Sedan Vasaloppet har jag bara kunna träna en gång, i övrigt har jag varit förkyld mer eller mindre konstant sedan början av mars(!).
Senaste gången jag var ute och sprang för ca 2 veckor sedan, när jag kände mig frisk, blev jag sjuk dagen efter. Den förkylningen har suttit i 2 veckor(!) med riktigt svullna halsmandlar som bonus vilket inte är vanligt för mig (jag hade även en släng av ögoninflammation).
Idag kände jag mig förhållandevis pigg och tänkte att det var dags att ge sig ut igen. Målet är att kunna komma igång med gymmandet igen, var så länge sen att jag knappt minns var det ligger.
Så nu är det dags...
nu tar vi dom!Jag brukar springa en mil men när jag kommer tillbaka från en förkylning brukar jag nöja mig med 5 kilometer första passet.
I Vrinneviskogen finns det 1, 2.5, 3.5, 5.5 och 10 km spår. Jag bor nästan exakt 1.2 km från "starten".
Det finns dock inget, i min mening, smidigt sätt att springa 5 kilometer utan att gå till spåret alt göra en egen slinga. Jag vill inte springa de korta slingorna flera gånger för det blir för enformigt.
Här kommer min strukturfacistiska sida in och då får jag för mig att det är bättre att göra en slinga som börjar och slutar hemma hos mig, samtidigt som jag använder mig av de spåren som finns i Vrinneviskogen.
Eftersom jag nyligen varit förkyld tänkte jag att 5 kilometer fick räcka men eftersom jag då inte skulle komma hela vägen tillbaka hem så valde jag 6 kilometer. Av någon anledning var jag tillräckligt frisk för att anse mig kunna springa men jag var inte tillräckligt frisk för att inse att den matematiken inte skulle gå ihop (1.2 + 5.5 + 1.2 = 7.9 km). Detta insåg jag när jag kom fram till första kilometermakeringen och fick höra att jag bara hade 5 kilometer kvar enligt tanten i iPoden.
Nåväl tänkte jag, låt gå för den här gången då.
När jag började springa hemmåt efter att ha avslutat 5.5an så kom jag på att jag nu nästan sprungit 7 km redan. Varför sluta där? Varför inte springa en hel mil istället? Det var ju bara 3 kilometer till.
Jag velade först lite, i bakhuvudet gnagde känslan av att jag kanske kommer åka på en ny infektion om jag tar ut mig för mycket igen. Men till slut tog min strukturfacistiska sida överhanden och jag insåg att det är bättre att avsluta på ett jämt och fint antal kilometrar.
Så nu sitter jag här och eftersvettas och inser att jag nog fortfarande är i rätt god form ändå trots de långa intervallerna mellan passen.
Nu ska jag bara kolla vart gymmet låg...
