Tillfälligheter

I onsdagskväll fick jag vara med om en sak som vittnar om hur små marginaler det handlar om för de saker man är med om och hur enkelt små beslut kan få stora konsekvenser.

Jag hade spelat frisbeegolf med Jimmy och vi satt hemma hos en kompis till honom och drack öl. Strax innan 22 funderade Jimmy på att vända hemmåt men vi blev kvar lite till.
När så klockan närmade sig 23 bestämde vi oss för att cyckla hem.
Det är inte speciellt långt men det tar nog ändå ca 15 minuter att cyckla hem.
Jag gasade på ganska rejält, dels för att det är härligt att cykla fort och så var jag lite påverkad också.
Jag insåg att det var dumt att cykla ute så här dags eftersom jag inte hade något lyse på cykeln, och även att cykla fort när man är onykter för den delen.
Därför bestämde jag mig för att åka en lite mindre trafikerad väg hem för att minimera risken att stöta på polisen (ironin i detta kan vi återkomma till).
En kort bit av denna väg (max 300 meter) går genom Vrinneviskogen och när jag kommer cyklades där lägger jag märke till hur härligt upplyst den lilla skogsvägen är och att där skulle det passa att ställa sig med kameran, kanske ta med stativet och leka lite med inställningarna...
Jag hade förresten tänkt ställa mig med kameran och stativet ovanpå bron över söderleden och leka med slutartiden för att få en sån där cool "ljuslinje" från bilarna som åker förbi...
Ska man passa på att göra det ikväll kanske? Klockan är ju inte så mycket...
Sen avbryts tankarna av ljudet från en tjej som skriker en bit framför.
Ganska snabbt kommer jag fram till en moped som står parkerad med motorn igång, ifrån den springer en tjej som skriker "nej!" och "Släpp mig!".
Killen som springer efter skriker också något i stil med "Ge hit min jacka!... Och telefonen!".
Jag saktar in och ropar ungefär "Hallå lägg av, vad handlar det om?!".
Killen är rätt fokuserad på att slita i jackan som tjejen har på sig, tjejen sitter vid det här laget ner och gråter/skriker.
Jag ställer en dum fråga i stil med "Vems jacka är det?", tjejen svarar att det är killens men att mobilen är hennes.
Jag talar om för killen att han ska låta henne vara och sticka därifrån.
Jag börjar fumla med mobilen för att ringa 112, samtalet kopplas samtidigt som jag nu går in lite mer emellan för att få bort killen som säger något hotfullt som jag inte minns, typ "jag ska döda/cutta dig" men jag minns som sagt var inte.
Killen vänder om mot mopeden och tjejen börjar kuta iväg.
Jag lägger ifrån mig mobilen och fokuserar på att följa efter tjejen.
Hon springer mot bostadsområdet som ligger bredvid och jag försöker lugna henne samtidigt som jag cyklar med.

Hon springer in på första bästa garageuppfart och gömmer sig bakom en bil.
Vi hör mopeden komma närmare för att sedan försvinna iväg, han åkte troligen vidare på gångvägen och sen vidare på cykelvägen för att komma iväg så fort han kunde.
Nu ringer jag 112 igen och försöker förklara vad som hänt samtidigt som jag försöker trösta tjejen och få henne att förstå att det kommer ordna sig, att han är borta och att jag ska hjälpa henne.
Ungefär samtidigt kommer två tjejer från huset bredvid fram och säger att de hört och sett allt från sitt fönster.
De hjälper tjejen bort till deras uteplats där hon sätter sig ner och de som bor där tar hand om henne medans jag pratar med larmoperatören.
Han frågar lite om vad som hänt och jag förklarar det jag sett men jag säger att tjejen är för upprörd och ledsen för att prata med oss så de får skicka en bil som kan hjälpa till.
Bara ca 5 minuter senare kommer poliserna och tar upp vittnesmål med alla närvarande.

