Ett par premiärer

Under veckan har det varit två mer eller mindre stora premiärer.

Den första var att Linnea nu har slutat på dagis och börjat på fritids på skolan som hon ska snart ska gå förskoleklass i.

Vi har försökt förklara vad som är på gång och jag ska inte direkt påstå att hon verkat varken positivt eller negativt inställd till att sluta på dagiset som hon spenderat ca 3,5 år på och istället börja på ett fritids med barn som hon inte har träffat förut.

Veckan har gått jättebra och personalen säger att hon har skött sig bra. Hon verkar kunna leka bra även med de äldre barnen. En stor fördel med Folkparksskolan är att den ligger, som namnet antyder, mitt i Folkparken i Norrköping. Där finns en ganska stor lekplats med en liten plaskdamm som Linnea alltid vill bada i. Eftersom vädret har varit ganska bra under veckan så har hon kunnat bada där och leka i lekparken hela dagarna. Något som jag sällan brukar orka gå igenom när vi är där.

Nu är det bara en vecka kvar innan förskolan börjar och det ska bli spännande att se vad hon tycker om det!

Den andra premiären gäller mig själv. Jag har i min ungdom spelat en hel del innebandy och även om jag spelade lite under tiden på högskolan så har jag endast spelat korta perioder med diverse "gubbgäng" sedan dess.

När jag i våras blev inbjuden att vara med i det bästa korplaget i Norrköping efter endast en provträning så kändes det lite overkligt (jaja jag vet att det är ganska långt ifrån att bli draftad till tex en NHL-klubb eller såld till ett fotbollslag i Sydeuropa) eftersom jag aldrig varit mer än en medelmåttig innebandyspelare som bäst.

Jag har bara varit med på ett par träningar under våren och efter en ganska lång semester så kändes inte direkt som att jag var i toppform när jag blev inbjuden att vara med i en cup i Stockholm med några spelare från ett par Div1-lag... Jag var både ödmjuk och taggad inför uppgiften.

Det var med ganska stor mängd nervositet jag igår (lördag) klev in på planen i min första match på drygt 5 år.

Vi förlorade första matchen lite snörpigt med 1 mål på grund av lite ostrukturerad organisation.

Andra matchen vann vi (förvisso också bara med ett mål men vi var klart bättre än det andra laget).

Matchen mot det bästa laget i gruppen slutade oavgjort efter att dom kvitterat under sista minuten.

Sista matchen spelades idag (söndag) och tyvärr visste vi innan matchen att vi inte hade chans att gå vidare till slutspel men vi mötte det "sämsta" laget och det blev en ganska enkel seger med 10-5. Det bästa var nog ändå att jag till slut fick trycka in en boll i nät också (visserligen i powerplay)!

Här laddar jag för ett dragskott som satt nära krysset

Det var riktigt kul att få spela match igen och jag är väldigt taggad inför korpserien som drag igång i höst. 

Jag har också insett att jag faktiskt är lite bättre än jag trott och särskilt med tanke på hur lite jag har spelat de senaste åren.

Löpning under resan

Jag hann med två löpturer under USA-resan som jag skrev om i förra inlägget. Den ena var i San Francisco och den andra i Los Angeles.

Jag hade min Garmin-klocka med mig så att jag kunde spara löpturerna, det är något visst med att kunna se på en karta att jojomen, här har jag sprungit.

Det var inte direkt mina främsta rundor vare sig i hastighet eller distans men det är så klart inte det viktigaste när man kan säga att man har sprungit uppför Lombard Street och länge Venice Beach.

Klättring

Äntligen kom vi iväg till Klätterhallen i Norrköping på deras "prova-på"-söndag.

Jag har bara provat klättervägg en gång tidigare och då var jag både höjdrädd och hade för dålig teknik för att ta mig upp till toppen på annat än den lättaste väggen.

Höjdrädslan var inte lika påträngande den här gången men det var precis lika jobbigt som förra gången.

Känslan när underarmarna stelnar 2 meter från toppen är svår att sätta ord på men besvikelse är en underdrift.

