The return of the lost Sund

Hemkommen efter ca ett halvår i medelhavsklimat, eller nåja lokaliserad till medelhavsområdet i alla fall, så är nu den yngste i brödraskaran på turne hos släkt och vänner.

Idag kommer han tillsammans med sin och min mor på besök.

Linnéa fick en väldigt uppskattat present i form av en enorm klubba (som i och för sig inte bestod av solidt klubbmaterial utan flera mindre diton).

För drygt ett halvår sedan så skedde en annan unboxing i mitt kök, då i form av en 30-årig whiskey, och idag var det nästan lika andaktsfullt när Linnéa (med viss hjälp) plastade av megaklubban.

Tema: Linnéamys (98)

I lördags åkte vi och hälsade på gammelfarmor tillsammans med farfar och Marie.
Det var ett tag sen vi var där och även om farmor inte hymlar med att det är Linnéa hon vill träffa så tycker hon det är lite kul att jag är med också.

Linnéa fick en jättefin servis av gammelfarmor.

Giganternas kamp!
Linnéa utmanade farmor i memory ett spel som, skulle det visa sig, de var ungefär lika bra på, särskilt när det gällde att fuska.

En kort visit i vanlig ordning men det var i alla fall trevlig att träffa henne eftersom jag inte hade något födelsefirande att tala om som hon kunde komma på.


Den här bilden fick jag av Jennie, en teckning som Linnéa har gjort. Det börjar likna nåt nu, jag får mest färgmassakrerade alster men det här är det första jag sett henne rita som faktiskt liknar något.

Tema: Linnéamys (97)

Det är så roligt nu när Linnéa börjat prata mer. Det är i och för sig lite intressant att höra hennes historier om vad som händer på dagis eller när hon har varit iväg på något för det skarvas en hel del.

Det är många nya ord och uttryck som man blir förvånad att höra att hon kan och man undrar var hon har lärt sig dem.
Härom veckan så berättade jag att vi skulle hämta Katta vid tåget och då utbrast hon: "Vilken toppenidé!".

Sen upptäckte vi att man ställt upp några skyliftar på innergården som används för någon renovering av husen och Linnéa har järnkoll på dessa.

Det är säkert någon släkting som minns historien om traktorn som visade sig vara en dumper...

Not so fast but kinda furious

Efter dansen i lördags så åkte Linnéa och jag till Mantorp Park för att heja på gänget i Momentum Racing.
Strax innan vi svängde av från motorvägen fick jag ett sms om att drivaxeln hade gått sönder.

Så det mesta vi fick se av bilen var när den stod uppallad med febril aktivitet runt om kring.

Vi njöt av solen, motorljuden, den goda köttgrytan och sällskapet med större delen av släkten som också var där för att heja på.

Till slut fick en ivrig Anton komma iväg efter ca 1,5 h i depån.

Lite väl snabbt skulle det visa sig för han fick sladd ganska omgående på de kalla däcken och blev påkörd bakifrån. Bara en liten skada förvisso men det var in till depå igen och bakspoilern fick kasseras.

Det här var enda varvet jag fick med på film för strax efter så blev han inkallad igen då man hade hittat växellådsolja på marken vid det senaste depåstoppet.
Detta visade sig bero på en skadad växellåda som inte gick att laga på plats, och oavsett inte hade gjort någon skillnad med tanke på hur mycket tid man redan hade förlorat.

Så det var bara att packa ihop och åka hem igen, efter att Linnéa hade fått provsitta så klart.

Det var första gången jag var på Mantorp vad jag kan minnas, jag har ett mycket vagt minne om ett besök när jag var liten men det kan lika gärna vara från ett avsnitt av Motormagasinet.

Synd att det var sista loppet på säsongen också, det får bli fler besök nästa år!

För ganska exakt två år sedan...

Så var Linnéa med de andra barnen till skogen och tittade på svampar.

En rolig grej av dagis tycker jag att göra ett litet kollage med gamla bilder som gör att man inser hur jäkla fort tiden går... Klyscha någon?

Tema: Verkshöjd? (66) a.k.a. Andra bullar

Mitt första brödbak någonsin gjorde jag i våras för att försöka vinna Kattens hjärta, vet inte riktigt om det lyckades.

Nu har jag också sällat mig till de som insett att det är betydligt godare och nyttigare (nåja) att baka eget bröd!
Perfekt att slänga ihop några lagom stora frukostbullar som man fryser in och har bröd så man klarar sig en vecka ungefär.


P.s det kommer komma ett inlägg om Linnéa snart, jag lovar! D.s

Att inse sina begränsningar...

Jag var ute och tog en liten löprunda i lördags.
Det blev några mil i skogen på Lidingö allt som allt.



Det var ungefär den inställningen jag hade till Lidingöloppet i år.
Jag bestämde mig egentligen först på lördag morgon att jag faktiskt skulle springa.
Jag var varken speciellt väl förberedd (skaplig underdrift) eller taggad.