Signalementet på killen som vi kom fram till var minst sagt vagt: "En ung, lite satt men inte bitigt, kille typ 15-16 år, klädd i mörk jacka och "inte lika mörka byxor" typ jeans, samt motorcykelhjälm som bröt på klassisk invandrarsvenska."
- Sådär, iväg och haffa honom farbror polisen!
Inte blev det bättre av att det visade sig tjejen fått skjuts av honom, utan att veta vem det var eller vad han hette.
Han hade tagit omvägen genom skogen och planen var sannolikt att helt enkelt råna henne på mobilen där, men då kom jag precis.

I samband med att allt lugnat ner sig och även tjejen började lugna ner sig samt efter våra samtal med polisen så smög sig den här känslan på att jag borde för fan ha stoppat den lille jävlen.
Visst hade tanken på att han kunde ha kniv eller nåt redan slagit mig när jag gick emellan men mitt fokus när tjejen sprang iväg var att ta hand om henne.
Nu när hon var omhändertagen gick istället fokus på det lilla aset som försökt råna henne. En liten snorunge som förmodligen gjort detta tidigare och kommer göra om samma sak redan nästa kväll...
Tankarna gick på högvarv: "jag hade kunnat plocka honom, åh vad lätt jag hade kunnat plocka honom!".
"han räckte mig knappt till bröstet och jag är vältränad" (ursäkta mig).
Jag ville verkligen ta fast honom, inte slå eller misshandla honom, bara se till att han åkte dit.

En natts sömn gjorde att den värsta aggressionen lade sig och jag är ändå väldigt glad att jag kom dit när jag gjorde och att det slutade som det gjorde.
Tjejen kom undan med blotta förskräckelsen, killen på mopeden fick (i bästa fall) en liten påminnelse om att det inte alltid är så lätt att spela stor och tuff.


Den stora tankekraften lades i efterhand istället på just det här med tillfälligheter.
Tänk om vi hade åkt hem när Jimmy egentligen ville...
Tänk om jag hade kommit ihåg att ta med lyset och åkt den vanliga vägen...
Tänk om jag inte hade cyklat som en galning de första två kilometerna...

På grund av så många olika tillfälligheter hade jag kunnat varit där 5 minuter tidigare eller 5 minuter senare än vad som nu var fallet.
Vad hade jag varit med om då istället?

Egentid i Mormorsgruvan

Sista semesterrycket nu, jag börjar jobba på måndag.

Därför passade jag på att äntligen få gjort det som stod näst högst upp på "att-göra"(eller snarare "att-inte-göra")-listan. Nämligen att spendera en eller ett par dagar helt själv i Mormorsgruvan.

Nu tänkte jag dessutom inte göra ett skit förutom att bara vara som det så fint heter.

Jag började med att inviga min nya hängmatta riktigt ordentligt.


Sen gav jag mig ut på det spegelblanka vattnet i jakt på middag. Jag hade medvetet inte tagit med mig så mycket att äta för att motivera mig själv att fånga maten själv medelst fiskespö. Förutsättningarna kan inte bli mycket bättre än på bilden nedan när det handlar om avslappning... Det skulle möjligen vara bilden ovan då.


Det finns gott om fisk i den här sjön och jag vet var de brukar hålla till men trots det så ville sig inte fisket den här dagen.
Inget jag drog upp var större än så här:


Efter ett tag på sjön så drog ett åskoväder in så jag fick avbryta och ro väldigt snabbt in mot land ien.
Så med andra ord jag fick klara mig på äggmacka istället, inte fy skam det heller ska jag meddela!


Sen låg jag där i stugan med tända ljus, lyssnades på Sommarprat och njöt av en liten whiskey. Det här är fan i mig svårslaget ur njutbarhet och glömma-världen-synpunkt.



Så trots det dåliga fiskelyckan och lite otur med vädret så kommer jag göra om det här många gånger, förhoppningsvis ett par gånger till i år.

