Jag var ute och tog en liten löprunda i lördags.
Det blev några mil i skogen på Lidingö allt som allt.
Det var ungefär den inställningen jag hade till Lidingöloppet i år.
Jag bestämde mig egentligen först på lördag morgon att jag faktiskt skulle springa.
Jag var varken speciellt väl förberedd (skaplig underdrift) eller taggad.
Jag anmälde mig i juni främst för att stötta min käre vän som hade gett sig den på att klara klassikern (åtminstone delar av den).
Så när dagen helt plötsligt kom, i samband med en sjukt intensiv jobbperiod, så var det inte direkt den där härliga "äntligen dags" känslan som infann sig.
Jag har kanske sprungit 10 mil under sommaren totalt, inkl de 2 som jag sprang till landet på midsommar. De senaste 3 veckorna har jag sprungit 1 mil, förra söndagen närmare bestämt.
Det är inte direkt den uppladdningen man rekommenderar eller vill ha inför 3 mil terränglöpning.
Men jag vet att jag har ganska goda förutsättning när det gäller löpning. Jag har en bra grundkondition och jag ger aldrig upp, inte ens när det gör ont. Det visar kanske mitt första marathon-resultat på, jag fick problem med knäna efter 2 kilometer, jag ställde alltså upp fast jag visste att jag var skadad, gick stora delar och tog mig med stor smärta igenom det hela på drygt 5 timmar.
Jag försökte innan Lidingöloppet räkna på vad jag kunde sikta på för sluttid. Jag tänkte att 50 min per mil borde vara rimligt eftersom jag springer milen på 45-46 min i vanliga fall. Då borde jag landa på lite drygt 2,5 h och kanske till och med under om jag hade riktigt flyt.
Första 2 milen gick bra, väldigt bra. Jag kände mig pigg och jag hade bra fart även i uppförsbackarna.
Sen ganska exakt efter 2 mil så hände något... Det kom ett litet, litet ryck i baksidan av vaden. Jag kände direkt vad det var, ett litet krampryck.
Jag tänkte: "Ok gjorde jag något som kan ha orsakat det? Var det en en gångsgrej kanske?". Efter en liten stund kom det igen... "Fan också".
1 mil kvar och krampkänning... Nu gällde det att dricka, ta det lugnt och inte göra någon lurig fotisättning eller extra frånskjut som kunde riskera att krampen satte in.
Efter en liten stund så hände det som inte fick hända, jag snubblade till på en rot, lyckades hålla balansen men kände direkt att musklerna hade spänt sig, jag fick en liten adrenalinrush och nu låg krampen preciiis på gränsen, i båda vaderna.
Lite drygt 8 km kvar. För långt för att gå med kramp. Började gå i uppförsbackarna. Hatar att gå. Hatar att se folk gå. Tvingades gå.
Försökte springa när det var flakt, det gick, även nedförsbackarna gick bra.
Kilometerskyltarna kom allt mer sällan, löpare efter löpare sprang om mig.
Fan också. Jag hatar att gå. Jag hatar att gå.
6 km kvar, vätskekontroll, drack så mycket jag kunde, åt banan, bulle, drack kaffe, blåbärssoppa, ännu mer vatten. Knapprade i mig mina dextrosol som jag hade med mig. Fyllde på en av vattenflaskorna i vätskebältet som jag, som tur är, hade med mig men hade gjort slut på. Jag har aldrig behövt vätskebälte förut.
Fortsatte att gå i uppförsbackarna, nu hade jag även svårt att springa när det var flakt. Knäna började säga ifrån efter drygt 2,5 mil plus den senaste halvmilens skumma löpsteg där jag försökte kompensera fotisättningen för att motverka ansträngningen på vaderna.
Abborrbacken, den beryktade... Jag gick upp. Det hade jag nog gjort även om jag hade startat i den. Det var så brant att det gick snabbare att gå än att springa. Inte värt det.
Bara ett par kilometer kvar nu, mitt mål på 2:30 var sedan länge passerat. Klockan började ticka upp över 2:40. Ska jag till och med missa 3-timmarsgränsen? Hur fan gick det här till?
Så sakteliga insåg jag att det bara var 1 kilometer kvar, det kan max ta 6-7 minuter ens om jag stapplar fram!
