I onsdagskväll fick jag vara med om en sak som vittnar om hur små marginaler det handlar om för de saker man är med om och hur enkelt små beslut kan få stora konsekvenser.
Jag hade spelat frisbeegolf med Jimmy och vi satt hemma hos en kompis till honom och drack öl. Strax innan 22 funderade Jimmy på att vända hemmåt men vi blev kvar lite till.
När så klockan närmade sig 23 bestämde vi oss för att cyckla hem.
Det är inte speciellt långt men det tar nog ändå ca 15 minuter att cyckla hem.
Jag gasade på ganska rejält, dels för att det är härligt att cykla fort och så var jag lite påverkad också.
Jag insåg att det var dumt att cykla ute så här dags eftersom jag inte hade något lyse på cykeln, och även att cykla fort när man är onykter för den delen.
Därför bestämde jag mig för att åka en lite mindre trafikerad väg hem för att minimera risken att stöta på polisen (ironin i detta kan vi återkomma till).
En kort bit av denna väg (max 300 meter) går genom Vrinneviskogen och när jag kommer cyklades där lägger jag märke till hur härligt upplyst den lilla skogsvägen är och att där skulle det passa att ställa sig med kameran, kanske ta med stativet och leka lite med inställningarna...
Jag hade förresten tänkt ställa mig med kameran och stativet ovanpå bron över söderleden och leka med slutartiden för att få en sån där cool "ljuslinje" från bilarna som åker förbi...
Ska man passa på att göra det ikväll kanske? Klockan är ju inte så mycket...
Sen avbryts tankarna av ljudet från en tjej som skriker en bit framför.
Ganska snabbt kommer jag fram till en moped som står parkerad med motorn igång, ifrån den springer en tjej som skriker "nej!" och "Släpp mig!".
Killen som springer efter skriker också något i stil med "Ge hit min jacka!... Och telefonen!".
Jag saktar in och ropar ungefär "Hallå lägg av, vad handlar det om?!".
Killen är rätt fokuserad på att slita i jackan som tjejen har på sig, tjejen sitter vid det här laget ner och gråter/skriker.
Jag ställer en dum fråga i stil med "Vems jacka är det?", tjejen svarar att det är killens men att mobilen är hennes.
Jag talar om för killen att han ska låta henne vara och sticka därifrån.
Jag börjar fumla med mobilen för att ringa 112, samtalet kopplas samtidigt som jag nu går in lite mer emellan för att få bort killen som säger något hotfullt som jag inte minns, typ "jag ska döda/cutta dig" men jag minns som sagt var inte.
Killen vänder om mot mopeden och tjejen börjar kuta iväg.
Jag lägger ifrån mig mobilen och fokuserar på att följa efter tjejen.
Hon springer mot bostadsområdet som ligger bredvid och jag försöker lugna henne samtidigt som jag cyklar med.
Hon springer in på första bästa garageuppfart och gömmer sig bakom en bil.
Vi hör mopeden komma närmare för att sedan försvinna iväg, han åkte troligen vidare på gångvägen och sen vidare på cykelvägen för att komma iväg så fort han kunde.
Nu ringer jag 112 igen och försöker förklara vad som hänt samtidigt som jag försöker trösta tjejen och få henne att förstå att det kommer ordna sig, att han är borta och att jag ska hjälpa henne.
Ungefär samtidigt kommer två tjejer från huset bredvid fram och säger att de hört och sett allt från sitt fönster.
De hjälper tjejen bort till deras uteplats där hon sätter sig ner och de som bor där tar hand om henne medans jag pratar med larmoperatören.
Han frågar lite om vad som hänt och jag förklarar det jag sett men jag säger att tjejen är för upprörd och ledsen för att prata med oss så de får skicka en bil som kan hjälpa till.
Bara ca 5 minuter senare kommer poliserna och tar upp vittnesmål med alla närvarande.
Signalementet på killen som vi kom fram till var minst sagt vagt: "En ung, lite satt men inte bitigt, kille typ 15-16 år, klädd i mörk jacka och "inte lika mörka byxor" typ jeans, samt motorcykelhjälm som bröt på klassisk invandrarsvenska."
- Sådär, iväg och haffa honom farbror polisen!
Inte blev det bättre av att det visade sig tjejen fått skjuts av honom, utan att veta vem det var eller vad han hette.
Han hade tagit omvägen genom skogen och planen var sannolikt att helt enkelt råna henne på mobilen där, men då kom jag precis.
I samband med att allt lugnat ner sig och även tjejen började lugna ner sig samt efter våra samtal med polisen så smög sig den här känslan på att jag borde för fan ha stoppat den lille jävlen.
Visst hade tanken på att han kunde ha kniv eller nåt redan slagit mig när jag gick emellan men mitt fokus när tjejen sprang iväg var att ta hand om henne.
Nu när hon var omhändertagen gick istället fokus på det lilla aset som försökt råna henne. En liten snorunge som förmodligen gjort detta tidigare och kommer göra om samma sak redan nästa kväll...
Tankarna gick på högvarv: "jag hade kunnat plocka honom, åh vad lätt jag hade kunnat plocka honom!".
"han räckte mig knappt till bröstet och jag är vältränad" (ursäkta mig).
Jag ville verkligen ta fast honom, inte slå eller misshandla honom, bara se till att han åkte dit.
En natts sömn gjorde att den värsta aggressionen lade sig och jag är ändå väldigt glad att jag kom dit när jag gjorde och att det slutade som det gjorde.
Tjejen kom undan med blotta förskräckelsen, killen på mopeden fick (i bästa fall) en liten påminnelse om att det inte alltid är så lätt att spela stor och tuff.
Den stora tankekraften lades i efterhand istället på just det här med tillfälligheter.
Tänk om vi hade åkt hem när Jimmy egentligen ville...
Tänk om jag hade kommit ihåg att ta med lyset och åkt den vanliga vägen...
Tänk om jag inte hade cyklat som en galning de första två kilometerna...
På grund av så många olika tillfälligheter hade jag kunnat varit där 5 minuter tidigare eller 5 minuter senare än vad som nu var fallet.
Vad hade jag varit med om då istället?