Helsingfors

Den senaste tiden har jag och Katten börjat höras och ses igen.
För att försöka hitta lite tid tillsammans så bokade vi en kombinations/kompromissresa till Helsingfors.
Finlandsbåt dit och en övernattning samt sedan flyg hem.

Båtenresan dit spenderade vi som sig bör när man åker kryssning... eller nåt.
Vi började med lite findricka:


För att sedan gå mer på "volym-dricka":


I kombination med en kortlek så gick det ganska snabbt att bli glad i hatten:


Särskilt när ställningen såg ut så här efter 4(!) omgångar Chicago (kåk, stege, kåk osv):


Tax-free shoppingen blev mest fönstershopping för min del. Den enda whiskeyn jag ville ha låg en bit utanför min priskänslighet.


Vi hade fint väder även om det, som vanligt, blåste väldigt mycket.


Vi skippade buffén och bokade bort på den "fina" restaurangen istället. Det var kanonkäk och vi blev väldigt nöjda och mätta. Att sitta och äta god mat, i gott sällskap, medans man tittar på solnedgången kan liksom inte bli fel.


På grund av upphovsrättsliga skäl publicerar jag inga bilder från resten av kvällen men vi kan väl säga att ja vi spelade bort en del i automaterna och ja vi drack lite mer och ja vi dansade galet.
Dagen efter vaknade vi lite sega, vissa (läs: jag) mer än andra, men klart över förväntan (hmm det där lät inte så bra).
Så vi gjorde en liten stadsvandring i Helsingfors via hotellet.


Första intrycket av Helsingfors var att det var ganska litet men väldigt fint. Inte fint nog tyckte tydligen finländarna för på nästan varje gata (jag överdriver inte) satt det byggnadsställningar framför ett eller flera hus. De bygge om/renoverade precis överallt.


En annan reflektion var att det allt som oftast stod både på finska och på svenska överallt. Väldigt praktiskt för det mesta men ibland ganska förvirrande:

Jag vet dock inte hur de kom fram till namnet "örfil" för när jag försökte beställa en så kollade servitrisen väldigt konstigt på mig.


Den trejde reflektionen är att det var väldigt många som tiggde eller uppträdde på gatan. Vissa ansträngde sig mer än andra.
Å ena sidan så fanns det de som helt sonika satt ner med en väska framför sig eller stod rakt upp och ner och höll fram en hatt, inget uppträdande, ingen lapp, ingenting.
Sen fanns det de som verkade ha rymmit från symfoniorkestern och killen som, förvisso pratade mer än han showade, men hans sidledshopp över killen på marken var rätt snyggt.



Vi nöjt god mat också iland och bland annat det här italienska ställe var riktigt bra.


Vi avslutade sedan resan ungefär som vi började fast på flygplatsen istället.


Helsingfors är helt klart en stad att åka tillbaka till. Kanske för att utforska lite mer än de två kvarteren mitt i stan som vi tenderade att hamna på hela tiden.

Flygvapenmuseum

Sent om sider kommer här lite bilder från vårt besök på flygvapenmuseum.

Jag minns inte ens när jag var här senast men det var säkert 20 år sedan.
Det hade med andra ord hänt en del.
Bland annat var det utbyggt rätt så rejält.
När jag var här så var det bara den röda delen som fanns.


Det var så klart en hel del flygplan att titta på men Linnéa var inte riktigt så intresserad som jag kanske hade trott.
Däremot hade man en väldigt bra lekavdelning som hon gillade.
Hon fick bland annat prova på att ratta ett flygplan både från cockpit:


Och ur tredjepersonsperspektiv:


Medans Linnéa roade sig med lekavdelningen turades jag och farmor om att utforska resten av utställningen. Jag gillar verkligen designen på Viggen, det kan vara det snyggaste flygplanet genom tiderna.