Fick en liten energiboost av "hejarklacken" med några hundra meter kvar, nu sprang jag igen, oavsett hur det kändes.
In på upploppet, magisk känsla som vanligt. Mycket folk trots att eliten sprungit i mål för länge sedan.
Jag började uppmana publiken att heja fram oss som sprang. Det lyckades.
Jag sprang några hundra meter viftandes med armarna och fick ett ökande jubel med mig på målrakan. Yes!
In i mål och konstaterade att, det gick, jag klarade 3-timmar, jag var inte trött, jag hade inte fått kramp trots allt, men jag hade ont.
Jag måste förbereda mig bättre nästa gång.
tisdag 27 september 2011
torsdag 22 september 2011
Tankar kring motivation (3)
Jag har varit på en två dagars konferens med alla ledare på mitt företag.
Det har så klart handlat mycket om företaget strategi, nuläge och framtid.
Lite ryggdunkar och floskler så klart.
Men väldigt mycket innehåll också, framför allt en tydlighet i ledningen för en gångs skull.
Det svåra är sen att föra ut det hela vägen i organisationen, eftersom de som är med på dessa dagar är mellancheferna som filtrerar det som sen når ut till de som är längst ut.
Det spelar med andra ord ingen roll hur motiverande dessa dagar är om denna motivation inte tas på allvar och sprids ut i hela organisationen.
Det var en väldigt trevlig tillställning i stort och gårddagskvällens aktivitet var en variant av "halv åtta hos mig" där några grupper lagade förrätt och andra grupper huvudrätt för att sedan bjuda över andra grupper för att tillsammans intaga dessa.
Men någon som verkligen gjorde intryck var den obligatoriska motivationstalaren.
I det här fallet Manuel Knight, en stor svart amerikan som tjänstgjort i Special Forces och varit krigsfånge under Irakkriget (det första).
Han kliver in och bara äger scenen, fångar allas uppmärksamhet och lämnar ingen oberörd.
Vad är det som gör att vissa människor har "det" i dessa sammanhang?
Hur kan en person ha, med ett väldigt enkelt budskap, förmåga att entusiasmera och trollbinda en stor publik?
Jag önskar att jag hade bara en liten del av den förmågan.
Jag önskar också att fler fick chansen att träffa och lyssna på en sådan person.
Han talade om vad som krävs för att en organisation ska vara högpresterande.
Han hade inget annat än självkänsla och självförtroende och han var så klart också väldigt, väldigt rolig.
Jag som alltid sitter längst fram på föreläsningar och konferenser, osvenskt men jävligt smart om man vill få ut så mycket som möjligt, fick också komma upp på scenen för att illustrera en övning som alla samlade skulle utföra.
Den var en slags omvänd dragkamp där man kopplade ett fast handslag och sen skulle trycka den andres hand mot dennes midja. För varje gång man lyckades fick man ett poäng och uppgiften gick ut på att få så många poäng som möjligt.
Vad hände? Jo nästan alla stod och pressade för allt vad de kunde, men nästan ingen lyckades så klart få några poäng för att båda tryckte så hårt de kunde...
Men vad gick övningen ut på egentligen? Jo att. Skaffa. Så. Många. Poäng. Som. Möjligt... Vad skulle man då ha gjort? Jo man skulle så klart ha samspelat och växelvis tryckt och dragit för att båda skulle få så många poäng som möjligt. Men var det någon som gjorde det? Nej!
Alla såg det som en kamp där man skulle "vinna" över den andre.
Manuel skulle visa på mig och jag vill återigen påpeka att det här alltså var en stor snubbe som varit med i US Special Forces (förvissa lite drygt 40 år numera) och tror ni han lyckades skaffa några poäng mot mig?
Heeeeell no!
Han sa till och med "MAN! Damn you're strong! Are you from Norrland or something?"
Nu var det i och för sig inte det som var det viktiga men det kändes jävligt bra... Och vad säger det om mig? Varför är det så viktigt att vinna? Varför är den spontana inställningen att "nu jävlar ska jag visa vad jag går för och jag tänker inte vika mig en tum"?
Det var två citat från hans föreläsning som jag tar med mig i mitt ledarskap och som jag vill mena jag redan lever efter.
