Katten och jag gick på bio i fredags...
2012 är på pappret en äkta biofilm, dvs en film med massor av visuellt och audiellt godis.
Handlingen går kortfattat ut på att jorden, as we know it, kommer gå under på grund av onormalt starka solstormar, precis som Maya-indianerna mfl förutspådde.
Under ett par år från det att detta upptäcks ska världens regeringar (givetvis lett av USA) hitta en lösning för mänsklighetens fortlevnad.
Utan att gå in på för mycket detaljer så går det hela som sagt åt helevete 2012 och väldigt många dör.
Det var till skillnad från exempelvis Armageddon inte bara andra länder än USA som drabbas och även en del otippade dödsfall.
"Effekterna", som man slarvigt brukar tala om i filmsammanhang, var givetvis jättebra.
John Cusack är inte direkt den som jag hade tippat som hjälten i en sån här film och jag tycker nog att han gör en ganska medioker insats, men han har förvisso inte så mycket material att jobba med.
Det som blir lite tröttsamt i slutändan är det här ständiga fly-jättesnabbt-från-det-här-dödliga-som-jagar-oss-och-precis-hinna-undan-i-tid-temat samt det klassiska när någon, obetydlig för handlingen, precis hinner undan och tittar bakåt med ett lättat uttryck för att sedan titta framåt och upptäcka att något ännu värre öde väntar.
Filmen är klart sevärd och jag tror den gör sig bäst på bio.
Instagram widget
Visar inlägg med etikett Film/spelrecension. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Film/spelrecension. Visa alla inlägg
måndag 30 november 2009
fredag 9 oktober 2009
Tema: Linnéamys (33)
Jag tittade på filmen "Changeling" igår som handlar om en kvinna vars son försvinner. Den korrumperade polisen försöker sen tvinga på henne ett barn som inte är hennes.
Filmen var helt ok även om jag tycker att Angelina Jolie är en ganska blek skådespelare (hon har andra kvaliteter).
För några dagar sedan tappade Nea nappen när hon gick upp för trappen till min lägenhet. Nappen studsade in bakom trappen så jag tyckte inte det var lönt att försöka återfinna den.
Det hela satte dock djupa spår hos Nea som nu varje gång vi går i trappen söker efter den förlorade nappen.
Vilken oförstående pappa sen som försöker få henne att gå vidare och nöja sig med den nya nappen.
Since you've gone I been lost without a trace
I dream at night I can only see your face
I look around but its you I cant replace
I feel so cold and I long for your embrace
I keep crying baby, baby, please...
Oh, cant you see
You belong to me
How my poor heart aches
...
Filmen var helt ok även om jag tycker att Angelina Jolie är en ganska blek skådespelare (hon har andra kvaliteter).
För några dagar sedan tappade Nea nappen när hon gick upp för trappen till min lägenhet. Nappen studsade in bakom trappen så jag tyckte inte det var lönt att försöka återfinna den.
Det hela satte dock djupa spår hos Nea som nu varje gång vi går i trappen söker efter den förlorade nappen.
Vilken oförstående pappa sen som försöker få henne att gå vidare och nöja sig med den nya nappen.
Since you've gone I been lost without a trace
I dream at night I can only see your face
I look around but its you I cant replace
I feel so cold and I long for your embrace
I keep crying baby, baby, please...
Oh, cant you see
You belong to me
How my poor heart aches
...
söndag 24 maj 2009
Resistance 2
lördag 23 maj 2009
Skillnaden mellan män och kvinnor...
Okej det blev dubbelt upp på filmfronten ikväll.
Först ut: Tropa de Elite som handlar om BOPE, brasilianska polisens insatsstyrka, där vi får följa det hårda kriget mellan knarklangarna och polisen på Rio de Janeiros bakgator. Dvs mycket våld, knark och hårda män som ska visa var skåpet ska stå, ofta.
Sist ut: Sex and the City (The Movie) som handlar om 4 kvinnor (eller tanter numera) och deras deras drivkrafter och drömmar (läs deras jakt på giftermål).
v.s 
Det är väl ganska uppenbart att jag kommer föredra Tropa de Elite över SATC The Movie, jag är ju man. Jag kan ju aldrig förstå hur det är att ha de här drivkrafterna som kvinnorna i filmen har.