Favoritleksaken på hela utställningen var vindtunneln där barnen kunde ställa sig i vägen för en vind på drygt 20 m/s. Det blåste rätt bra...


Något som jag dessutom höll på att missa om inte mamma sagt till var utställningen av den nedskjutna DC-3an. Riktigt mäktigt att se och det var en otroligt välgjord utställning.


Det var kul att besöka museet igen efter så lång tid och hit kommer vi nog åka fler gånger. När Linnéa blivit lite större kanske hennes intresse för själva flygplanen är lite större också.

Kolmården 2011

En bra bit in i semestern så börjar man inse att tiden går väldigt fort.
Större delen av veckan regnade bort och eftersom det här var min sista semestervecka med Linnéa så hade jag en del saker jag ville hinna med.
Kolmården var en sak så när jag insåg att det skulle vara uppehåll i onsdags så bestämde vi oss för att åka dit.

Väl framme i Krokek, när det är ca 1 mil kvar, började det bli bilkö. "Vad konstigt" tänkte vi, måste ha hänt nåt här framme. För det kan väl inte vara kö hela vägen till djurparken?
Jo det var det. Sista milen tog nästan 40 minuter att köra. Hela den stora parkeringen var helt överfull så vi blev lotsade in i skogen till en reservparkering (eller nåt).

Väl inne på djurparken så kändes det dock inte som speciellt mycket folk. Den sväljer en hel del människor den där parken, mer om det senare.

Jag hade en strategi klar och det var att gå motsols för att maximera tiden med de roliga djuren (läs: de som inte finns i Sverige) och Bamselandet. Tidigare år när jag har varit där så brukar man fastna på Bamselandet och sen hinner man inte se djuren på savannen för att tiden helt enkelt inte räcker till.

För en gångs skulle så såg man alla skygga djur som jag aldrig sett tidigare när jag varit på Kolmården. Bland annat var Lodjuret framme, förvisso främst på grund av att det var matdags.



Sen fastnade vi hos elefanterna, Linnéa hade nog kunnat stå och titta på dem hela dagen. Vi stod också ganska länge, mest för att det var en elefant som påbörjade något som måste ha varit en mindre våldtäktsförsök på en annan elefant som försökte vila på en stor sandhög.



Sen fick vi se vart allt folk hade tagit vägen. De stod i kö till den nya linbanan som ersätter safariparken.
Vi delade först upp oss lite så mamma stod i kö och jag och Linnéa gick och tittade på tigrarna så länge.
Efter en stund gick vi också och ställde oss i kö när mamma hade kommit in i själva huset där kön fortsatte ringla genom en sån där labyrint som de brukar ha på Liseberg.
Ungefär mitt i blev Linnéa inte helt oväntat kissnödig. Så jag fick klättra ut med henne och sen klättra tillbaka in ingen medans många blängde så där svenskt på mig.



En väldigt fin tur var det men tyvärr var alla djuren väldigt slöa och det var egentligen inte värt den långa kötiden. Speciellt inte eftersom rösten i kabinen pratade om att vi skulle passera lejon på 2 meters håll och sen visade det sig att det bara var sant om ett lejon skulle bestämma sig för att klättra upp en en liten kulle precis där linbanan var. Enda chansen till det hade väl varit om man haft en halv zebra med sig eller nåt.



Så långt där borta, ca 2 meter ifrån staketet möjligen låg lejonen och sov.



Men det var i alla fall en grym utsikt över Bråviken!



Efter att ha köat till linbanan så var det dags att köa till delfinshowen.
Vi insåg att vi skulle tvingas vänta till nästa show när vi såg den här kön.



Men så verkade det inte som att de stoppade folk från att komma in så vi ställde oss i kön ändå och vi kom in och valde förvisso ståplats men det var inga problem alls och då slapp vi som sagt var vänta och sen stå i en timmes kö igen.