Det ena var: "If you want corn, plant corn".
Lite enklare uttryckt på svenska, som man bäddar får man ligga. Men det är också felvinklar för det handlar om att nå ett resultat och inte finna sig i en position eller ett sammahang.
Om jag vill nå ett mål, ja då är det jävlar i mig bäst att jag sätter igång och producerar också.
Låter enkelt? Det är det också men det är inte alltid man tänker så långt.
Det andra var "Execute or evacuate" alltså "utför eller stick", dvs om företaget säger "JUMP!" så ska du bara fråga "How high?" och "How many times?".
Om du vill fråga "Why?"... "Do it while you are jumping".
Exakt så ser jag på ledarskap och mitt eget sätt att agera när jag tar tag i saker...
Låter så klart väldigt militärisk och inte speciellt svenskt.
Men vad är alternativet? Vad är det som vi oftast gör?
Vi ifrågasätter och sätter oss med armarna i kors och undrar hur vi ska göra och ser alla problem istället för att ta tag i uppgiften och läras oss medans vi hoppar...
If you want corn, plant corn!
Det har så klart handlat mycket om företaget strategi, nuläge och framtid.
Lite ryggdunkar och floskler så klart.
Men väldigt mycket innehåll också, framför allt en tydlighet i ledningen för en gångs skull.
Det svåra är sen att föra ut det hela vägen i organisationen, eftersom de som är med på dessa dagar är mellancheferna som filtrerar det som sen når ut till de som är längst ut.
Det spelar med andra ord ingen roll hur motiverande dessa dagar är om denna motivation inte tas på allvar och sprids ut i hela organisationen.
Det var en väldigt trevlig tillställning i stort och gårddagskvällens aktivitet var en variant av "halv åtta hos mig" där några grupper lagade förrätt och andra grupper huvudrätt för att sedan bjuda över andra grupper för att tillsammans intaga dessa.
Men någon som verkligen gjorde intryck var den obligatoriska motivationstalaren.
I det här fallet Manuel Knight, en stor svart amerikan som tjänstgjort i Special Forces och varit krigsfånge under Irakkriget (det första).
Han kliver in och bara äger scenen, fångar allas uppmärksamhet och lämnar ingen oberörd.
Vad är det som gör att vissa människor har "det" i dessa sammanhang?
Hur kan en person ha, med ett väldigt enkelt budskap, förmåga att entusiasmera och trollbinda en stor publik?
Jag önskar att jag hade bara en liten del av den förmågan.
Jag önskar också att fler fick chansen att träffa och lyssna på en sådan person.
Han talade om vad som krävs för att en organisation ska vara högpresterande.
Han hade inget annat än självkänsla och självförtroende och han var så klart också väldigt, väldigt rolig.
Jag som alltid sitter längst fram på föreläsningar och konferenser, osvenskt men jävligt smart om man vill få ut så mycket som möjligt, fick också komma upp på scenen för att illustrera en övning som alla samlade skulle utföra.
Den var en slags omvänd dragkamp där man kopplade ett fast handslag och sen skulle trycka den andres hand mot dennes midja. För varje gång man lyckades fick man ett poäng och uppgiften gick ut på att få så många poäng som möjligt.
Vad hände? Jo nästan alla stod och pressade för allt vad de kunde, men nästan ingen lyckades så klart få några poäng för att båda tryckte så hårt de kunde...
Men vad gick övningen ut på egentligen? Jo att. Skaffa. Så. Många. Poäng. Som. Möjligt... Vad skulle man då ha gjort? Jo man skulle så klart ha samspelat och växelvis tryckt och dragit för att båda skulle få så många poäng som möjligt. Men var det någon som gjorde det? Nej!
Alla såg det som en kamp där man skulle "vinna" över den andre.
Manuel skulle visa på mig och jag vill återigen påpeka att det här alltså var en stor snubbe som varit med i US Special Forces (förvissa lite drygt 40 år numera) och tror ni han lyckades skaffa några poäng mot mig?
Heeeeell no!
Han sa till och med "MAN! Damn you're strong! Are you from Norrland or something?"
