Linnéa har nu genomfört 3 st ridlektioner. På den senaste så fick de prova på lite mer än att bara sitta stilla på hästarna och gå runt runt i paddocken.
Det var bland annat slalomridning och trav som de fick testa på.
Linnéa har inte full koll på allt än givetvis men hon gör väldigt bra ifrån sig när hon ska försöka styra hästen.
Hon har lite svårt att hålla sig upprätt under travet men det kommer hon så klart bli bättre på framöver.
Idag fick hon även hjälpa till lite i boxen också.
Det var över 3,5 år sedan sist, som jag spelade innebandy alltså.
Jag spelade mycket under tonåren, jag var faktiskt med från början i starten av Bergs P79-80 lag som jag spelade med tills en bit in i övre tonåren.
När jag pluggade på högskolan i Norrköping så var jag med i studentlaget Naffi som vann högsta korpserien ett par år i rad.
Sedan hade jag en säsong i Telias korplag 2008-2009 som tyvärr lades ner på grund av bristande intresse.
Men så igår var det alltså dags för min comeback!
Jag har tidigare försökt få tag i ett korplag att spela med men det är lite svårt att ta sig in i dessa då de oftast består av kompisgäng eller anställda på ett visst företag, det är inte alltid de söker folk och det är inte heller så att man blir draftad till ett korplag direkt.
Jag fick hur som helst napp på ett förfrågan den här gången och igår spelade jag med ett blandat gäng, allt från 20-åringar till 57-åringar.
Det märktes att det var ett tag sedan jag spelade.
Jag har förvisso aldrig varit mer än en medioker, eller som bäst medelmåttig, innebandyspelare och det är inte direkt så att man pensionerade min tröja (#14) när jag slutade i Berg.
Däremot brukar jag kuta som en dåre och ge allt när jag väl spelar.
Detta gjorde jag även igår men skillnaden nu mot förr var att jag inte orkade speciellt länge.
Jag har styrketränat rätt så mycket det senaste året och även om jag löptränar mycket mindre än tidigare år så har jag ändå hållit igång löpningen hyfsat. Jag trodde alltså, lite naivt, att jag skulle vara mer uthållig än jag var.
Nu var förvisso inte de övriga som spelade några elitspelare heller direkt och jag var klart bland de bättre på planen totalt sett. Jag lyckades göra en 6-7 mål men det var väldigt frustrerande när klubban inte riktigt ville lyda och man allt som oftast tappade bollen, slog en riktig jävla felpass eller sköt 2 meter utanför istället för i krysset.
Jag vet att jag inte ska ha så höga förhoppningar när det var länge sedan jag spelade och att jag blivit äldre gör det inte direkt lättare.
Jag vet att det kommer gå bättre och bättre om jag fortsätter spela och förhoppningsvis kan jag få en ordinarie plats i laget så att man får vara med och spela några matcher, det har jag verkligen saknat.
Vi har planerat att måla om i Linnéas rum, Linnéa vill ha rosa, och blått, och grönt, och gult, och svart, och rött...
Lite svårt att genomföra på ett snyggt sätt tänkte jag så vi siktade på att försöka med schabloner istället.
Vi hittade en massa fina på Bauhaus, bland annat en med dinosaurie-tema som Linnéa valde.
Jag vet inte om de klassas som schabloner egentligen, det var mer som klistermärken som utlovas att vara "mobila"... Jag har minnen från en garderob i mitt pojkrum som tog x antal timmar att rensa från klistermärken när man kommit upp i tonåren och inte tyckte att de man satte upp som (yngre) barn var lika coola längre.
Jag hade tänkt att vi skulle göra en liten dinosauriemiljö vid hennes säng men Linnéa tyckte att det var bättre att slumpmässigt sätta klistermärken lite här och var på väggen.
More is more brukar det ju heta och det körde Linnéa på stenhårt.
Jag gick runt och tjuvflyttade på flera stycken under tiden som Linnéa satte upp nya så till slut var det en ganska bra koncentration kring hennes säng i alla fall.
I några månaders tid har Linnéa pratat om att "när löven blir gula, då ska jag börja ridskola".
Hennes mamma och jag har pratat om att anmäla henne ridskola och jag hittade ett "ridlekis" på NORF som ligger precis i utkanten av Norrköping.
85 kr per gång tycker jag känns ganska överkomligt ändå och förhoppningsvis kommer hon kunna vara med på alla tillfällen trots att det är på lördagar.
Hennes far är långt ifrån en hästperson, jag tycker ärligt talat att de är ganska läskiga. Särskilt att gå bakom en häst tycker jag är rent obehagligt. Därför blir jag väldigt nervös så fort jag kommer in i ett stall då alla hästar står med röven utåt och kan lägga in en fin karatekick i näsbenshöjd när som helst.
