Ännu en semestervecka är avverkad och det har kanske inte varit en enbart avkopplade sådan men väldigt rolig och händelserik.
Först åkte Katta och jag och kollade på möbler och tapeter men sen insåg vi att det var förmodligen det tråkigaste man kan göra på sin semester och drog ut till Mormorsgruvan istället.
Där hade Mattias och Toffe påbörjat arbetet med den nya altanen och vi hjälpte till så gott vi kunde.
Katta fixade även i ordning den grop som vi grävde för ett par år sedan som fungerar lite som en jordkällare (om än väldigt liten sådan).
Några av fästpunterna...
...och resten
Närbild på Mattias stenkista
Att åka ut till gruvan och jobba är långt ifrån så jobbigt som det kanske låter eftersom det är något helt annat än att sitta på kontoret eller i telefonmöten hela dagarna.
Om alla hade en sån här utsikt skulle det inte finnas några krig
Halva grejen (eller kanske 90% egentligen) med att vara där ute och jobba är att få hänga med släkten också, i det här fallet Mamma, Mattias, Ramona och Toffe.
Mys vid brasan
Jag åkte och hämtade Linnéa mot slutet av veckan så jag fick tyvärr inte vara med att lägga däcken men så här så det ut innan vi åkte, dvs hela grunden klar och "bara" finliret kvar.
De två byggmästarna in action
Själv stog jag inte för något större insats i själva byggplaneringen utan fokuserade på att bära saker och göra som jag blev tillsagd. Dels för att Toffe och Mattias gör det bättre och för att vet att jag inte vet vad jag håller på med. Jag behöver enkla projekt där inte slutresultatet behöver vara skottrakt eller helt genomtänkt.
Det kommer nog bli en jäkligt grym altan när den är helt klar!
Och sommaren är inte heller slut än så vi kommer nog kunna utnyttja den en del i år.
Sedan åkte vi hem och tog emot finbesök från Stockholm i form av Kattas barndomsvän Sara, hennes sambo Micke och deras barn Caesar och Charlie.
Det var fullt ös med tre barn i huset och vi såg till att hålla oss i lekparker, vid stranden samt på busfabriken för att låta dessa tre få gå bananas fullt ut.
På kvällarna fick vi dock till lite vuxentid med kortspel och trevliga samtal.
I måndags åkte vi vidare upp till Stockholm och sov över där för att spendera hela tisdagen på Gröna Lund.
Det var en mixad upplevelse av både frustration över köer och priser samt glädje över barnens glädje när de åkte karuseller mm.
Jag försökte, likt min far gjorde med Daniel när han nyss hade passerat åldersgränsen för gratis liftkort i Sälen, att få Linnéa att förstå att just idag var hon bara 3 år gammal. Det gick inget vidare men jag lyckades "smita" in henne på ett par åk i alla fall vilket gjorde att vi sedan hade åkkuponger att gödsla med mot slutet.
Linnéas favorit
Jag lyckades även slå dagens tidigare rekord på min "paradgren" i femkampen, Woody, tyvärr slogs rekordet minst en gång under dagen men jag fick i alla fall ha mitt namn på tavlan en stund!
Rättstavat och allt
Vi gjorde det klassiska misstaget att parkera väldigt nära och jag körde på sms-biljett, en gång i timmen fick jag skicka nytt sms för att förlänga parkeringstiden, 43 kr per timme kostade det också...
Jag blev lika förvånad varje gång det vibrerade i fickan och jag insåg att ännu en timme hade förflutit.
Det var inte helt okomplicerat med en 3-åring och en 4-åring som ska tävla om det mesta och då givetvis även ha allt som den andra har/får.
Stackars Sara tvingades köpa en heliumballong då jag hade lovat Linnéa en tidigare på dagen och de var inte direkt gratis.
Linnéa var hur som helst glad för sin häst.
Lätt överprisad
Vi var alltså där ca 3 timmar längre än planerat och väldigt mycket fattigare än man kanske hade trott.
Det var dock en väldigt rolig dag och Linnéa verkade nöjd, trots att hon inte fick köpa filmen på macken i Sille Krog utan "bara" fick ett par nya solglasögon. Det är svårt att få barn att minnas tidigare gåvor när ett nytt objekt har fångat deras uppmärksamhet.
Passar på beachen på Gotland
Ikväll packar vi om för färd söderut och en liten sejour i skärgården utanför Valdemarsvik, hoppas att vädret är med oss!
Det är nästan 20 år sedan jag gick Östgötaleden tillsammans med mamma, pappa och brorsorna.
Då gick vi från Mormorsgruvan till Sätravallen och övernattade (vad jag minns) en gång på vägen.
Katta och jag planerade att börja med att gå samma sträcka, sen gå lite mot Linköping kanske och, i värsta fall, samma väg tillbaka om det behövdes.