Nu var det i och för sig inte det som var det viktiga men det kändes jävligt bra... Och vad säger det om mig? Varför är det så viktigt att vinna? Varför är den spontana inställningen att "nu jävlar ska jag visa vad jag går för och jag tänker inte vika mig en tum"?
Det var två citat från hans föreläsning som jag tar med mig i mitt ledarskap och som jag vill mena jag redan lever efter.
Det ena var: "If you want corn, plant corn".
Lite enklare uttryckt på svenska, som man bäddar får man ligga. Men det är också felvinklar för det handlar om att nå ett resultat och inte finna sig i en position eller ett sammahang.
Om jag vill nå ett mål, ja då är det jävlar i mig bäst att jag sätter igång och producerar också.
Låter enkelt? Det är det också men det är inte alltid man tänker så långt.
Det andra var "Execute or evacuate" alltså "utför eller stick", dvs om företaget säger "JUMP!" så ska du bara fråga "How high?" och "How many times?".
Om du vill fråga "Why?"... "Do it while you are jumping".
Exakt så ser jag på ledarskap och mitt eget sätt att agera när jag tar tag i saker...
Låter så klart väldigt militärisk och inte speciellt svenskt.
Men vad är alternativet? Vad är det som vi oftast gör?
Vi ifrågasätter och sätter oss med armarna i kors och undrar hur vi ska göra och ser alla problem istället för att ta tag i uppgiften och läras oss medans vi hoppar...
If you want corn, plant corn!
Tema: Verkshöjd? (65)
Detta var ett annat av mina inköp på rean på Mediamarkt, en köksmaskin!
Nu ska här strimlar och bakats uta he-vete.
Det bästa är att jag från och med nu också kan beklaga mig över hur jobbigt det är att ha en köksapparat med så många delar att jag önskar att jag bara kunde ringa till TV-shop och beställa en Kitchen Wizard Plus!
Tyskar är roligt folk, när de skickar en receptbok så är den så klart bara på tyska. Jag ser fram emot att laga gefüllte schweinekotletts, RAUS!
söndag 18 september 2011
Tema: Verkshöjd? (64)
Jaha då har jag gått och blivit med kaffemaskin...
Mediamarkt hade 20% på hushållsapparater i helgen så jag slog till.
Så numera kan jag också dricka kaffe för 3:50 koppen!
torsdag 15 september 2011
måndag 12 september 2011
Turbomys
Den här helgen kändes kort, kanske beroende på att vi spenderade ca 8 timmar av den i bil, men väldigt innehållsrik.
I lördags var det barndans för andra gången och Linnéa var riktigt peppad. Hon hade inga problem att själv sätta sig i ringen med de andra barnen och tittade knappt åt mig när jag gick ut.
Hon och de andra barnen hade ganska svårt för konceptet med upprop.
Jag tror att Linnéa claimade minst ett namn utöver sitt eget.
Det var inte många barn som räckte upp handen som man brukar göra men det var ganska lätt att se vem som ropades upp eftersom det allt som oftast följdes av att någon böjde huvudet neråt och lite åt sidan, gärna in i mammas famn.
Favoritnamnet som ropades upp var i alla fall "Pixie"... jag skojar inte, ok att vissa vill ha unika namn på sina barn men kom igen liksom.
Eftersom jag inte har den blekaste aning om vad de gör där inne under tiden jag tvingas vänta utanför så vet jag inte vad jag ska tror på av Linnéas beskrivningar av det hela. Hon har blivit väldigt bra på att återberätta saker men eftersom jag vet att hon skarvar och ofta lägger till helt andra saker eller tidigare händelser om jag frågar vad som hänt på dagis tex så utgår jag ifrån att vissa saker inte stämmer... jag vet bara inte vilka.
Har de verkligen varit ballonger?
Har de verkligen flugit flygplan?
Har de verkligen gått runt, runt, runt och runt hela vägen?
Efter det så kastade vi oss in i bilen och satte fart mot Tyringe utanför Hässleholm.
Ett par kisstop och ett bajstillbud senare så var vi framme hos Wilmer och Ingrid, ja och så Ida och Oskar också förstås.
I bilen så var Linnéa lite osäker på vem Wilmer var (eftersom hon var ca 1 år när hon träffade honom sist) men hon var försiktigt positiv och förklarade att "det måste bli jättekul pappa". Vilket är hennes sätt att säga att hon minsann kommer se till att ha kul.
