Tema: Semester 2012 (4)

Det är nästan 20 år sedan jag gick Östgötaleden tillsammans med mamma, pappa och brorsorna.

Då gick vi från Mormorsgruvan till Sätravallen och övernattade (vad jag minns) en gång på vägen.

Katta och jag planerade att börja med att gå samma sträcka, sen gå lite mot Linköping kanske och, i värsta fall, samma väg tillbaka om det behövdes.

Det var en ganska grov överskattning av vår förmåga och av ledens framkomlighet skulle det visa sig.

Förvisso tog det ett bra tag innan vi kom iväg (som vanligt). Bland annat på grund av sista minuten inhandling av mat, "vildmarksutrustning" och tält.

Jag lånade pappas gamla ryggsäck som trots att den är äldre än vad jag är fortfarande gjorde jobbet galant, om än något gnissligt.

Start vid stugan i Mormorsgruvan 

Vandringen började bra, vi insåg efter ett par kilometer att vi hade gått åt helt fel håll, dvs mot Åtvidaberg istället för mot Bestorp.
Efter en väldigt kort promenad började det bli uppenbart att leden var "ganska" dåligt omskött.
Framför allt märkte man att det inte har röjts vare sig gräs, buskar eller nedfallna träd där på åratal.

Vi hittade på den fiktiva karaktären Bosse som vi lastade för den dåliga skötseln. Bosse var nämligen väldigt aktiv friluftsmänniska på 60- och 70-talet och skötte då om leden med bravur.
Numera var dock Bosse närmare 80 och inte lika pigg längre, han orkade helt enkelt inte sköta om leden och hans söner hade ingen lust att gå i hans fotspår, bokstavligt talat.

Inne i skogen var det oftast lättare än på oklippta ängar

Vädret var inte heller på vår sida, ganska snart hörde vi åskmuller i fjärran och det var uppenbart att vi skulle möta det inom kort.

I enlighet med vad man fick lära sig som liten så gick vi ut på en stor öppen äng som låg lite högre än omgivningen och gick lugnt och behärskat mellan de enstaka träd som fanns på ängen... Nej inte riktigt men vi insåg dock att vi befann oss på just en sådan äng och gick med raska steg mot skogen.
Bättre att vara bland en massa träd en vid just ett specifikt tänkte vi.

Hotfulla moln

Det tog en liten stund att få på Kattas nyinköpta regnskydd, delvis för att det var jättedålig kvalite och en rem gick sönder ganska direkt, men så snart var klara så kom regnet.

När det hade lugnat ner sig lite så fortsatte vi vandringen och svor över Bosses dåliga röjningsjobb inne i skogen. När solen tittade fram kom vi till en liten höjd med fin utsikt och passade på att ta en liten fikapaus och titta på ett gäng självmordsbenägna grodor som hade bestämt sig för att de skulle ner för den lilla bergknallen.

Fikapaus i solsken

Vi jobbade oss vidare genom skogen och insåg efter ett tag att det här minsann inte gick så snabbt som vi hade trott från början. Vi började kolla på kartan och mäta lite hur långt vi hade gått mot hur långt vi hade kvar till Bestorp.

Det skulle behöva bli en övernattning någonstans på vägen.

Ironiskt nog blev det exakt samma övernattningsplats som familjen hade valt ~20 år tidigare, vid sjön Tran.

Till skillnad från leden så var rastplatsen ganska välskött med bord, grillplats och till och med torrdass.

Utsikt över Tran

Vi intog vår middag tillsammans i kvällsolen och tog till och med ett litet dopp i sjön, vattnet var varmare än luften kändes det som.
Vi kröp in i vårt alldeles för underdimensionerade tält, väskorna fick övernatta på dasset, bäddade ner oss i sovsäckarna och spelade lite kort och läste lite.

Natten var bra med undantag från när jag hörde steg i gräset utanför följt av ett frustande, eller snarare en utandning som kom från ett djur. Ett relativt stort djur skulle jag vilja säga men jag kunde inte avgöra vad det var för något.

Kunde det vara ett vildsvin kanske?

Vi hade tidigare under vandringen pratat om problemen man hade med vildsvin i trakten. 

Vildsvin som rökte, snattade och tjuvåkte på moppe.

Jag tänkte skrämma bort "djuret" med ett vrål och när Katta sedan tittade ut så var, vad det nu var, borta.

På morgonen käkade vi frukost i morgonsolen och låg och degade lite innan vi begav oss vidare.

Semester!