Man blir väldigt imponerad när man tänker på att det finns personer som kan klättra upp för bergssidor som är både vertikala och lutar utåt när man själv har svårt att ta sig upp för en "snitslad" bana med konstruerade grepp inomhus...

Efter två etapper på höga väggen så gick vi till "boulderhallen" som består av kortare banor som man klättrar utan rep (man kommer bara 2-3 meter över marken) och med tjocka madrasser under där man kunde prova lite mer lekfullt att hänga halv upp och ner och inte behövde lida av höjdskräck.

Jobbigt värre men bra träning och väldigt roligt. Det kommer definitivt bli fler besök.

Comeback

Det var över 3,5 år sedan sist, som jag spelade innebandy alltså.
Jag spelade mycket under tonåren, jag var faktiskt med från början i starten av Bergs P79-80 lag som jag spelade med tills en bit in i övre tonåren.

När jag pluggade på högskolan i Norrköping så var jag med i studentlaget Naffi som vann högsta korpserien ett par år i rad.

Sedan hade jag en säsong i Telias korplag 2008-2009 som tyvärr lades ner på grund av bristande intresse.

Men så igår var det alltså dags för min comeback!
Jag har tidigare försökt få tag i ett korplag att spela med men det är lite svårt att ta sig in i dessa då de oftast består av kompisgäng eller anställda på ett visst företag, det är inte alltid de söker folk och det är inte heller så att man blir draftad till ett korplag direkt.

Jag fick hur som helst napp på ett förfrågan den här gången och igår spelade jag med ett blandat gäng, allt från 20-åringar till 57-åringar.
Det märktes att det var ett tag sedan jag spelade.
Jag har förvisso aldrig varit mer än en medioker, eller som bäst medelmåttig, innebandyspelare och det är inte direkt så att man pensionerade min tröja (#14) när jag slutade i Berg.
Däremot brukar jag kuta som en dåre och ge allt när jag väl spelar.
Detta gjorde jag även igår men skillnaden nu mot förr var att jag inte orkade speciellt länge.

Jag har styrketränat rätt så mycket det senaste året och även om jag löptränar mycket mindre än tidigare år så har jag ändå hållit igång löpningen hyfsat. Jag trodde alltså, lite naivt, att jag skulle vara mer uthållig än jag var.

Nu var förvisso inte de övriga som spelade några elitspelare heller direkt och jag var klart bland de bättre på planen totalt sett. Jag lyckades göra en 6-7 mål men det var väldigt frustrerande när klubban inte riktigt ville lyda och man allt som oftast tappade bollen, slog en riktig jävla felpass eller sköt 2 meter utanför istället för i krysset.

Jag vet att jag inte ska ha så höga förhoppningar när det var länge sedan jag spelade och att jag blivit äldre gör det inte direkt lättare.
Jag vet att det kommer gå bättre och bättre om jag fortsätter spela och förhoppningsvis kan jag få en ordinarie plats i laget så att man får vara med och spela några matcher, det har jag verkligen saknat.

Träna bör man

Hittils har jag bara varit sjuk en gång sedan jag köpte gymkortet (peppar, peppar). Det innebär att jag för första gången på väldigt lång tid har haft lite konsekvens och, framför allt, frekvens i träningen.

Jag har ett tvådelat program där jag kör ben, bröst och biceps ena passet och rygg, axlar, triceps, mage under det andra. Upplägget är att köra 3 set genom att varva mellan 3-4 övningar per muskelgrupp utan vila och därefter kort vila innan nästa set. Det är ett upplägg som jag känner passar mig väldigt bra och som jag också tycker är mycket roligare än att köra en övning 3 set med vila mellan.

Svårt att påstå att man märker någon tydlig effekt efter så pass kort tid men det är klart att man ökar på lite på vikterna efter ett tag, även om det nog beror mer på ökat självförtroende än att jag har blivit mycket starkare.
Om jag lyckas hålla frekvensen på 2-3 pass i veckan så vore det väl konstigt om jag inte märkte någon skillnad alls framåt sommaren.
Jag väger runt 82 kilo och ligger på strax under 16% fett så det är inte så jävla illa egentligen, jag vill bara ha lite mer "definition" så att säga samt se till att hålla mig i form.