Det var en ganska grov överskattning av vår förmåga och av ledens framkomlighet skulle det visa sig.
Förvisso tog det ett bra tag innan vi kom iväg (som vanligt). Bland annat på grund av sista minuten inhandling av mat, "vildmarksutrustning" och tält.
Jag lånade pappas gamla ryggsäck som trots att den är äldre än vad jag är fortfarande gjorde jobbet galant, om än något gnissligt.
Start vid stugan i Mormorsgruvan
Vandringen började bra, vi insåg efter ett par kilometer att vi hade gått åt helt fel håll, dvs mot Åtvidaberg istället för mot Bestorp.
Efter en väldigt kort promenad började det bli uppenbart att leden var "ganska" dåligt omskött.
Framför allt märkte man att det inte har röjts vare sig gräs, buskar eller nedfallna träd där på åratal.
Vi hittade på den fiktiva karaktären Bosse som vi lastade för den dåliga skötseln. Bosse var nämligen väldigt aktiv friluftsmänniska på 60- och 70-talet och skötte då om leden med bravur.
Numera var dock Bosse närmare 80 och inte lika pigg längre, han orkade helt enkelt inte sköta om leden och hans söner hade ingen lust att gå i hans fotspår, bokstavligt talat.
Inne i skogen var det oftast lättare än på oklippta ängar
Vädret var inte heller på vår sida, ganska snart hörde vi åskmuller i fjärran och det var uppenbart att vi skulle möta det inom kort.
I enlighet med vad man fick lära sig som liten så gick vi ut på en stor öppen äng som låg lite högre än omgivningen och gick lugnt och behärskat mellan de enstaka träd som fanns på ängen... Nej inte riktigt men vi insåg dock att vi befann oss på just en sådan äng och gick med raska steg mot skogen.
Bättre att vara bland en massa träd en vid just ett specifikt tänkte vi.
Hotfulla moln
Det tog en liten stund att få på Kattas nyinköpta regnskydd, delvis för att det var jättedålig kvalite och en rem gick sönder ganska direkt, men så snart var klara så kom regnet.
När det hade lugnat ner sig lite så fortsatte vi vandringen och svor över Bosses dåliga röjningsjobb inne i skogen. När solen tittade fram kom vi till en liten höjd med fin utsikt och passade på att ta en liten fikapaus och titta på ett gäng självmordsbenägna grodor som hade bestämt sig för att de skulle ner för den lilla bergknallen.
Fikapaus i solsken
Vi jobbade oss vidare genom skogen och insåg efter ett tag att det här minsann inte gick så snabbt som vi hade trott från början. Vi började kolla på kartan och mäta lite hur långt vi hade gått mot hur långt vi hade kvar till Bestorp.
Det skulle behöva bli en övernattning någonstans på vägen.
Ironiskt nog blev det exakt samma övernattningsplats som familjen hade valt ~20 år tidigare, vid sjön Tran.
Till skillnad från leden så var rastplatsen ganska välskött med bord, grillplats och till och med torrdass.
Utsikt över Tran
Vi intog vår middag tillsammans i kvällsolen och tog till och med ett litet dopp i sjön, vattnet var varmare än luften kändes det som.
Vi kröp in i vårt alldeles för underdimensionerade tält, väskorna fick övernatta på dasset, bäddade ner oss i sovsäckarna och spelade lite kort och läste lite.
Natten var bra med undantag från när jag hörde steg i gräset utanför följt av ett frustande, eller snarare en utandning som kom från ett djur. Ett relativt stort djur skulle jag vilja säga men jag kunde inte avgöra vad det var för något.
Kunde det vara ett vildsvin kanske?
Vi hade tidigare under vandringen pratat om problemen man hade med vildsvin i trakten.
Vildsvin som rökte, snattade och tjuvåkte på moppe.
Jag tänkte skrämma bort "djuret" med ett vrål och när Katta sedan tittade ut så var, vad det nu var, borta.
På morgonen käkade vi frukost i morgonsolen och låg och degade lite innan vi begav oss vidare.
Semester!
Vidare längs leden så blev det bara värre och värre framkomlighet kändes det som.
Med undantag för de korta avsnitt där man gick på skogsvägar så var det alltid midjehögt gräs och låga träd som man fick klämma sig förbi.
Det skulle även visa sig att markeringarna för leden lämnade en del att önska.
Vi vek av in i skogen följandes de orangea markeringar som utgör Östgötaleden.
En kort bit in möttes vi att ett vattenfyllt dike där vi tvingades bygga en lite bro av ett nedfallet träd.
Landar Katter alltid på fötterna?
När vi tagit oss igenom träsket så började vi återigen klaga på Bosse och hans markeringar. Det gick kors och tvärs igenom skogen, till synes utan logik.
