Noll hål

Idag var vi hos tandläkaren för kontroll.
För ca 2 år sedan slog Linnea i en tand som började bli mörk och tandläkaren sa då att den troligen hade dött och skulle lossna.
Som tur(?) var så ljusnade tanden igen och den sitter fortfarande kvar.
Hon har istället tappat de två framtänderna i nederkäken och på rötgenbilderna såg vi att de nya tänderna fram i överkäken var på väg fram.
6-årständerna (de som kommer upp längst bak) var också på väg men hon är ju född sent på året så det är inte så konstigt att dom inte dykt upp ännu.

Mest oroliga är vi nog för hennes tandgnisslande på nätterna. Främst för att man blir orolig för hur hennes små tänder mår men också för att det håller en vaken ibland. Det är tydligen väldigt vanligt och kan bero på oro eller att barnet är lite för uppspelt innan läggningen enligt tandläkaren. Bettskena är inte att tänka på för små barn så vi får försöka ha lite lugn och ro innan läggningen helt enkelt.

Hon sköter sig väldigt bra under besöken, gapar stort och ligger helt stilla när röntgenbilderna tas.
Jag kan bara tänka mig hur hemskt det måste vara att släpa med sitt barn till tandläkaren om dom är rädda.
Ser vi bara till att sköta tandhygienen så får vi hoppas att hon inte utvecklar någon tandläkarskräck innan hon blir vuxen åtminstonde.

Gamla människa!

Jag var på väg för att handla och gick upp för den branta backen på Sandgatan som leder upp till Kungsgatan.
På väg upp ser jag att någonting ligger på marken en bit upp och jag inser att det är en rullator, ytterligare en bit upp ligger det, vad som skulle visa sig vara, en äldre dam i 85-årsåldern.

Jag och skyndar mig fram tillsammans med en annan kille som kommer från andra hållet.
När jag kommer fram så hjälper vi först damen upp och försöker reda ut om hon har skadat sig på något sätt.
Hon hävdar bestämt att hon absolut inte har skadat sig.
Jag frågar extra noga om hon slagit i huvudet, höften, armen eller handleden. Jag ser att hon är skakad och att hon gråter, troligen av chocken.
Vi hjälper henne upp, inser att hon har lastat rullatorn med två tunga matkassar (vilket troligen är orsaken till att hon har tappat kontrollen i den branta backen), och frågar vart hon är på väg.
Det visar sig att hon bor i en trappuppgång i närheten så vi hjälper henne in dit och till hissen.
Jag frågar återigen om har ont någonstans och hon menar att det har hon inte och tillägger att hon är ganska vig för sin ålder eftersom hon var gymnast i yngre dar...

Jag säger att det är inget vidare väder att ge sig ut i om man har rullator och bär på så pass tunga matkassar.
Jag försöker jag skoja till det och säga att det var tur att inte rullatorn åkte ner för hela backen och hamnade i strömmen för då skulle hon behöva gå tillbaka och handla igen. Då skrattar hon lite och och säger att "Det här kan jag inte berätta för min man för han sa att jag inte skulle gå ut eftersom det var så halt".
Jag fortsätter att fråga om vi ska ringa någon (hoppas på att hon ska ge oss namn på ett barn eller barnbarn som kan komma och hjälpa henne) men hon förklarar att det behövs då rakt inte.

Vi hjälper henne till hissen och ber henne att känna efter igen så att hon inte har skadat sig på något sätt och jag ber henne lova att hon ringer någon eller sjukvården om hon får ont. Hon menar fortfarande (precis som man själv är om man ramlar offentligt och någon frågar hur det gick och man envist hävdar att 'det gick bra" fast man har ont som fan) att det inte är något fara alls och trots att det tar emot så kan jag så klart inte tvinga henne att åka till sjukhuset fast jag egentligen tycker att det vore det bästa.