Linnéa maxar

Igår tog jag med Linnéa till gymmet och försökte få henne att roa sig i barnhörnan. Lite grann fick hon vara med och som tur var så var det väldigt lite folk just då så det kändes inte som att hon var i vägen.

Hon fick testa lite "bänkpress" och klarade utan problem lägsta vikten (9 kilo) vilket är ungefär halva hennes kroppsvikt. Det fungerade rätt ok sen när jag fick låna en film som hon kunde kolla på så nu vet jag att jag inte kan gnälla på att jag inte kan träna bara för att jag har en Linnéavecka... typiskt.

Plötsligt händer det!

Den 24 oktober 2010 var fram till och med 6 mars 2012 senaste gången jag var på ett gym.
Under den tiden har jag förvisso inte helt slutat att träna men min satsning på hemmaträning gick inte riktigt.
Jag kan skylla på att jag har varit sjuk mycket, att Linnea har varit sjuk ännu mer och att jag har rest mycket i jobbet... och det gör jag också, men det är inte hela sanningen så klart.

Syftet med att börja träna hemma var just att inte behöva spendera tid på att ta sig till och från gymmet samt att jag skulle spara pengar.

Numera bor vi nästan granne med gymmet och jag får väldigt bra friskvårdssubvention via jobbet så de två tidigare huvudskälen till att träna hemma har försvunnit.
Därmed återstår alltså bara själva grundproblemet, att helt ta sig tiden att träna. Det hänger mer ihop med lathet än något annat givetvis och jag kommer definitivt vid flera tillfällen inte "kunna" träna på grund av sjukdom (min egen eller Linneas) eller tidsbrist (verklig eller upplevd) även framöver.

Men jag ska i alla fall göra ett försök, ett riktigt försök den här gången.

Kungsholmen runt

Jag tog en liten komma-igång-runda efter en lång tid av sjukdom och lathet.
Runt ett blåsigt Kungsholmen tog jag mig runt på mina vanliga siffror* vilket känns rätt bra efter ett så långt uppehåll.


* GPS-klockan letade satelliter första kilometern så kartan och måtten stämmer inte överens.

Att inse sina begränsningar...

Jag var ute och tog en liten löprunda i lördags.
Det blev några mil i skogen på Lidingö allt som allt.



Det var ungefär den inställningen jag hade till Lidingöloppet i år.
Jag bestämde mig egentligen först på lördag morgon att jag faktiskt skulle springa.
Jag var varken speciellt väl förberedd (skaplig underdrift) eller taggad.

Jag anmälde mig i juni främst för att stötta min käre vän som hade gett sig den på att klara klassikern (åtminstone delar av den).
Så när dagen helt plötsligt kom, i samband med en sjukt intensiv jobbperiod, så var det inte direkt den där härliga "äntligen dags" känslan som infann sig.

Jag har kanske sprungit 10 mil under sommaren totalt, inkl de 2 som jag sprang till landet på midsommar. De senaste 3 veckorna har jag sprungit 1 mil, förra söndagen närmare bestämt.

Det är inte direkt den uppladdningen man rekommenderar eller vill ha inför 3 mil terränglöpning.

Men jag vet att jag har ganska goda förutsättning när det gäller löpning. Jag har en bra grundkondition och jag ger aldrig upp, inte ens när det gör ont. Det visar kanske mitt första marathon-resultat på, jag fick problem med knäna efter 2 kilometer, jag ställde alltså upp fast jag visste att jag var skadad, gick stora delar och tog mig med stor smärta igenom det hela på drygt 5 timmar.

Jag försökte innan Lidingöloppet räkna på vad jag kunde sikta på för sluttid. Jag tänkte att 50 min per mil borde vara rimligt eftersom jag springer milen på 45-46 min i vanliga fall. Då borde jag landa på lite drygt 2,5 h och kanske till och med under om jag hade riktigt flyt.