När vi hade avverkat de "coola" djuren och alla måste-göra-saker så kunde vi lugnt spatsera bort till barnens lantgård och de övriga skandinaviska djuren (som också var slöa).
Det tog ett bra tag innan Linnéa vågade närma sig getterna och ännu längre innan hon våga klappa längre en en halv sekund för att sen springa iväg.

Efter en kort visit till Bamselandet så började vi tänka på refrängen, Linnéa avslutade storstilat med att, helt på egen hand, klättra upp till och åka Sveriges längsta rutschkana! Hon som knappt vågar åka dem i lekparken hemma annars.



Vädret var helt perfekt, dvs molnigt men inte mulet och lagom varmt. Vi hade en kanondag helt enkelt. Tack farmor för att du höll oss sällskap!

Dagstripp till gruvan

Den här veckan bli inte riktigt som planerat, dåligt väder större delen av helgen och igår gjorde att mina planer att hänga utanför Norrköping grusades.

Idag var det tillräckligt dugligt för att vi skulle orka bege oss till Mormorsgruvan för en lite-version av semesterupplägget.

Jag tog med hängmattan jag införskaffade i syfte att spendera en hel del tid i tillsammans med en bok och en eller ett par öl.



Linnéa fick inviga sitt metspö även om hon var betydligt mer fokuserad på att få fiska än att faktiskt fiska. Metspö med mask är helt klart överlägset om man vill få napp och jag överdriver inte om jag säger att det nappade inom 30 sekunder varje gång jag slängde i reven med en mask på.
Vi släpte tillbaka alla fiskar men en fick vi ta med in till land så att jag först kirurgiskt (dvs med en grov kabeltång) fick avlägsna kroken från en väldigt glupsk abborre.

Det var ungefär så här nära Linnéa vågade sig fiskarna som vi drog upp.



Nu ligger planen att vi ska till Kolmården imorgon (insallah) och sen vet jag inte riktigt vad jag ska hitta på med resten av min sk semester. Har fått indikationer att jag kan behöva jobba lite nästa vecka men hoppas så klart att jag slipper och att vädret tillåter fler turer ut till gruvan och Kristineberg.
Vart tar alla dagar vägen egentligen?

Tema: Linnéamys (94)

Jäkla skitväder rent ut sagt, jag som hade storslagna planer för den här veckan.
Nu får vi hålla oss till inomhusaktiviteter och idag tog vi en sväng till simhallen.

Det finns ett litet "lekland" för icke simkunniga och ett lite större lekland för större barn och barnsliga vuxna (som jag då mao).
Linnéa är någonstans mittemellan eftersom hon egentligen inte kan simma men tar sig runt bra med sina flytpuffar.
Efter lite trixande så åkte hon återigen vattenrutschkana själv.
Det var ett par, för mig, oroliga situationer när vi kom ifrån varandra men jag behövde inte leta speciellt länge för att hitta henne. Däremot har hon bevisat att hennes förtroendekapital i situationen "Stanna här tills jag kommer tillbaka" inte är speciellt högt.

Tiden gick ganska fort väl där även om jag till nästa gång kommer ta med en bok eller nåt så att jag kan sitta och ta det lugnt medans hon leker.

Min största framgång med dagen var att jag klarade klätterväggen som ingen annan (som jag såg) lyckades klara, jag satte mao småbarn och ett par lätt överviktiga medelålders föräldrar på plats i den frågan...

Verkar som att vädret ska hålla i sig imorgon också så vi får väl bege oss till Busfabriken eller flygvapenmuseet (det var ett bra tag sedan).

Tema: Verkshöjd? (62)

Linnéa har utan problem kissat på toan och gått utan blöja i flera månader, det har bara varit en sak som saknats... nummer två.
Hon har hittils inte vågat (det är det bästa ord jag kan komma på) bajsa på toan.
Sen för några dagar sen hade det kommit av sig självt, hon blev stolt och nu frågar hon inte ens efter blöjan längre.