På gott och ont så föredrar Linnéa små hästar, de är gulliga och lite enklare att hantera på ett sätt men de är oftast jäkligt tjurskalliga och envisa också vilket kanske inte är så bra för en 4-åring.
Eller en 32-årig lattefarsa för den delen som får fråga 8-åriga ridtjejer om hjälp för att justera stigbyglarna.
Första lektionen var i alla fall utan incidenter likt de vi varit med om på Gotland, dels den gången Linnéa blev avkastad och nu senast när Dolly blev klämd mellan hästen och en gren.
De gick lugnt och fint runt i "padocken" och Linnéa höll stenhårt i "tyglarna" även om pappa fick hjälpa till ibland när Zimba (som hästen hette) var mer intresserad av det väldigt gröna gräset på andra sidan stängslet.
Jag höll i "sidstycken" och rättade till "grimmor", anledningen till att jag sätter citationstecken kring alla hästtermer är för att jag inte ska låtsas som att jag vet vad jag pratar om.
Tyvärr är Linnéa inte särskilt glad efter att hon har ridit. Hon brukar fokusera med på att hon faktiskt inte rider längre och blir skitsur för att hon "bara fick rida en gång". Jäkligt irriterande för att tala klarspråk. Man kan tycka att hon borde vara på toppenhumör och prata om hur roligt det var och att hon ser fram emot nästa gång. Men man kanske inte kan begära det av en 4-åring, vad vet jag.
Hoppas i alla fall att det blir bättre när hon väl kommer in i det och faktiskt förstår att det här är något om kommer få göra, i princip, varje helg framöver.
I helgen gjorde jag en hemvändare och hälsade på mamma/Linnéas farmor i Ljungsbro.
Ljungsbro sportfiskeförening anordnade en "Upplevelsekväll" med roliga aktiviteter för barn (i första hand) och vuxna.
På vägen dit så vickade Linnéa loss sin tand som varit lös ett par veckor. Den förvandlades till en "guldpeng" i ett vattenglas över natten och Linnéa var märkbart stolt över att ha tappat sin första tand. Även om hon accelererade lossningen genom att slita ut en ventil till en badboll med tänderna som gjorde att den blev lös från första början.
Linnéa hoppade hoppborg, klappade katter på kattuställningen och vann fina priser i fiskdammarna.
Alla intäkter gick till barndiabetesfonden så det kändes inte som att slänga pengarna i sjön om man jämför med tex Gröna Lund som vi var på för några veckor sedan.
Första pris!
Jag visade Linnéa att det fanns ansiktsmålning som alla barn fick göra om man ville men hon har alltid, av någon anledning, blivit lite skeptisk varje gång vi har stött på det förut och det var samma sak den här gången.
Sen vet jag inte vad som hände, troligen såg hon något annat barn som hade en fin ansiktsmålning och blev lite avundsjuk, men helt plötsligt så ville hon bli målad som en katt.
Väl framme så blev det visst ett lejon/tiger (hon kunde inte riktigt avgöra själv vad hon liknade).
En del fjortisar ser ut så här till vardags
Det var ett riktigt läskigt lejon/tiger som skrämde och åt upp både farmor och pappa flera gånger under kvällen.
Manen hade hon redan
Lite senare var det dags för kvällens höjdpunkt(?) när Zillah och Totte skulle uppträda.
Zillah, eller Cecilia som hon egentligen heter, är faktiskt en väldigt duktig buktalare och det som imponerade mig mest är att hon kan sjunga så pass bra utan att röra på läpparna.
Linnéa har nog inte sett Totte förut men det är svårt att inte göra succé hos barn om man är en bångstyrig liten apa.
Det hände däremot en väldigt pinsam grej när Zillah skulle få upp två "damer" på scenen. Hon gick ut i publiken och frågade ett antal personer innan hon lyckades få med sig två st upp.
Under tiden var den en utvecklingstörd kvinna som uppenbarligen var väldigt förtjust i Totte för hon bestämde sig genast för att det var hon skulle upp trots att hon inte var tillfrågad.
Så medans Totte frågade ut de två kvinnorna som tagits upp på scenen så stolpade den här andra kvinnan upp på scenen och smög runt där en liten stund.
Till slut så försökte Zillah få henne att gå ner efter lite försiktiga förmaningar och övertalningar om att hon skulle få träffa Totte lite senare. Kvinnan gav sig dock inte först och det som kändes väldigt märkligt var att ingen av de som var där med den här kvinnan tog tag i saken, vilket de givetvis skulle ha gjort direkt genom att stoppa henne från att gå upp, men inte heller någon av arrangörerna verkade göra något för att förhindra det hela.
Till slut så gick kvinnan ner och blev eskorterad av någon som jag tror jobbade i produktionen. Det hela borde dock ha gått att avstyra betydligt tidigare och smidigare men Zillah skötte det väldigt proffsigt.