Första 2 milen gick bra, väldigt bra. Jag kände mig pigg och jag hade bra fart även i uppförsbackarna.
Sen ganska exakt efter 2 mil så hände något... Det kom ett litet, litet ryck i baksidan av vaden. Jag kände direkt vad det var, ett litet krampryck.
Jag tänkte: "Ok gjorde jag något som kan ha orsakat det? Var det en en gångsgrej kanske?". Efter en liten stund kom det igen... "Fan också".
1 mil kvar och krampkänning... Nu gällde det att dricka, ta det lugnt och inte göra någon lurig fotisättning eller extra frånskjut som kunde riskera att krampen satte in.
Efter en liten stund så hände det som inte fick hända, jag snubblade till på en rot, lyckades hålla balansen men kände direkt att musklerna hade spänt sig, jag fick en liten adrenalinrush och nu låg krampen preciiis på gränsen, i båda vaderna.
Lite drygt 8 km kvar. För långt för att gå med kramp. Började gå i uppförsbackarna. Hatar att gå. Hatar att se folk gå. Tvingades gå.
Försökte springa när det var flakt, det gick, även nedförsbackarna gick bra.
Kilometerskyltarna kom allt mer sällan, löpare efter löpare sprang om mig.
Fan också. Jag hatar att gå. Jag hatar att gå.
6 km kvar, vätskekontroll, drack så mycket jag kunde, åt banan, bulle, drack kaffe, blåbärssoppa, ännu mer vatten. Knapprade i mig mina dextrosol som jag hade med mig. Fyllde på en av vattenflaskorna i vätskebältet som jag, som tur är, hade med mig men hade gjort slut på. Jag har aldrig behövt vätskebälte förut.

Fortsatte att gå i uppförsbackarna, nu hade jag även svårt att springa när det var flakt. Knäna började säga ifrån efter drygt 2,5 mil plus den senaste halvmilens skumma löpsteg där jag försökte kompensera fotisättningen för att motverka ansträngningen på vaderna.
Abborrbacken, den beryktade... Jag gick upp. Det hade jag nog gjort även om jag hade startat i den. Det var så brant att det gick snabbare att gå än att springa. Inte värt det.

Bara ett par kilometer kvar nu, mitt mål på 2:30 var sedan länge passerat. Klockan började ticka upp över 2:40. Ska jag till och med missa 3-timmarsgränsen? Hur fan gick det här till?
Så sakteliga insåg jag att det bara var 1 kilometer kvar, det kan max ta 6-7 minuter ens om jag stapplar fram!
Fick en liten energiboost av "hejarklacken" med några hundra meter kvar, nu sprang jag igen, oavsett hur det kändes.
In på upploppet, magisk känsla som vanligt. Mycket folk trots att eliten sprungit i mål för länge sedan.
Jag började uppmana publiken att heja fram oss som sprang. Det lyckades.
Jag sprang några hundra meter viftandes med armarna och fick ett ökande jubel med mig på målrakan. Yes!
In i mål och konstaterade att, det gick, jag klarade 3-timmar, jag var inte trött, jag hade inte fått kramp trots allt, men jag hade ont.
Jag måste förbereda mig bättre nästa gång.

Träningsdagbok (27)

Jag tog en "snabb" runda efter jobbet i onsdags. Första på flera veckor.
Det är inte bara lathet utan väldigt mycket halsproblem som oroar mig just nu.

De två senaste gånger jag varit sjuk har jag dragits med rethosta i 3-4 veckor efteråt. Jag känner mig inte sjuk i övrigt bara slem på morgonen och rethosta på kvällen.

Det gick bra att springa trots detta men rethosta blev nästan värre på kvällen så jag funderar på om det kan vara något mer än bara en virusinfektion för den tycker jag borde ha gått över vid det här laget.

Hur som helst var det här första sommarrundan i Vrinneviskogen, det är en perfekt plats att springa på när det är sommar. Skuggor från träden, mysigt med naturen och lagom kuperat. Hoppas på fler rundor där snart, och att halsproblemen ger med sig.

Midsommar 2011

Uppladdningen inför Midsommarfirandet 2011 var något annorlunda än tidigare år med tanke på att jag hade bestämt mig för att springa de dryga 2 milen från Linköping ut till mormor och morfars landställe i Kristineberg.