Jag firade det hela med att demontera skötbordet och slänga ut den gamla blöjhinken.
Hurra för att slippa bära ut stinkande påsar till soprummet!

Heldag i Järva (igen)

Mattias, Andersson och jag tog tillvara på en gemensam ledig dag och åkte till Järva Disc Golf-park.
Vi gick totalt två varv på 27-hålsbanan och 5 varv på korthålsbanan, väldigt mycket frisbeegolf helt enkelt.

Fram tills den gågna helgen har mitt spel varit på topp kan man säga, jag har satt nya rekord på alla banor jag har spelat på. Tanken var att jag skulle försöka sätta ett nytt bra rekord även i Järva. Dock har mitt spel försämrats de senaste dagarna och i helgen var det inte alls så stabilt som det varit tidigare. Framförallt puttningen har blivit sämre.

På Järva straffas man direkt om man inte håller uppe spelet. Andersson gick ut starkt och kastade väldigt bra utkast med sin Tee-bird... två trädträffar senare (som helt otroligt nog tog på exakt samma ställe på discen) så såg den ut så här:


Under sitt nya smeknamn Tree-bird gick den inte riktigt lika bra och hans spel blev lidande.

För min del var det inte bara puttningen som inte stämde till att börja med, även utkasten gjorde att jag oftast hamnade i den här typen av lägen:


På sista rundan lyckades jag dock hålla uppe spelet tillräckligt mycket för att slå det gällande rekordet (i vårt gäng ska tilläggas) med 3 kast, tyvärr blev det inte under 100 som jag hade hoppats utan exakt 100 kast (på 27 hål, vilket är ett snitt på nästan 4 kast per bana vilket inte är speciellt bra).

Mattias som hade rekordet innan spelade bäst under den första rundan och tangerade sitt då gällande rekord. Även han hamnade dock ibland i onåd hos växtligheten på banan och en gång fastnade han i en tall men med en strategiskt placerad "pinne" kunde vi få ner den.



Vi avslutade dagen med 5(!) varv på korthålsbanan som vi inte upptäckt tidigare. Jag började rundan ganska bra genom att göra en hole-in-one på andra hålet.
Tyvärr är korthålen just det, korta. Därför känns det inte riktigt som en "äkta" hole-in-one men jag har hur som helst gjort en under en tävlingsrunda så det får duga tills jag gör en på en "riktig" bana.

Tema: Algerian (29)

Även i Turkiet...

Turkiet 2011

Mamma och jag bestämde i vintras/våras att vi skulle åka och hälsa på Daniel och ta med Linnéa på hennes första utlandssemester.

För en dryg vecka sedan satt vi på Arlanda och väntade på flyget till Turkiet.
Det här var första gången Linnéa skulle få flyga och tokig i flygplan som hon är så såg hon fram emot det väldigt mycket.

När vi väl skulle gå på planet så slog det mig, tänk om hon blir rädd? Det hade jag inte ens reflekterat över innan men det visade sig att jag inte kunde ha mer fel. Hon var uppspelt men på gränsen till oberörd av när planet gasade på och vi sedan lämnade marken. Inte ens den där känslan man få i magen verkade påverka henne.


vi hade fått en bra placering på planet och eftersom Linnéa skulle få se så mycket som möjligt satte vi henne vid fönstret. Vi hade en nödutgång framför oss så det blev lite orättvist med benutrymmet kan jag tycka så här i efterhand.


Till och med flygplansmaten föll i god jord, även jag brukar tycka att den är helt ok faktiskt. Hon hade lite svårt att sitta still så klart men med lite pysselböcker och pennor så höll vi det stången.


Pappa och farmor hade lite annat fokus...

Men det ska tilläggas att jag fick en praktisk nytta av whiskeyn när vi upptäckte att Linnéa hade ritat på flygplansväggen med en tuschpenna. En servett doppad i Famous Grouse så var det löst.