Å andra sidan delar jag inte männen i BOPAs drivkrafter heller (tortyr med plastpåse och knytnävar är inte min kopp te).
Vad är det som gör att jag ändå försöker hitta en koppling mellan dessa två filmer?
Tropa de Elite tar mig tillbaka till City of the God, som för övrigt är en väldigt mäktig och välgjord film och Tropa de Elite når inte dit. Kanske främst på grund av att City of the God är baserad på verkliga händelser och det brukar alltid slå an en sträng hos mig.
SACT the Movie tar mig tillbaka till sena vardagkvällar när jag pluggade och av någon anledning aldrig kom i säng före 00:00.
Det är svårt att peka på något träffande i filmen även om den har samma underfyndigheter som serien har och att Miranda (Cynthia Nixon, shit vilken lång hals hon har förresten) alltid är härligt cynisk.
Bröllopfokus (ena sekunden behöver vi inte gifta oss och i nästa andetag behövde vi visst det för att vara riktigt lyckliga) och äckelsöta slut (vem hade väntat sig något annat?) gör oftast att jag mest suckar och ser fram emot eftertexterna.
Så slutsatsen då? Vad väger tyngst?
BOPEs hårda kamp för att upprätthålla "lagen" med tveksamma metoder i en väldigt hård verklighet? En värld som troligen ingen av oss kan sätta sig in i?
Eller 4 botox-speedade New York-luder vars främsta källa till glädje är att ha den senaste väskan, designad av en snubbe som heter Louise eller Christian? En värld som åtminstone inte jag kan sätta mig in i?
Det blir lika, Tropa de Elite för att det gav mig den där härliga känslan av att ha sett en riktigt välgjord film och SACT the movie för att den är lite smårolig ibland och det var lite naket då och då...
Jag kanske är man ändå?
Först ut: Tropa de Elite som handlar om BOPE, brasilianska polisens insatsstyrka, där vi får följa det hårda kriget mellan knarklangarna och polisen på Rio de Janeiros bakgator. Dvs mycket våld, knark och hårda män som ska visa var skåpet ska stå, ofta.
Sist ut: Sex and the City (The Movie) som handlar om 4 kvinnor (eller tanter numera) och deras deras drivkrafter och drömmar (läs deras jakt på giftermål).
v.s 
Det är väl ganska uppenbart att jag kommer föredra Tropa de Elite över SATC The Movie, jag är ju man. Jag kan ju aldrig förstå hur det är att ha de här drivkrafterna som kvinnorna i filmen har.
Å andra sidan delar jag inte männen i BOPAs drivkrafter heller (tortyr med plastpåse och knytnävar är inte min kopp te).
Vad är det som gör att jag ändå försöker hitta en koppling mellan dessa två filmer?
Tropa de Elite tar mig tillbaka till City of the God, som för övrigt är en väldigt mäktig och välgjord film och Tropa de Elite når inte dit. Kanske främst på grund av att City of the God är baserad på verkliga händelser och det brukar alltid slå an en sträng hos mig.
SACT the Movie tar mig tillbaka till sena vardagkvällar när jag pluggade och av någon anledning aldrig kom i säng före 00:00.
Det är svårt att peka på något träffande i filmen även om den har samma underfyndigheter som serien har och att Miranda (Cynthia Nixon, shit vilken lång hals hon har förresten) alltid är härligt cynisk.
Bröllopfokus (ena sekunden behöver vi inte gifta oss och i nästa andetag behövde vi visst det för att vara riktigt lyckliga) och äckelsöta slut (vem hade väntat sig något annat?) gör oftast att jag mest suckar och ser fram emot eftertexterna.
Så slutsatsen då? Vad väger tyngst?
BOPEs hårda kamp för att upprätthålla "lagen" med tveksamma metoder i en väldigt hård verklighet? En värld som troligen ingen av oss kan sätta sig in i?
Eller 4 botox-speedade New York-luder vars främsta källa till glädje är att ha den senaste väskan, designad av en snubbe som heter Louise eller Christian? En värld som åtminstone inte jag kan sätta mig in i?
Det blir lika, Tropa de Elite för att det gav mig den där härliga känslan av att ha sett en riktigt välgjord film och SACT the movie för att den är lite smårolig ibland och det var lite naket då och då...
Jag kanske är man ändå?
måndag 9 februari 2009
The Omega Man och hans dotter
Pappa och Nea tittar på film (Nea sov förvisso igenom större delen)