Jag har skaffat mig ett vätskebälte för att vara säker på att jag skulle klara att hålla ett hyfsat tempo utan att dö av vätskebrist på vägen. Jag fyllde 2 flaskor med vatten och 3 st med sportdryck. Sen hade jag ett paket dextrosol med mig också.



Löpningen gick ganska bra, jag kände mig väldigt stum i benen men lyckades ändå hållla ett hyfsat tempo. Med tanke på att det här var det längsta jag har sprungit sen Stockholm Marathon 2010 så måste jag vara nöjd med min insats.




Återhämtningen kunde kanske ha börjat bättre än med skumpa och tapenade. Efter lunchen så blev jag sjukt trött vilket delvis berodde på löpningen men främst på grund av att jag dröjde så länge med att äta nåt efteråt.




Linnéa var med en sväng ut till landet också och hon passade bra i Sverige-dräkten jag köpte på Rusta för 100 spänn.



Det traditionella midsommarfirandet är helt klart en märklig företeelse. Man skulle kunna tänka sig att arkeologer skulle klia sig i huvudet om de fick tag i dessa bilder om 10.000 år.

Premiärrundan

Testade min nya GPS-klocka igår, det var faktiskt väldigt skönt att kunna ha koll på sitt tempo. Jag är inte så jämn som jag faktiskt trott tidigare.
Det här kommer hjälpa mig väldigt mycket med min träning.



Långt ifrån någon rekordrunda men jag inser att jag har god chans att klara milen under 40 min om jag skulle försöka.

Något som oroar mig dock är att mina nya skor inte kändes alls så bra som när jag testade dem första gången.
Min gamla skor hade betydligt mer dämpning, det skiljer säkert en centimeter mellan dem och det kändes i fötterna. Visserligen är de helt nya och det tar väl ett litet tag att springa in dem men så här minns jag inte att mina gamla kändes när de var nya och man vill gärna inte ha kastat 1200 spänn i sjön...

Hoppsan...

Alla som vill komma och heja på mig och O är så klart välkomna!

"Prisa gud!"

"Här kommer skatteåterbäringen!"

Nu var det förvisso inte guds förtjänst utan min egen men i alla fall så tänkte jag använda pengarna till något vettigt.

Jag vet att mina löparskor har sjungit på sista versen ett tag. Jag fick dem i födelsedagspresent när jag för ca 3,5 år sedan och jag har inte bytt ut dem förens nu.
Enligt vissa "experter" ska man byta skor 1-2 gånger om året (ungefär av samma anledning som man måste lämna in bilen på service trots att den inte är paj antar jag) så jag tog mig till löplabbet och testade mig fram till ett par Puma. Jag trodde nog aldrig jag skulle skaffa ett par Puma-löparskor men de var de bästa av de jag testade.
När jag väl kom till att fråga om priset så var jag helt inställd på att han skulle säga nåt i stil med 2400 kr så när han istället sa 1200 så kändes det helt plötsligt "billigt".
Jag slog även till på ett vätskebälte som jag behöver inför min kommande egentillverkade utmaning att springa från Linköping ut till Kristineberg (mormor och morfars landställe) på midsommar, ganska exakt 2 mil.

Jag var även "tvungen" att köpa en GPS-klocka för att få lite mer koll på min faktiska hastighet eftersom det visat sig att min Nike+-grej (sån där accelerometer man har i skon) inte är så exakt som jag trott när jag jämfört med en GPS.



Så nu är jag tyvärr så där kitad som alla trendiga löpare är men jag har så klart en heeelt annat anledning att ha alla dessa grejer än att det är inne...

Nu håller jag bara tummarna för att jag får hålla mig frisk till midsommar så att jag kan genomföra min lilla utmaning.

Dagarna med Paolo

Jag har bestämt mig för att helt skippa gymkortet i år. Dels för att jag tycker att det är väldigt tråkigt att tråna på gymmet och även lite besvärligt att planera in de veckor jag har Linnéa.
Så när man mot bakgrund av ovanstående använder gymkortet ca 12 gånger på ett år så blir det inte speciellt prisvärt.