Jag anmälde mig i juni främst för att stötta min käre vän som hade gett sig den på att klara klassikern (åtminstone delar av den).
Så när dagen helt plötsligt kom, i samband med en sjukt intensiv jobbperiod, så var det inte direkt den där härliga "äntligen dags" känslan som infann sig.

Jag har kanske sprungit 10 mil under sommaren totalt, inkl de 2 som jag sprang till landet på midsommar. De senaste 3 veckorna har jag sprungit 1 mil, förra söndagen närmare bestämt.

Det är inte direkt den uppladdningen man rekommenderar eller vill ha inför 3 mil terränglöpning.

Men jag vet att jag har ganska goda förutsättning när det gäller löpning. Jag har en bra grundkondition och jag ger aldrig upp, inte ens när det gör ont. Det visar kanske mitt första marathon-resultat på, jag fick problem med knäna efter 2 kilometer, jag ställde alltså upp fast jag visste att jag var skadad, gick stora delar och tog mig med stor smärta igenom det hela på drygt 5 timmar.

Jag försökte innan Lidingöloppet räkna på vad jag kunde sikta på för sluttid. Jag tänkte att 50 min per mil borde vara rimligt eftersom jag springer milen på 45-46 min i vanliga fall. Då borde jag landa på lite drygt 2,5 h och kanske till och med under om jag hade riktigt flyt.

Första 2 milen gick bra, väldigt bra. Jag kände mig pigg och jag hade bra fart även i uppförsbackarna.
Sen ganska exakt efter 2 mil så hände något... Det kom ett litet, litet ryck i baksidan av vaden. Jag kände direkt vad det var, ett litet krampryck.
Jag tänkte: "Ok gjorde jag något som kan ha orsakat det? Var det en en gångsgrej kanske?". Efter en liten stund kom det igen... "Fan också".
1 mil kvar och krampkänning... Nu gällde det att dricka, ta det lugnt och inte göra någon lurig fotisättning eller extra frånskjut som kunde riskera att krampen satte in.
Efter en liten stund så hände det som inte fick hända, jag snubblade till på en rot, lyckades hålla balansen men kände direkt att musklerna hade spänt sig, jag fick en liten adrenalinrush och nu låg krampen preciiis på gränsen, i båda vaderna.
Lite drygt 8 km kvar. För långt för att gå med kramp. Började gå i uppförsbackarna. Hatar att gå. Hatar att se folk gå. Tvingades gå.
Försökte springa när det var flakt, det gick, även nedförsbackarna gick bra.
Kilometerskyltarna kom allt mer sällan, löpare efter löpare sprang om mig.
Fan också. Jag hatar att gå. Jag hatar att gå.
6 km kvar, vätskekontroll, drack så mycket jag kunde, åt banan, bulle, drack kaffe, blåbärssoppa, ännu mer vatten. Knapprade i mig mina dextrosol som jag hade med mig. Fyllde på en av vattenflaskorna i vätskebältet som jag, som tur är, hade med mig men hade gjort slut på. Jag har aldrig behövt vätskebälte förut.

Fortsatte att gå i uppförsbackarna, nu hade jag även svårt att springa när det var flakt. Knäna började säga ifrån efter drygt 2,5 mil plus den senaste halvmilens skumma löpsteg där jag försökte kompensera fotisättningen för att motverka ansträngningen på vaderna.
Abborrbacken, den beryktade... Jag gick upp. Det hade jag nog gjort även om jag hade startat i den. Det var så brant att det gick snabbare att gå än att springa. Inte värt det.

Bara ett par kilometer kvar nu, mitt mål på 2:30 var sedan länge passerat. Klockan började ticka upp över 2:40. Ska jag till och med missa 3-timmarsgränsen? Hur fan gick det här till?
Så sakteliga insåg jag att det bara var 1 kilometer kvar, det kan max ta 6-7 minuter ens om jag stapplar fram!
Fick en liten energiboost av "hejarklacken" med några hundra meter kvar, nu sprang jag igen, oavsett hur det kändes.
In på upploppet, magisk känsla som vanligt. Mycket folk trots att eliten sprungit i mål för länge sedan.
Jag började uppmana publiken att heja fram oss som sprang. Det lyckades.
Jag sprang några hundra meter viftandes med armarna och fick ett ökande jubel med mig på målrakan. Yes!
In i mål och konstaterade att, det gick, jag klarade 3-timmar, jag var inte trött, jag hade inte fått kramp trots allt, men jag hade ont.
Jag måste förbereda mig bättre nästa gång.

Tankar kring motivation (3)

Jag har varit på en två dagars konferens med alla ledare på mitt företag.
Det har så klart handlat mycket om företaget strategi, nuläge och framtid.
Lite ryggdunkar och floskler så klart.
Men väldigt mycket innehåll också, framför allt en tydlighet i ledningen för en gångs skull.
Det svåra är sen att föra ut det hela vägen i organisationen, eftersom de som är med på dessa dagar är mellancheferna som filtrerar det som sen når ut till de som är längst ut.
Det spelar med andra ord ingen roll hur motiverande dessa dagar är om denna motivation inte tas på allvar och sprids ut i hela organisationen.