Det krävdes ingen större introduktion utan Wilmer och Linnéa kom bra överens direkt.
Wilmer är så pass lugn och duktig när han leker och även om han hade tyckt att hon var för liten så märktes det inte.
Det var så klart full fart större delen av dagen men lite lugn och ro fick vi vuxna när Pippi sattes igång.
Lugn och ro fick dock inte Wilmer när han försökte kolla på filmen.
Linnéa började flörta och smeka honom på kinden vilket resulterade i att Wilmer flyttade längre och längre ut på soffan och låg till slut på armstödet.
Oskar och jag löste till slut grillningen svåra gåta, dvs hur man får skiten att brinna. Man kan tycka att det inte ska vara så himla svårt att tända eld på nåt som är avsett för att glöda...
Själva grillningen blev dock väldig lyckad till slut när väl den biten var löst.
När vi hade fått barnen i säng fick vi i alla fall en stunds vuxentid, dvs vi spelade Buzz. Tv-spel är det bästa sättet att umgås har jag alltid sagt, eller i alla fall levt efter.
Jag lyckades till slut, på något sätt, vinna en omgång också.
Jag utnyttjade kaffemaskinen till max och skapade nog ett rejält hål i öllagret under helgen.
Söndagen bjöd på tropisk hetta på grund av ett analkande åskoväder så vår korta tripp till lekparken blev just kort.
Väl där fick jag dock se att Linnéa, så här i slutet på sommaren, lärt sig att gunga själv. På stora gungan dessutom, hon brukar annars klättar i bebisgungan och kräva att man ska skjuta på.
Det blir ganska kort med tid om man kommer fram på lördag eftermiddag och åker hem igen tidigt på söndag eftermiddag.
Men det var intensivt och väldigt väldigt trevligt och mysigt.
Turbomys eller nåt i den stilen?
Tack Ida och Oskar för att vi fick komma och snylta på er fina familj :)
I lördags var det barndans för andra gången och Linnéa var riktigt peppad. Hon hade inga problem att själv sätta sig i ringen med de andra barnen och tittade knappt åt mig när jag gick ut.
Hon och de andra barnen hade ganska svårt för konceptet med upprop.
Jag tror att Linnéa claimade minst ett namn utöver sitt eget.
Det var inte många barn som räckte upp handen som man brukar göra men det var ganska lätt att se vem som ropades upp eftersom det allt som oftast följdes av att någon böjde huvudet neråt och lite åt sidan, gärna in i mammas famn.
Favoritnamnet som ropades upp var i alla fall "Pixie"... jag skojar inte, ok att vissa vill ha unika namn på sina barn men kom igen liksom.
Eftersom jag inte har den blekaste aning om vad de gör där inne under tiden jag tvingas vänta utanför så vet jag inte vad jag ska tror på av Linnéas beskrivningar av det hela. Hon har blivit väldigt bra på att återberätta saker men eftersom jag vet att hon skarvar och ofta lägger till helt andra saker eller tidigare händelser om jag frågar vad som hänt på dagis tex så utgår jag ifrån att vissa saker inte stämmer... jag vet bara inte vilka.
Har de verkligen varit ballonger?
Har de verkligen flugit flygplan?
Har de verkligen gått runt, runt, runt och runt hela vägen?
Efter det så kastade vi oss in i bilen och satte fart mot Tyringe utanför Hässleholm.
Ett par kisstop och ett bajstillbud senare så var vi framme hos Wilmer och Ingrid, ja och så Ida och Oskar också förstås.
I bilen så var Linnéa lite osäker på vem Wilmer var (eftersom hon var ca 1 år när hon träffade honom sist) men hon var försiktigt positiv och förklarade att "det måste bli jättekul pappa". Vilket är hennes sätt att säga att hon minsann kommer se till att ha kul.
Det krävdes ingen större introduktion utan Wilmer och Linnéa kom bra överens direkt.
Wilmer är så pass lugn och duktig när han leker och även om han hade tyckt att hon var för liten så märktes det inte.
Det var så klart full fart större delen av dagen men lite lugn och ro fick vi vuxna när Pippi sattes igång.