Jag har testat några av passen i boken tidigare när jag lånade den på biblioteket, det ledde till min berömda februari-sjuka som jag ska försöka förtränga.
Det jag insåg då var att jag inte är i riktigt så bra form som jag kanske tror. Jag gick direkt på ett av de tuffare passen och kom typ en tredjedel igenom när jag insåg att jag inte ens orkade göra en vanlig armhävning längre.
Samtidigt insåg jag att det passet jag valt inte hade några planerade pauser mellan övningarna. Jag fick så klart ta lite paus mellan varje för att kolla i boken hur man skulle göra osv.

Så jag har bitit i det sura äpplet och backat ett par steg men jag måste säga att det inte är några enkla pass. Det är väldigt mycket armhävningar och liknande så man blir väldigt mör i armarna och axlarna.

Det är dock betyligt roligare än att gå till gymmet och det om ett par månader kanske man ser någon effekt.
Tills dess har jag kanske lärt mig hoppa hopp-rep också...

Mål, mål, mål!

Idag sken solen i Stockholm men jag åkte hem till regnet i Norrköping.
Det är lite så mitt liv ser ut just nu känner jag...

Jag var redan inställd på att jag skulle ge mig ut och springa så det var inte så att jag ångrade mig när jag insåg att det var blåsigt och grått istället för soligt och härligt.

Jag stack iväg och kände direkt att jag hade mycket energi så jag tänkte att jag skulle försöka se om jag kunde hålla ett högt tempo hela vägen.
Det gick ok men inte så bra som jag hade hoppats.

Som jag tror att jag har förklarat tidigare så lyssnar jag alltid på samma sak när jag är ute och springer, Rage Against the Machines första skiva.
Aldrig något annat... någonsin.
Det betyder nog att jag hört låten "Bombtrack" (första spåret) mest av alla låtar i hela mitt liv.

Hur som helst så är anledningen till detta inte enbart att det fortfarande är en jävligt bra skiva utan för att det är ett enkelt sätt att ha en referens till hur man ligger till tidsmässigt och avståndsmässigt.
Jag vet tex att strax innan "Killing in the name" (andra låten) börjar så bör jag ha hunnit springa en kilometer annars håller jag för lågt tempo.
Jag vet att jag måste ha hunnit springa 5 kilometer innan "Bullet in the head" (femte spåret) slutar för annars går det för långsamt.
Jag vet också att jag normalt sett avslutar milen innan "Freedom" (tionde och sista spåret) börjar för att det ska anses vara ett ok löppass.

Rundan jag brukar springa nu på vintern är väldigt exakt 7 kilometer, det är ganska lagom tycker jag när man har lite kort om tid.
Så när jag hunnit en bit över en kilometer när "Killing in the name" började så visste jag att jag låg bra till. Så även när jag redan var en bit inne på fjärde kilometern när "Settle for nothing" började.
Dock hann jag inte riktigt till gathörnet jag siktat på innan "Know your enemy" började. Jag var dock ca 400-500 meter längre fram än vanligt när Zack började skrika "All of which are American dreams!", som är slutet på låten.
Mitt mål just nu, i brist på annat, är att hinna springa alla 7 kilometrarna innan "Wake up" (sjunde spåret) börjar.


Om det är så att ni har svårt att hänga med här så kan man väl sammanfatta det med att jag idag sprang 7 kilometer på 31:21 (4:28 tempo) men jag behöver komma ner på under 30 min (4:15 tempo) för att vara nöjd.

Skönt flyt

Jag hade en skön springtur idag, det kändes jävligt bra hela vägen. Jag höll ett bra tempo med tanke på att jag inte sprungit regelbundet sedan i höstas.
En sån där runda när jag kan öka i uppförsbackar och återhämta på flacka partier, kuta som fan sista kilometern och må bra när jag kommer i "mål".

Jag ska nog ta och ställa om datum i iPoden för övrigt.

Inspirationslåt nr 1 just nu:
30 seconds to Mars - Kings & Queens
 

Freakin' cold!

Jag fick lite inspiration av Oskar och tänkte att jag skulle ge mig ut en sväng i skidspåret nu när det är så mycket snö.

