillsammans för att verkligen kunna känna skillnaden.
I en helt annan ände av skalan så kämpade Katta mot vädret på ett betydligt mer direkt sätt, nämligen genom att cykla Siljan-runt: http://piggochduktig.wordpress.com/2012/06/02/yes-i-can/
Trots 3 grader, motvind och regn så kom hon och hennes medryttare i mål, om än stelfrusna, mycket glada och nöjda.
Det var också en väldigt värdig avslutning, eller inledning beroende på hur man ser det, på Kattas nya årgång (30+ nånting) som vi firade mestadels i bil på söndagen förvisso. På lördagen hade vi dock fördelen av att avnjuta lite middag på den, synnerligen tomma, överbokade restaurangen på Best Western i Mora.
Jag fick även avsluta min serie av, mer eller mindre, kryptiska MMS-ledtrådar till hennes födelsedagspresent.
Någon som vågar sig på en chansning?
Det är lite svårt att se på bilden men det var två väldigt röda armar som jag såg när vi kom inomhus efter att jag hade hämtat Linnéa på dagis.
När jag kom dit så såg jag att hon inte hade sin solhatt på sig och bara sin kortärmade tröja. Jag tänkte då inte på att hon skulle ha varit utan någon längre stund. När jag väl såg de röda armarna så insåg jag att det var fel...
Dagen efter så pratade jag med en av "pedagogerna" som delvis höll med och delvis försvarade sig.
Mitt budskap var väl ganska enkelt, som självklart, egentligen, barnen ska inte behöva lida för att föräldrar ev glömmer solkräm, solhattar eller täckande kläder.
Nu hade Linnéa både solhatt, solkräm och en tunn jacka så någon anledning till att hon skulle bränna sig fanns inte. Det var helt enkelt slarv från personalens sida, vare sig den berodde på okunskap, misstag, vikarie eller någon annan anledning.
Jag pratade med förskolechefen idag och framförde mina tankar kring vikten av att informera all personal att tänka på att dels inte låta barnen vistas i solen för länge men också att se till att barnen har täckande kläder och att man använder solkräm.
Egentligen är det hela mycket enkelt, jag gjorde jämförelsen till vintern. Ingen på förskolan skulle väl skicka ut ett barn utan mössa och vantar om det är kallt ute? Varför tänker vi inte likadant bara för att det handlar om sol?
Beror det kanske på vår okunskap och ovana vid sol här i norden där vi dels intalas att sol alltid är positivt och och man ska inte bara längta till solen, man ska "passa på att njuta av den". Det kan väl gå an när man är vuxen och tar ansvar för sig själv men man bör nog fundera på den inställningen om man jobbar med barn...
Det här sista låter ganska hårt när jag läser det själv men kan inte riktigt komma på hur jag ska formulera det annorlunda.
Jag menar inte att man ska sitta inne bara för att det är soligt men man ska inse att solen inte enbart har hälsobringande effekter.
Föreskolechefen lovade hur som helst att information skulle gå ut omgående och att rutiner skulle skrivas och kommuniceras ut.
Jag påpekade också att personalen behöver vänja sig vid att ta större ansvar när de slår ihop avdelningarna som de gör på eftermiddagarna när det blir färre barn. Man kan inte utgå ifrån att personalen på den andra avdelningen har smort in barnen tex. Ser man ett barn som är utan jacka eller mössa så måste man agera.
If you see the problem, you own it!
Jag ser fram emot att ta del av förskolans information kring detta och hoppas att inget barn behöver utsättas för något liknande framöver.
.JPG)
.JPG)
.JPG)