Där och då så skämdes jag, av någon anledning, för min hemorts vägnar.
Innan skandaldödsattacken
Linnéa var nöjd även om hon var mycket besviken när vi var tvungna att åka hem igen och det tog ett tag innan hon blev på bra humör igen. Hon är inne i en fas nu, jag hoppas verkligen att det bara är en fas, där hon aldrig blir nöjd oavsett om hon får som hon vill hela dagen. Det räcker med att man säger ifrån på en grej hon ber om så blir hon supergnällig och börjar låtsasgråta. Sjukt frustrerande och även om jag kan tänka mig att det inte är helt ovanligt så känns det väldigt osmakligt med otacksamma barn.
Det var hur som helst en väldigt trevlig dag och det var bra ordnat måste jag säga.
Stort tack till farmor som dels stod för kalaset, eftersom jag lämpligt nog inte hade några kontanter med mig, och bjöd på fika.
Det har varit en hel del åkande runt om i landet inser man nu så här när man försöker summera vad man har gjort egentligen.
Kanske skulle vi ha haft ytterligare en vecka ledigt alt kört ett längre uppehåll på resp plats för att det inte ska kännas så hattigt.
Ett av våra (lite för korta) stopp var ute på Rätö i Västerviks skärgård hos Jimmy och Stina.
Det var bra väder om än lite blåsigt så vi åkte lite med deras fina båt (både i och bakom), badade, grillade och slappade.
Det blåser när man åker båt fort
Men när man står still kan man schteka
Det stora projektet med vistelsen var att vi skulle försöka lära oss att åka wakeboard.
Inför första testrundan var jag försiktigt optimistisk men efter andra försöket var jag inte längre lika positiv. Det ville sig inte den första dagen för varken mig eller Katta (Katta var faktiskt närmst att komma upp) men andra dagen så gick det bättre.
Jag kom upp och lyckades åka en kort stund innan jag hamnade i vattnet igen. Sista gången blev det en ganska rejält vurpa då jag snurrade runt och slog i huvudet (jo man kan göra det om man åker med 35 km/h i vattenytan) och så lossnade nästan ena foten från brädan. Ingen fara med mig direkt även om jag hade lite ont i huvudet och ett litet skavsår/brännmärke från remmen som höll kvar foten.
Med lite perspektiv inser jag dock att det skulle kunna gå illa efter att Mattias berättade om en lumparbekant som slitit sönder sitt knä och tvingats amputera i samband med en wakeboard-krasch. Hade min fot lossnat helt och jag hade fortsatt rotera i vattnet så hade jag säkert kunna vrida loss både det ena och det andra. Så här så det i alla fall ut när vi gav oss på dödssporten som Aftonbladet skulle kalla den:
Hem igen för att tvätta och packa om inför Gotlandsresan.
Som tradition hyr Kattas systers familj ett hus på södra Gotland. Där spenderade vi en knapp vecka tillsammans med dem.
Linnéa har två bra lekkamrater i Dolly (6) och, kanske framförallt, Amanda (3).
Det bästa med att bo i ett hus med stor trädgård är att barnen kan leka fritt. Tyvärr innebär det även att det blir lite väl fritt ibland, tex hade det målats i taket på övervåningen under en obevakat tillfälle.
Vi åkte på ett par cykelutflykter och tog oss till beachen i Burgsvik bland annat.
Dolly skriker åt "hajen" att sluta jaga Amanda
Man ska väl kunna fika även om man fryser?
Vi åkte även och besökte ett "lekland" likt Valla i Linköping med bland annat gammal lantbruksutrustning som leksaker och diverse djur, tex gutefår och grisar, som barnen kunde mata.
Välgödda får
Den stora händelsen framför allt för Linnéa var ponnyridningen som Linnéa sett fram emot sedan vi bokade resan. Senast vi var på Gotland så blev Linnéa avkastad och trots den traumatiska upplevelsen (för pappa) så ville hon direkt upp på hästen igen. Vi trodde hon var ledsen för att hon slog sig men hon var ledsen för att hon helt plötsligt inte red längre.
I år gick det betydligt bättre för Linnéas del och hon var riktigt nöjd men som vanligt väldigt besviken när ridturen var över eftersom hon ville rida mera. Så det var kanske inte med glädje vi åkte därifrån ändå... otacksamhet är världens lön.
Vad som dock var ännu värre var att Dolly skadade sig när hennes häst (som var störst) gick under ett lågt träd. Dolly blev klämd mellan sadeln och en stor gren och det blev lite kalabalik när ingen visste riktigt hur allvarligt skadad hon blev. Det verkade dock ha gått förhållandevis bra och hon hade "bara" lite ont i ryggen där grenen hade gett henne ett rejält skrapsår och i bröstet där hon fick knoppen på sadeln.
.