Kommentarer om mina glasögon är onödiga då Linnea redan gett mig min dom genom att suttit stilla i soffan och stirrat på mig i över en halvtimma.
The Omega Man

Charlton Heston verkar ha en stor förkärlek, nästan större än hans kärlek till vapen, till att gå runt halvsvettig utan tröja. Tyvärr delar jag inte riktigt hans inställning till den lönnfeta och krullhåriga bringan han besitter.
Skönt att ha sett den här klassikern i alla fall även om det inte riktigt går att klassa den som en bra film.

Kommentarer om mina glasögon är onödiga då Linnea redan gett mig min dom genom att suttit stilla i soffan och stirrat på mig i över en halvtimma.
The Omega Man

Charlton Heston verkar ha en stor förkärlek, nästan större än hans kärlek till vapen, till att gå runt halvsvettig utan tröja. Tyvärr delar jag inte riktigt hans inställning till den lönnfeta och krullhåriga bringan han besitter.
Skönt att ha sett den här klassikern i alla fall även om det inte riktigt går att klassa den som en bra film.
söndag 18 januari 2009
Alphaville - Tempelriddaren
Det första som slår en är givetvis att "Tempelriddaren" är särskrivet.

Skit samma, jag har dragit mig för det men nu sett båda filmerna och de är ok. Det är lite småpinsamt med allt "inför Gud svär jag" och "vi ska kämpa för FREDEN!" *host* Braveheart rip-off *host*.
Det som slog mig, framför allt i andra filmen, är att varken Arn eller Cecilia åldras, åtminstone inte synligt.
Det är som mest uppenbart när Cecilia släpps från klostret och får se sin son, som hon för övrigt födde i klostret, som då är i 20-års åldern (nåja men han har definitivt fyllt moppe). Först då inser man att jaha hon satt nog där ett tag.
Samma sak när då Arn kommer hem (han rider från Damaskus) och bara är lite skäggigare.
Enligt mina, högst approximativa, beräkningar är han typ 90 år i slutet på filmen och ser inte ut att vara en dag över 35.
Igår såg jag dessutom "Superhero Movie" (här är särskrivningen ok eftersom det är en engelsk titel reds. anm.)

Den är inte särskilt bra men välgjord, Leslie Nielsen kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta.
Vissa smågrejer är väldigt roliga som tex:
"- Are you ok?
- Yeah! This is... healty coughed up blood"
och
"Prästen: We are gathered here to today, to say goodbye to Lucille.
Alla: Goodbye!
Prästen: Amen!"

Skit samma, jag har dragit mig för det men nu sett båda filmerna och de är ok. Det är lite småpinsamt med allt "inför Gud svär jag" och "vi ska kämpa för FREDEN!" *host* Braveheart rip-off *host*.
Det som slog mig, framför allt i andra filmen, är att varken Arn eller Cecilia åldras, åtminstone inte synligt.
Det är som mest uppenbart när Cecilia släpps från klostret och får se sin son, som hon för övrigt födde i klostret, som då är i 20-års åldern (nåja men han har definitivt fyllt moppe). Först då inser man att jaha hon satt nog där ett tag.
Samma sak när då Arn kommer hem (han rider från Damaskus) och bara är lite skäggigare.
Enligt mina, högst approximativa, beräkningar är han typ 90 år i slutet på filmen och ser inte ut att vara en dag över 35.
Igår såg jag dessutom "Superhero Movie" (här är särskrivningen ok eftersom det är en engelsk titel reds. anm.)

Den är inte särskilt bra men välgjord, Leslie Nielsen kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta.
Vissa smågrejer är väldigt roliga som tex:
"- Are you ok?
- Yeah! This is... healty coughed up blood"
och
"Prästen: We are gathered here to today, to say goodbye to Lucille.
Alla: Goodbye!
Prästen: Amen!"
måndag 5 januari 2009
El Orfanato eller "Varför pratar man så fort i Spanien?"

Laura återvänder med sin man och deras adopterade son till huset hon växte upp i som barn, då var det ett barnhem och Laura har tänkt nystarta hemmet men för barn med "speciella behov".
En dag försvinner sonen och sen får man följa Laura och hennes mans förtvivlade jakt på sin son.
Filmen bygger inte helt oväntat på att det finns någon hemsk hemlighet bevarad i huset.
Filmen känns väldigt lång och seg men jag gillar filmer med den här typen av slut, tempot hade dock kunnat vara lite bättre.
Men med tanke på att New Line Cinema har köpt rättigheterna till en Amerikansk remake så lär det väl det ändras till det sämre också (tänk The Ring vs Ringu).
Idag tänkte jag förära Nautilus genom att tillåta dem att lägga till mig i deras medlemsregister. Kanske kommer jag till och med att beröra ett antal av deras träningsmaskiner. Är jag riktigt snäll så struntar jag i att torka av dem också.
torsdag 1 januari 2009
Gott Nytt och Viva la Vida!
Om man inte är ensam kvar på jorden förstås...
Efter Malmsjös sedvanligt grymt överspelande uppläsning av "Ring klocka ring" tittade vi på "I am Omega" som är en lågbudget variant av "I am Legend". Båda dessa bygger på boken från 57 samt den klassiska filmen "Omega Man" med Charlton Heston i huvudrollen.
"I am Omega" var knappt värd hårddiskutrymmet, den enda behållningen var den värdelösa textningen som troligen gjorts av någon 14-årig datanörd med svettig överläpp.
Don't bother!