Nu sitter jag hemma och ångrar mig för att jag tycker att jag borde ha ringt och ordnat så att hon hade kommit in till sjukhuset för kontroll- Jag kan bara hoppas bara att hon inte är skadad eller att hon själv tar kontakt med sjukvården om det är något.
Hur "ska" man göra i sådana situationer egentligen?

Hundfjället 2013

Jag fick en fjällenresa i födelsedagspresent av Katta.

Förra årets resa till Kläppen när vi åkte själva med Linnéa var både mysig och rolig , ända fram tills att hon blev kräksjuk på natten till lördagen...

I år skulle nästan hela släkten följa med också och vi skulle njuta av två åkdagar tillsammans.

Det skulle även bli andra försöket för Linnéa att få hålla sig frisk nog för att försöka lära sig åka skidor.

Det började mindre bra med hög feber under veckan och en ganska hängig, men som vanligt tapper, Linnéa som kolla på film i baksätet under den långa färden norrut.

För en gångs skulle så var det riktig vinter hemma också, i vanliga fall brukar vägen inte se ut så här förens man närmar sig Malung.

Vi fick lite konstiga tips av GPSen också, varför trodde att jag skulle vilja bo på E20 vet jag inte...

 Vi kom fram strax innan 16 på torsdagskvällen och tog en kort sväng ner till backen för att åka lite snowracer.
Sen bodde vi in oss i stugan tillsammans med farmor, gammelmormor och gammelmorfar.

På fredagen hyrde vi utrustning och gav oss upp i barnbacken.
Linnéa kom ihåg hur man åkte lift och stod lika "bra" på skidorna i år som förra året.

Tyvärr fanns det ingen skidskola för kortveckoresenärer (är nog ganska svårt att lära någon att åka skidor på två dagar ändå) så vi fick turas om att leka skidskola.

Efter ett par timmar så var det dags att sätta sig i slogboden och värma fötterna.

När farmor tog över så körde Katta och jag ett par repor i det underbara, men kalla, vädret.

Linnéa kämpade på trots lite feber men fick runda av ganska tidigt. 

Sent på fredagskvällen anlände så även de bägge farbröderna samt Ramona, Toffe och Victoria.

På lördagen tog vi nya tag i barnbacken och Linnéa åkte stolliften upp till toppen där vi testade selen och körde Trollskogen (klassisk barnbacke i Hundfjället) som hon uppskattade väldigt mycket.

Det var ett ganska bra benpass att köra Trollskogen med henne då man fick hålla en slags jägarvila-pose hela vägen.

På eftermiddagen fick jag på mig brädan och åkte lite med brorsorna och Katta.

Katta och jag avrundade med ett obligatoriskt åk i väggen-backen. Den var inte lika isig som tidigare år jag varit där och inte heller lika brant som jag minns den. 

Vi rundade sedan av med en klassisk afterski på kvällen!

Tack Katta för att du bokade och fixade och tack alla som följde med och hjälpte till att göra det till en mycket trevlig vistelse!

Uppdatering kring bilen

Vår bil blev klar för nästan två veckor sedan.
Då hade vi varit utan den i nästan exakt tre veckor.
Som tur är så kunde vi låna Kattas pappas bil en del under tiden men det känns skönt att ha fått tillbaka sin egen bil igen.

Som tur är så var alla skador på plast och metalldelar som gick att byta ut. Eftersom vagnskadegarantin täckte skadan så satte de också dit bara nya delar (något annat hade vi inte accepterat).
Enligt snubben på verkstaden så ska det ha varit några skador som kunde påverka bilens körförmåga eller dyl och det ska heller inte påverka pris vid försäljning.

Jag tror att vi klarade oss förhållandevis lindrigt undan med tanke på hur det såg ut vid skadetillfället.

Eftersom vi hade en sk MER-försäkring så fick vi dessutom avbrottsersättning för varje dag som vi var utan bil och det täckte nästan hela självrisken vilket inte heller var helt dumt.

Oavsett så känns det skönt att äntligen ha fått tillbaka vår egen bil och att den verkar gå som den ska.