Linnéa slocknade sedan mitt under pågående landning så som jag skrev ovan var det inte något vidare speciellt med att flyga tydligen.
På plats i Antalya så väntade Daniel som gjort så att han skulle vara guide på bussresan till Alanya. Något som jag insåg först när vi kom fram var att det var en ca 2 timmars bussresa dit från flygplatsen, bra koll.
Jag lyckades inte sova något på bussen och vi kom till hotellet först kl 2 på natten.


Rummet var helt ok, en tvårumslägenhet med AC i sovrummet där jag och mamma sov. Linnéa som i en bäddsoffa i vardagsrummet. På morgonen möttes vi av denna utsikt från balkongen. Givetvis har tyskarna varit uppe kl 6 och lagt ut handdukarna.
Jag gjorde det ett par gånger också när jag vaknat lite tidigt (runt 7).

En gång blev det lite komisk och på gränsen till pinsamt när jag hamnade bakom en kvinna som också bar två handdukar och var på väg till poolen. Jag hade från balkongen sett att det bara fanns två platser kvar och var därför mån om att komma först dit. Jag vågade dock inte springa om henne i trappen utan väntade tills vi kom ner till bottenvåningen där hon gick ut genom första utgången och jag gick jääävligt snabbt till den andra utgången och gled ut ett par meter före henne och gick rakt fram till solstolarna för att placera våra handdukar på stolarna. Sen låtsades jag vara helt oskyldig och gick därifrån... Play the game or be played!

Jag beskrev resan som att ligga vid poolen och dricka bärs en vecka och det stämmer väldigt bra. Det var ett all-inclusive-hotell så jag hade som mål att få valuta för pengarna! Ibland kände man sig lite fånig när man kom och bad om en ny bärs så pass ofta att man själv kände lite "skuld".
All-inclusive är fan oslagbart när man åker med barn, man behöver inte tänka på att gå och hitta restauranger för att köpa dyr mat eller laga mat som Linnéa ändå inte äter. Visserligen är kvalitén inte riktigt lika bra och det blir väldigt mycket same-same men jag är en praktisk person så jag prioriterar enkelhet om jag kan.

Linnéa är redo för poolen...


På kvällarna kom glassvagnen fram efter middagen och Linnéa som generellt har lite svårt för kökonceptet (tillsammans med resten av ungarna) trängde sig gärna fram oc tyvärr (ur uppfostringsperspektiv) så serverade turkarna allt som oftast henne före andra barn. Nu ska jag försöka vända det så att hon inte lär sig att man får gå före tack vare sitt utseende resten av livet.


Senare på kvällen var det dags för "mini-disco", en mycket bisarr upplevelse för oss vuxna. En av turkarna höll i det hela och han pratade en slags skum blandning av tyska och engelska och sjöng med (falsk) i låtarna (på utvalda ställen).
Linnéa lärde sig ganska snabbt rörelser och tyckte det var riktigt roligt så det var ändå kul att kolla på. Vissa av låtarna fastnade tyvärr i huvudet så man gick och nynnade på dem på dagarna också.


Daniel hade bokat in oss på en båtutflykt en av dagarna och det var mycket uppskattat, även av Linnéa. Vi satt längst fram och hon badade även i havet(!) från båten. "Det luktar salt" konstaterade hon når hon låg där och flöt i sin badring.
Hon som första dagen vid poolen hade klagat över att det var kallt och jag såg framför mig hur vi inte skulle få henne att bada på hela veckan.


Il capitano!


Det var föresten inte bara glass som severades, det var hela tiden mat tillgängligt. Bland annat hamburgare, pizza och pannkakor på dagarna. Alla stod i kö (utom barnen).
Speciellt vissaa ungar kom vi att klaga tyst på eftersom de alltid trängde sig och sen stod med 4 tallrikar var så det tog en jäkla tid innan man själv fick.
Det är en sak om det är 3-4 åringar men när 10-12 åringar tränger sig så blir i alla fall jag förbannad. I den åldern borde man ha lärt sig enkla saker som att vänta på sin tur.
Linnéa fick tyvärr förtur som jag skrev och av någon anledning fick hon oftast mer glass än de andra barnen också. Hennes rekord blev tre vändor till glassvagnen med motsvarande mängd glass som på bilden varje gång. Tänk att det fick plats trots att hon var "mätt".