Själva aftonen i övrigt spenderades med en hemlagad trerätters inkl vin, öl, champagne och whiskey tillsammans med Linnea, Jennie och Mattias. En snabb utflykt för kl18 fyrverkerier (kl12-fyrverkeriet är numera inställt) samt lite NHL09.

Nyår ja, den kanske mest klyschiga av alla högtider. Det är som det är och det blir som det blir...
Nåja jag avslutar väl med att tipsa om Coldplays "Viva la Vida" som är en cover på Arja Saijonmaa "Jag vill tacka livet"... (nej så klart inte).
på
eller
Efter Malmsjös sedvanligt grymt överspelande uppläsning av "Ring klocka ring" tittade vi på "I am Omega" som är en lågbudget variant av "I am Legend". Båda dessa bygger på boken från 57 samt den klassiska filmen "Omega Man" med Charlton Heston i huvudrollen.
"I am Omega" var knappt värd hårddiskutrymmet, den enda behållningen var den värdelösa textningen som troligen gjorts av någon 14-årig datanörd med svettig överläpp.
Don't bother!

Själva aftonen i övrigt spenderades med en hemlagad trerätters inkl vin, öl, champagne och whiskey tillsammans med Linnea, Jennie och Mattias. En snabb utflykt för kl18 fyrverkerier (kl12-fyrverkeriet är numera inställt) samt lite NHL09.
Nyår ja, den kanske mest klyschiga av alla högtider. Det är som det är och det blir som det blir...
Nåja jag avslutar väl med att tipsa om Coldplays "Viva la Vida" som är en cover på Arja Saijonmaa "Jag vill tacka livet"... (nej så klart inte).
på
eller
tisdag 30 december 2008
Taco-koma och WALL-E
Den där mättnaden som infinner sig efter man tryckt i sig en wrap (full med grönsaker, köttfärs och alldeles för mycket sås) för mycket slår det mesta.
I slöhetens tecken bestämde jag mig för att äntligen titta på WALL-E, stort fan av animerade filmer som jag är.
Lite trixande blev det dock då jag laddat hem en högupplöst version som krävde lite "omvanling", eller remux som det så fint heter, för att kunna streamas till mitt PS3.
Det var det dock värt för den här filmen ska upplevas högupplöst, satan vad snyggt gjord den är. Att storyn är så där härligt mysig och samtidigt lite tragisk gör definitivt inte saken sämre. Rekommenderas starkt!

Det var dusch-time för Nea idag, de snälla fastighetsskötarna var här och lagade vår badrumsblandare så numera fungerar faktiskt duschen också.
Vi blev fina efteråt:

Låttipset, mest för att jag råkade se Sven Wolter slakta den här på STV1 tidigare idag, är Briggen Blue Bird av Hull. Jag väljer Totta Näslunds version.
Spotifylänken:
http://open.spotify.com/track/5CuNFLs4lFz0c9RMuLE275
Youtubelänken:
http://www.youtube.com/watch?v=s3UfcjjI3b0
I slöhetens tecken bestämde jag mig för att äntligen titta på WALL-E, stort fan av animerade filmer som jag är.
Lite trixande blev det dock då jag laddat hem en högupplöst version som krävde lite "omvanling", eller remux som det så fint heter, för att kunna streamas till mitt PS3.
Det var det dock värt för den här filmen ska upplevas högupplöst, satan vad snyggt gjord den är. Att storyn är så där härligt mysig och samtidigt lite tragisk gör definitivt inte saken sämre. Rekommenderas starkt!

Det var dusch-time för Nea idag, de snälla fastighetsskötarna var här och lagade vår badrumsblandare så numera fungerar faktiskt duschen också.
Vi blev fina efteråt:
Låttipset, mest för att jag råkade se Sven Wolter slakta den här på STV1 tidigare idag, är Briggen Blue Bird av Hull. Jag väljer Totta Näslunds version.
Spotifylänken:
http://open.spotify.com/track/5CuNFLs4lFz0c9RMuLE275
Youtubelänken:
http://www.youtube.com/watch?v=s3UfcjjI3b0
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)