Vidare längs leden så blev det bara värre och värre framkomlighet kändes det som.
Med undantag för de korta avsnitt där man gick på skogsvägar så var det alltid midjehögt gräs och låga träd som man fick klämma sig förbi.

Det skulle även visa sig att markeringarna för leden lämnade en del att önska.

Vi vek av in i skogen följandes de orangea markeringar som utgör Östgötaleden.
En kort bit in möttes vi att ett vattenfyllt dike där vi tvingades bygga en lite bro av ett nedfallet träd.

Landar Katter alltid på fötterna?

När vi tagit oss igenom träsket så började vi återigen klaga på Bosse och hans markeringar. Det gick kors och tvärs igenom skogen, till synes utan logik.
Okej att en vandringsled inte nödvändigtvis ska gå kortaste vägen eller ens rakaste vägen men här gick den i sick-sack genom skogen.

Till slut kom vi ut på en grusväg och vi såg inte längre någon markering, jag konsoliderade kartan och vi insåg att vi gått helt fel.
Markeringarna på träden som vi hade följt var avverkningsmarkeringar (i samma orangea färg som leden) vilket förklarade den, till synes, slumpmässiga utmärkningarna av det vi trodde var leden.

Vi kämpade oss vidare och målet för dagen var att komma till mormor och morfars landställe och ta en liten fikapaus där.

Ju närmre Kristineberg vi kom desto tätare blev skogen.
På flera ställen var det rent av löjligt att kalla det för en led, det var mer som att gå igenom tät skog där det på vissa ställen satt en liten orangefärgad stolpe inne i en gran.

Hitta Katten om du kan

Efter ett välbehövligt dopp i Storsjön knatade vi upp till mormor och morfars stuga där vi fick pizza, mackor och frukt. Inte exakt "Survivor Man"-upplägg på vår vandring alltså men det var å andra sidan inte tanken heller.

Sista etappen innan andra övernattningen var vägen mellan Kristineberg och Sätravallen, den delen var relativt lättvandrad och vi hittade ett stort hav med blåbär längs vägen.

Katta är inget blåbär när det gäller bärplockning

När vi kom till Sätravallen var det första man slogs av hur nedgånget det blivit under tiden som det stått oanvänt.
Den gamla skidbacken och campingen var helt överväxt och egentligen var hela området väldigt ödsligt.

Ett par nyetablerade bostadshus var det enda som visade på liv och det var lite sorligt att se med tanke på att det ändå var ett ganska välbesökt område både vinter- och sommartid när jag var yngre.

Svåråkt skidbacke

Vi slog läger nere vid sjön och hittade som tur är en liten bod som vi kunde ställa väskorna i. Vädret hade blivit ganska lömskt igen och det kom en hel del regnskurar med jämna mellanrum.

Utsikt genom tältet

Här lagade vi en festmåltid av vår medhavda frystorkade "gryta" med lite vin till samt blåbär till efterrätt.
Natten var bra utan besök av monster och vi vaknade relativt tidigt av att solen stekte vårt tält.

Mmm frystorkat

Vädret på lördagen var väldigt mulet och trist.

Vi insåg att det inte fanns någon anledning att gå samma väg tillbaka eftersom det tog så lång tid samt att den var svårforcerad. Så vi gick helt enkelt längs med den asfalterade landsvägen mellan Bestorp och Mormorsgruvan.

Det kanske låter tråkigt och "lamt" när man är ute på vandring men det var snudd på bättre naturupplevelse och framför allt gick det betydligt fortare eftersom vi mer eller mindre bara skulle ta oss tillbaka till bilen innan den nalkande störtskuren hann i fatt oss.

Fina hästar som skeptiskt tittade på vårt (mycket grönare) gräs

En av de finaste vyerna på hela vandringen, faktiskt

Ett par hundra meter innan vi kom fram till stugan och bilen så öppnade sig himlen och vi insåg att det var tur att vi kom iväg så pass skapligt som vi ändå gjorde för annars hade vi tvingats gå i regnet.
Det hade förvisso småduggat lite hela vägen men det gjorde inte så mycket utan var snarare skönt och svalkande i och med att vi höll ett lite snabbare tempo än tidigare.

När vi kom hem igen så fyllde vi på depåerna igen... med pizza!

Även urtidsmänniskorna tog sig säkert en kebabpizza efter sina långa strapatser, de hade i alla fall gjort det om de hade kunnat!

Summa summarum så var det ändå en trevlig vandring även om det var frustrerande att behöva vada genom högt gräs.
Att vi inte hittade en enda fästing när vi kom hem var en stor överraskning och det känns som att det var mindre sannolikhet än att vinna på lotto.