Tankar kring motivation (3)

Jag har varit på en två dagars konferens med alla ledare på mitt företag.
Det har så klart handlat mycket om företaget strategi, nuläge och framtid.
Lite ryggdunkar och floskler så klart.
Men väldigt mycket innehåll också, framför allt en tydlighet i ledningen för en gångs skull.
Det svåra är sen att föra ut det hela vägen i organisationen, eftersom de som är med på dessa dagar är mellancheferna som filtrerar det som sen når ut till de som är längst ut.
Det spelar med andra ord ingen roll hur motiverande dessa dagar är om denna motivation inte tas på allvar och sprids ut i hela organisationen.

Det var en väldigt trevlig tillställning i stort och gårddagskvällens aktivitet var en variant av "halv åtta hos mig" där några grupper lagade förrätt och andra grupper huvudrätt för att sedan bjuda över andra grupper för att tillsammans intaga dessa.

Men någon som verkligen gjorde intryck var den obligatoriska motivationstalaren.
I det här fallet Manuel Knight, en stor svart amerikan som tjänstgjort i Special Forces och varit krigsfånge under Irakkriget (det första).
Han kliver in och bara äger scenen, fångar allas uppmärksamhet och lämnar ingen oberörd.
Vad är det som gör att vissa människor har "det" i dessa sammanhang?
Hur kan en person ha, med ett väldigt enkelt budskap, förmåga att entusiasmera och trollbinda en stor publik?
Jag önskar att jag hade bara en liten del av den förmågan.
Jag önskar också att fler fick chansen att träffa och lyssna på en sådan person.
Han talade om vad som krävs för att en organisation ska vara högpresterande.
Han hade inget annat än självkänsla och självförtroende och han var så klart också väldigt, väldigt rolig.
Jag som alltid sitter längst fram på föreläsningar och konferenser, osvenskt men jävligt smart om man vill få ut så mycket som möjligt, fick också komma upp på scenen för att illustrera en övning som alla samlade skulle utföra.
Den var en slags omvänd dragkamp där man kopplade ett fast handslag och sen skulle trycka den andres hand mot dennes midja. För varje gång man lyckades fick man ett poäng och uppgiften gick ut på att få så många poäng som möjligt.
Vad hände? Jo nästan alla stod och pressade för allt vad de kunde, men nästan ingen lyckades så klart få några poäng för att båda tryckte så hårt de kunde...
Men vad gick övningen ut på egentligen? Jo att. Skaffa. Så. Många. Poäng. Som. Möjligt... Vad skulle man då ha gjort? Jo man skulle så klart ha samspelat och växelvis tryckt och dragit för att båda skulle få så många poäng som möjligt. Men var det någon som gjorde det? Nej!
Alla såg det som en kamp där man skulle "vinna" över den andre.
Manuel skulle visa på mig och jag vill återigen påpeka att det här alltså var en stor snubbe som varit med i US Special Forces (förvissa lite drygt 40 år numera) och tror ni han lyckades skaffa några poäng mot mig?
Heeeeell no!
Han sa till och med "MAN! Damn you're strong! Are you from Norrland or something?"

Nu var det i och för sig inte det som var det viktiga men det kändes jävligt bra... Och vad säger det om mig? Varför är det så viktigt att vinna? Varför är den spontana inställningen att "nu jävlar ska jag visa vad jag går för och jag tänker inte vika mig en tum"?

Det var två citat från hans föreläsning som jag tar med mig i mitt ledarskap och som jag vill mena jag redan lever efter.
Det ena var: "If you want corn, plant corn".
Lite enklare uttryckt på svenska, som man bäddar får man ligga. Men det är också felvinklar för det handlar om att nå ett resultat och inte finna sig i en position eller ett sammahang.
Om jag vill nå ett mål, ja då är det jävlar i mig bäst att jag sätter igång och producerar också.
Låter enkelt? Det är det också men det är inte alltid man tänker så långt.

Det andra var "Execute or evacuate" alltså "utför eller stick", dvs om företaget säger "JUMP!" så ska du bara fråga "How high?" och "How many times?".
Om du vill fråga "Why?"... "Do it while you are jumping".
Exakt så ser jag på ledarskap och mitt eget sätt att agera när jag tar tag i saker...
Låter så klart väldigt militärisk och inte speciellt svenskt.
Men vad är alternativet? Vad är det som vi oftast gör?
Vi ifrågasätter och sätter oss med armarna i kors och undrar hur vi ska göra och ser alla problem istället för att ta tag i uppgiften och läras oss medans vi hoppar...

If you want corn, plant corn!