Okej att en vandringsled inte nödvändigtvis ska gå kortaste vägen eller ens rakaste vägen men här gick den i sick-sack genom skogen.
Till slut kom vi ut på en grusväg och vi såg inte längre någon markering, jag konsoliderade kartan och vi insåg att vi gått helt fel.
Markeringarna på träden som vi hade följt var avverkningsmarkeringar (i samma orangea färg som leden) vilket förklarade den, till synes, slumpmässiga utmärkningarna av det vi trodde var leden.
Vi kämpade oss vidare och målet för dagen var att komma till mormor och morfars landställe och ta en liten fikapaus där.
Ju närmre Kristineberg vi kom desto tätare blev skogen.
På flera ställen var det rent av löjligt att kalla det för en led, det var mer som att gå igenom tät skog där det på vissa ställen satt en liten orangefärgad stolpe inne i en gran.
Hitta Katten om du kan
Efter ett välbehövligt dopp i Storsjön knatade vi upp till mormor och morfars stuga där vi fick pizza, mackor och frukt. Inte exakt "Survivor Man"-upplägg på vår vandring alltså men det var å andra sidan inte tanken heller.
Sista etappen innan andra övernattningen var vägen mellan Kristineberg och Sätravallen, den delen var relativt lättvandrad och vi hittade ett stort hav med blåbär längs vägen.
Katta är inget blåbär när det gäller bärplockning
När vi kom till Sätravallen var det första man slogs av hur nedgånget det blivit under tiden som det stått oanvänt.
Den gamla skidbacken och campingen var helt överväxt och egentligen var hela området väldigt ödsligt.
Ett par nyetablerade bostadshus var det enda som visade på liv och det var lite sorligt att se med tanke på att det ändå var ett ganska välbesökt område både vinter- och sommartid när jag var yngre.
Svåråkt skidbacke
Vi slog läger nere vid sjön och hittade som tur är en liten bod som vi kunde ställa väskorna i. Vädret hade blivit ganska lömskt igen och det kom en hel del regnskurar med jämna mellanrum.
Utsikt genom tältet
Här lagade vi en festmåltid av vår medhavda frystorkade "gryta" med lite vin till samt blåbär till efterrätt.
Natten var bra utan besök av monster och vi vaknade relativt tidigt av att solen stekte vårt tält.
Mmm frystorkat
Vädret på lördagen var väldigt mulet och trist.
Vi insåg att det inte fanns någon anledning att gå samma väg tillbaka eftersom det tog så lång tid samt att den var svårforcerad. Så vi gick helt enkelt längs med den asfalterade landsvägen mellan Bestorp och Mormorsgruvan.
Det kanske låter tråkigt och "lamt" när man är ute på vandring men det var snudd på bättre naturupplevelse och framför allt gick det betydligt fortare eftersom vi mer eller mindre bara skulle ta oss tillbaka till bilen innan den nalkande störtskuren hann i fatt oss.
Fina hästar som skeptiskt tittade på vårt (mycket grönare) gräs
En av de finaste vyerna på hela vandringen, faktiskt
Ett par hundra meter innan vi kom fram till stugan och bilen så öppnade sig himlen och vi insåg att det var tur att vi kom iväg så pass skapligt som vi ändå gjorde för annars hade vi tvingats gå i regnet.
Det hade förvisso småduggat lite hela vägen men det gjorde inte så mycket utan var snarare skönt och svalkande i och med att vi höll ett lite snabbare tempo än tidigare.
När vi kom hem igen så fyllde vi på depåerna igen... med pizza!
Även urtidsmänniskorna tog sig säkert en kebabpizza efter sina långa strapatser, de hade i alla fall gjort det om de hade kunnat!
Summa summarum så var det ändå en trevlig vandring även om det var frustrerande att behöva vada genom högt gräs.
Att vi inte hittade en enda fästing när vi kom hem var en stor överraskning och det känns som att det var mindre sannolikhet än att vinna på lotto.
Toffe fyllde 50 i söndags så det var givetvis ett stort partaj i Åkersberga i helgen.
Det var mycket trevligt och bra drag, helstekt gris, konstverkstårta, mingel och fina tal från flera i familjen och släkten.
Vi trotsade myggen och var uppe ganska sent men det var en mycket lyckad tillställning.
På söndagen tog vi an oss ännu en batalj med myggen på Järvas frisbeegolfbana och även om festen hade satt sina spår så gick det ganska bra ändå.
Nu har semestern börjat på riktigt och även om vädret inte börjat jättebra så ska det bli skönt med 4 veckors ledigt.
Jag känner på mig att bloggandet kommer få stryka på foten ännu mer de kommande veckorna men jag ska försöka lägga upp lite sammanfattningar då och då.