Att det var kallt visste jag och att jag lätt blir kall om händerna visste jag också.
Vad jag hade glömt var att jag hade pissdålig valla på mina skidor från Vasaloppet, jag har i princip inget fäste.
Det i kombination med att det inte var ordentligt spårat och kylan gjorde att det blev en väldigt kort och tråkig tur.
Redan när jag gav mig iväg kände jag att det bet i fingrarna och när jag ändå envisades med att köra på så märkte jag rätt snart att fingrarna inte skulle komma att värma upp sig själva. Så när jag nåt point of no return, dvs där det är lika långt att åka tillbaka igen som att fortsätta, så tvingades jag stanna och stoppa in händerna i armhålorna för att jag inte längre kände något i fingertopparna.
Vidare så hade man nyligen spolat en grusplan brevid spåren på ett ställe. Det innebar dock att det var väldigt mycket vatten under snön.
Ni kanske är bekanta med det faktum att vatten fryser ganska snabbt när det är -15 grader C och att åka med skidorna genom vattendämpad snö innebar att mina skidor fick en halv decimeter snöiskocka under sig och att mina bindningar frös ihop.

Kort sagt, det var en riktigt jävla onödig runda... men det var fint ute!

Operation "Kom i form"

Det är över en månad sedan jag ansträngde mig ordentligt fysiskt, förra veckans förkylning satte förvisso ofrivilligt hinder på mina möjligheter att komma igång och träna igen.

Eftersom jag är en periodare så tänkte jag nu att jag skulle försöka sätta upp fasta träningsdagar och tider som jag ska anstränga mig väldigt hårt för att hålla.
Måndag: Löpning
Tisdag: Gym (ben, armar, axlar, mage)
Onsdag: Vila
Torsdag: Gym (bröst, rygg, armar, mage)
Fredag: Löpning
Lördag: Vila
Söndag: Vila

Tänken är att ett benpass dagen efter löpningen kommer ge extra effekt på musklerna i benen. Därefter krävs en ganska lång återhämning innan nästa löppass och då kan jag köra ett överkroppspass emellan.
Jag får testa och se hur det funkar och i värsta fall får man väl lägga om det helt enkelt.

Jag började idag med att sega mig igenom ca 5 kilometer med torr hals och bröstsmärtor som jag övertygade mig berode på halsbränna.
Det var kanske i tidigaste laget att börja så här nära inpå en förkylning men jag kände mig faktiskt piggare efteråt.

Imorgon sticker jag till gymmet för första passet på... jag vet inte ens hur länge sen det är. Minst 3 månader i alla fall.

Nu kör vi!

Tema: Semester 2010 (9)

Återigen en vecka utan bloggande. Här kommer hur som helst en liten sammanfattning över vår vecka på Gotland tillsammans med Katta och hennes systers familj.
Vi delade på ett hus på södra Gotland, Fide närmare bestämt.

Veckan bestod mest av umgänge och lite små utflykter, bland annat en kort sväng till Visby och även till stranden.
Kort och gott en riktigt härlig vecka. Framför allt var det roligt att se Linnéa leka med Dolly och Amanda. Dolly körde storasystergrejen på Linnéa och Linnéa gjorde Amanda till sin lilla lekkamrat.

Jag han även med att springa lite på en av rundorna lyckades jag faktiskt nå under 45 minuter på milen. Tack vare Kattas GPS-klocka kunde jag tracka det hela så att ni kan få se det här.

Vi är väldigt tacksamma till Johanna och Ola för att vi fick vara med en vecka i deras semesterhus. Samt till Olas mamma som lagade middag till oss på lördagen.

Vad vi dock inte är speciellt tacksamma till är Destination Gotland som avbokat vår resa (precis som de gjorde med Johanna och Olas och två av deras bekantas).
Hemresa kl 03:30 med en liten tjej och i en hytt utan sängar (två britsar för tre personer) innebär att vi ska bråka oss till en riktigt fin kompensation.

Tennis the menace

Jag har hamnat i tennispsychos, jag vill spela tennis hela tiden.
Mattias och jag har spelat några gånger och jag har även släpat med Katta två gånger.
Det är hyfsat varmt att spela tennis i den här värmen men som tur är så blir det sällan några riktigt långa bollar eftersom ingen av oss är speciellt lysande.