Det var en väldigt trevlig tillställning i stort och gårddagskvällens aktivitet var en variant av "halv åtta hos mig" där några grupper lagade förrätt och andra grupper huvudrätt för att sedan bjuda över andra grupper för att tillsammans intaga dessa.

Men någon som verkligen gjorde intryck var den obligatoriska motivationstalaren.
I det här fallet Manuel Knight, en stor svart amerikan som tjänstgjort i Special Forces och varit krigsfånge under Irakkriget (det första).
Han kliver in och bara äger scenen, fångar allas uppmärksamhet och lämnar ingen oberörd.
Vad är det som gör att vissa människor har "det" i dessa sammanhang?
Hur kan en person ha, med ett väldigt enkelt budskap, förmåga att entusiasmera och trollbinda en stor publik?
Jag önskar att jag hade bara en liten del av den förmågan.
Jag önskar också att fler fick chansen att träffa och lyssna på en sådan person.
Han talade om vad som krävs för att en organisation ska vara högpresterande.
Han hade inget annat än självkänsla och självförtroende och han var så klart också väldigt, väldigt rolig.
Jag som alltid sitter längst fram på föreläsningar och konferenser, osvenskt men jävligt smart om man vill få ut så mycket som möjligt, fick också komma upp på scenen för att illustrera en övning som alla samlade skulle utföra.
Den var en slags omvänd dragkamp där man kopplade ett fast handslag och sen skulle trycka den andres hand mot dennes midja. För varje gång man lyckades fick man ett poäng och uppgiften gick ut på att få så många poäng som möjligt.
Vad hände? Jo nästan alla stod och pressade för allt vad de kunde, men nästan ingen lyckades så klart få några poäng för att båda tryckte så hårt de kunde...
Men vad gick övningen ut på egentligen? Jo att. Skaffa. Så. Många. Poäng. Som. Möjligt... Vad skulle man då ha gjort? Jo man skulle så klart ha samspelat och växelvis tryckt och dragit för att båda skulle få så många poäng som möjligt. Men var det någon som gjorde det? Nej!
Alla såg det som en kamp där man skulle "vinna" över den andre.
Manuel skulle visa på mig och jag vill återigen påpeka att det här alltså var en stor snubbe som varit med i US Special Forces (förvissa lite drygt 40 år numera) och tror ni han lyckades skaffa några poäng mot mig?
Heeeeell no!
Han sa till och med "MAN! Damn you're strong! Are you from Norrland or something?"

Nu var det i och för sig inte det som var det viktiga men det kändes jävligt bra... Och vad säger det om mig? Varför är det så viktigt att vinna? Varför är den spontana inställningen att "nu jävlar ska jag visa vad jag går för och jag tänker inte vika mig en tum"?

Det var två citat från hans föreläsning som jag tar med mig i mitt ledarskap och som jag vill mena jag redan lever efter.
Det ena var: "If you want corn, plant corn".
Lite enklare uttryckt på svenska, som man bäddar får man ligga. Men det är också felvinklar för det handlar om att nå ett resultat och inte finna sig i en position eller ett sammahang.
Om jag vill nå ett mål, ja då är det jävlar i mig bäst att jag sätter igång och producerar också.
Låter enkelt? Det är det också men det är inte alltid man tänker så långt.

Det andra var "Execute or evacuate" alltså "utför eller stick", dvs om företaget säger "JUMP!" så ska du bara fråga "How high?" och "How many times?".
Om du vill fråga "Why?"... "Do it while you are jumping".
Exakt så ser jag på ledarskap och mitt eget sätt att agera när jag tar tag i saker...
Låter så klart väldigt militärisk och inte speciellt svenskt.
Men vad är alternativet? Vad är det som vi oftast gör?
Vi ifrågasätter och sätter oss med armarna i kors och undrar hur vi ska göra och ser alla problem istället för att ta tag i uppgiften och läras oss medans vi hoppar...

If you want corn, plant corn!

Tema: Verkshöjd? (65)

Detta var ett annat av mina inköp på rean på Mediamarkt, en köksmaskin!
Nu ska här strimlar och bakats uta he-vete.

Det bästa är att jag från och med nu också kan beklaga mig över hur jobbigt det är att ha en köksapparat med så många delar att jag önskar att jag bara kunde ringa till TV-shop och beställa en Kitchen Wizard Plus!

Tyskar är roligt folk, när de skickar en receptbok så är den så klart bara på tyska. Jag ser fram emot att laga gefüllte schweinekotletts, RAUS!

Tema: Verkshöjd? (64)

Jaha då har jag gått och blivit med kaffemaskin...
Mediamarkt hade 20% på hushållsapparater i helgen så jag slog till.
Så numera kan jag också dricka kaffe för 3:50 koppen!