Lugn och ro fick dock inte Wilmer när han försökte kolla på filmen.
Linnéa började flörta och smeka honom på kinden vilket resulterade i att Wilmer flyttade längre och längre ut på soffan och låg till slut på armstödet.
Oskar och jag löste till slut grillningen svåra gåta, dvs hur man får skiten att brinna. Man kan tycka att det inte ska vara så himla svårt att tända eld på nåt som är avsett för att glöda...
Själva grillningen blev dock väldig lyckad till slut när väl den biten var löst.
När vi hade fått barnen i säng fick vi i alla fall en stunds vuxentid, dvs vi spelade Buzz. Tv-spel är det bästa sättet att umgås har jag alltid sagt, eller i alla fall levt efter.
Jag lyckades till slut, på något sätt, vinna en omgång också.
Jag utnyttjade kaffemaskinen till max och skapade nog ett rejält hål i öllagret under helgen.
Söndagen bjöd på tropisk hetta på grund av ett analkande åskoväder så vår korta tripp till lekparken blev just kort.
Väl där fick jag dock se att Linnéa, så här i slutet på sommaren, lärt sig att gunga själv. På stora gungan dessutom, hon brukar annars klättar i bebisgungan och kräva att man ska skjuta på.
Det blir ganska kort med tid om man kommer fram på lördag eftermiddag och åker hem igen tidigt på söndag eftermiddag.
Men det var intensivt och väldigt väldigt trevligt och mysigt.
Turbomys eller nåt i den stilen?
Tack Ida och Oskar för att vi fick komma och snylta på er fina familj :)
fredag 9 september 2011
Tema: This is how we roll (44)
Härom kvällen när vi skulle laga köttfärssås insåg vi att det inte fanns någon tomatsås.
"Jag åker och handlar" sa Katten
"Icke! Jag gör egen" sa McGuyv... jag menar jag
Jag hittade ett stort lager körsbärstomater i Kattens kylskåp och hör och häpna så kan man tillverka tomatsås av tomater!
Det blev faktiskt riktigt bra, kanske kommer bli standard framöver till och med.
onsdag 7 september 2011
Tema: Verkshöjd? (63)
Jag älskar gamla propaganda-affischer!
Det är något visst med stilen och färgerna. Speciellt de Sovjetiska gillar jag. Så mycket att jag beställde en som numera pryder mitt vardagsrum.
söndag 4 september 2011
I'm gonna live forever
Idag var det start på barndanskursen som jag anmält Linnéa till. Hon älskar dans och sång så det kändes rätt nu när hon blivit tillräckligt stor.
Vi såg under Mini-discot på hotellet i Turkiet att hon hade talang och lärde sig rörelserna snabbt.
Nu fick vi i och för sig inte se själva danslektionen för meningen var att föräldrarna inte skulle vara med och störa.
Det blev lite kinkigt när 40 föräldrar lämnade 20 ungar hos den stackars dansläraren som skulle försöka trösta ungarna som brast ut i gråt när mamma och pappa lämnade salen.
Precis som jag misstänkt innan var det ett par skitnödiga föräldrar där som hade kittat sitt barn med mer eller mindre gym-outfit och vattenflaska (3-åringar!). Linnéa kom i t-shirt och jeans, i och för sig hade vi tänkt att hon skulle ha tajts men de glömde vi. Det gick så klart lika bra ändå.
Hon hade haft lite krupphosta på natten men ville verkligen åka på dansen.
Det kommer nog bli något att se framemot varje lördag framöver under hösten.
Hoppas hon kan hålla sig frisk bara.
måndag 29 augusti 2011
En evighetsmaskin
För er som inte använder Outlook kanske inte den här bilden säger så mycket men så här ser min kalender ut denna vecka. Alla rutor motsvarar ett möte, fysiskt eller via telefon. De lila är mina dagislämning/hämtningar.
Mellan dessa möten ska jag hinna med att jobba med det som jag har att göra, inklusive allt jag redan ligger efter med på grund av att mina veckor ser ut så här.
Dessa möten är så klart inte till för att lösa saker jag redan håller på med utan för att skapa fler möten och skapa fler uppgifter som jag måste ta tag i...
Awsome!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)