En av de första dagarna hördes en bjällra när vi satt vid poolen och till Linnéas förskräckelse var det en "kanel" som leddes förbi hotellet i syfte att locka ut barn och vuxna för att betla för att få fotografera sig med kamelen.
Linnéa klamrade sig fast vid mig och farmor varje gång hon såg den efter som hon var "rädd för kanelen" tills hon såg den från balkongen en gång. Då var den på tryggt avstånd och senare kune hon även titta på den på nära håll, den kom även att kallas kamel även av henne till slut.


Vi var sällan utanför hotellets och poolområdes trygga väggar men Daniel och hans flickvän Viktoria tog med oss ner på stan och till en marknad där Linnéa hade minst sagt svårt att hålla fingrarna i styr. Hon var så klart rätt poppis bland turkarna också men hon verkade inte speciellt besvärad av alla som ville kramas, pussas och känna på hennes lockar. Värre var det för pappa som till slut tröttnade även på sig själv och att bara gå och säga "NEJ!" och "Rör inte!" hela tiden.


Man slås alltid av hur otroligt tråkigt det måste vara att jobba som försäljare på dessa ställen. Att konstant sitta och häva ur sig lockfraser på tyska-engelska-svenska osv. Killen som försökte kränga ett Lacoste-bälte till mig måste undrat om det var något fel på mig när jag förklarade att mitt från jack&jones uppfyllde alla mina krav på ett bälte, "det håller mina byxor uppe".


Jag och Daniel aka Nadal tog även en tennismatch i värmen. Som tur(?) är så var Daniel och Viktoria lite slitna från ett event kvällen innan så det blev en sen match men då var det skugga och inte så varmt. Plus att jag hade lite handicap på Daniel så matchen slutade oavgjort.


Sista kvällen beställde mamma och jag varsin drink med lockande tillbehör som gjorde Linnéa avundsjuk. Eftersom jag inte ville låta henne smaka av min så svänge jag ihop en virgin-variant med hjälp av "saften" (olika socker-, färg- och smakämnen blandade) som serverades, hon såg nöjd ut.


Om jordgubbs"saften" gav Linnéa en fin rosa mustasch så gav den varma "chokladen" henne en brun dito samt gjorde att jag numera har en del jobb med att försöka tvätta hennes kläder.


Hemresan tog och Daniel hand om och Linnéa (oc vi) var väldigt imponerade av Daniels skills som reseledare. Hon flörtade med honom konstant och ropade alltid "nu pratar han!" när Daniel tog till orda i mikrofonen.


På "flygplansplatsen" som Linnéa kallar den tog energin slut och hon slocknade på min make-shiftkudde som jag byggde av en blöja som jag stoppade i lite kläder i.


Hon sov hela vägen hem och vaknade först i ankomsthallen där Mattias väntade på oss.
Han gav oss skjuts in till stan och sen fortsatte vi hela vägen hem. Vi kom till Norrköping runt 5 på morgonen och sen fick jag ett par timmars sömn innan Linnéa väckte mig kl 10. Jag hade räknat med betyligt mindre sömn än det så jag var rätt nöjd.


En riktigt bra resa blev det och jag är så tacksam för att Linnéa fick vara frisk men framför allt hon fick uppleva så mycket.
Från att inte vilja bada för att det var kallt första dagen till att hon åkte vattenrutschkana* helt själv får väl ses som en helt fantastisk utveckling.

Ett stort tack till Daniel också som fixade så mycket och hjälpte oss med allt!