Samma dag som vi skulle åka hem så tog vi omvägen via Lummelundagrottan. Den guidade turen var inte så vidare bra och jag var lite besviken då jag fått för mig att grottan var betydligt större, men det var ändå lite häftigt att se.
Den (numera stängda) naturliga ingången till grottan
Hemresan gick något bättre den här gången än sist. Då tog vi natturen och trodde att vi skulle sova gott i den nytt vi hade bokat. Det visade sig dock att det inte fanns några sängar i hytten utan vi fick sova på två britsar.
I år tog vi därför en tidigare färja hem och lyckades även norpa åt oss några vilstolar som stod tomma.
Man köper en smartphone eller surfplatta till 30% åt sig själv och 70% till sina barn
Väl hemma igen så insåg vi snabbt att det inte var många dagar kvar innan första jobbveckan så vi fick se till att ta oss ut till Mormorsgruvan för att få lite lugn och ro.
Grillning på den (nästan) färdiga altanen/bryggan
Det sista vi gjorde var att fira mormor och morfars 205-års jubileum (75år+75år+ 55-årig bröllopsdag) i Kristineberg.
Det var god mat och dricka i gott sällskap, en ganska bra avrundning på semestern.
Nu har vi "bara" en resa till New York i september att se fram emot, vi ska bara fixa alla inresepapper först så att vi kommer iväg överhuvudtaget.
Ännu en semestervecka är avverkad och det har kanske inte varit en enbart avkopplade sådan men väldigt rolig och händelserik.
Först åkte Katta och jag och kollade på möbler och tapeter men sen insåg vi att det var förmodligen det tråkigaste man kan göra på sin semester och drog ut till Mormorsgruvan istället.
Där hade Mattias och Toffe påbörjat arbetet med den nya altanen och vi hjälpte till så gott vi kunde.
Katta fixade även i ordning den grop som vi grävde för ett par år sedan som fungerar lite som en jordkällare (om än väldigt liten sådan).
Några av fästpunterna...
...och resten
Närbild på Mattias stenkista
Att åka ut till gruvan och jobba är långt ifrån så jobbigt som det kanske låter eftersom det är något helt annat än att sitta på kontoret eller i telefonmöten hela dagarna.
Om alla hade en sån här utsikt skulle det inte finnas några krig
Halva grejen (eller kanske 90% egentligen) med att vara där ute och jobba är att få hänga med släkten också, i det här fallet Mamma, Mattias, Ramona och Toffe.
Mys vid brasan
Jag åkte och hämtade Linnéa mot slutet av veckan så jag fick tyvärr inte vara med att lägga däcken men så här så det ut innan vi åkte, dvs hela grunden klar och "bara" finliret kvar.
De två byggmästarna in action
Själv stog jag inte för något större insats i själva byggplaneringen utan fokuserade på att bära saker och göra som jag blev tillsagd. Dels för att Toffe och Mattias gör det bättre och för att vet att jag inte vet vad jag håller på med. Jag behöver enkla projekt där inte slutresultatet behöver vara skottrakt eller helt genomtänkt.
Det kommer nog bli en jäkligt grym altan när den är helt klar!
Och sommaren är inte heller slut än så vi kommer nog kunna utnyttja den en del i år.
Sedan åkte vi hem och tog emot finbesök från Stockholm i form av Kattas barndomsvän Sara, hennes sambo Micke och deras barn Caesar och Charlie.
Det var fullt ös med tre barn i huset och vi såg till att hålla oss i lekparker, vid stranden samt på busfabriken för att låta dessa tre få gå bananas fullt ut.
På kvällarna fick vi dock till lite vuxentid med kortspel och trevliga samtal.
I måndags åkte vi vidare upp till Stockholm och sov över där för att spendera hela tisdagen på Gröna Lund.
Det var en mixad upplevelse av både frustration över köer och priser samt glädje över barnens glädje när de åkte karuseller mm.
Jag försökte, likt min far gjorde med Daniel när han nyss hade passerat åldersgränsen för gratis liftkort i Sälen, att få Linnéa att förstå att just idag var hon bara 3 år gammal. Det gick inget vidare men jag lyckades "smita" in henne på ett par åk i alla fall vilket gjorde att vi sedan hade åkkuponger att gödsla med mot slutet.
Linnéas favorit
Jag lyckades även slå dagens tidigare rekord på min "paradgren" i femkampen, Woody, tyvärr slogs rekordet minst en gång under dagen men jag fick i alla fall ha mitt namn på tavlan en stund!
Rättstavat och allt
Vi gjorde det klassiska misstaget att parkera väldigt nära och jag körde på sms-biljett, en gång i timmen fick jag skicka nytt sms för att förlänga parkeringstiden, 43 kr per timme kostade det också...
Jag blev lika förvånad varje gång det vibrerade i fickan och jag insåg att ännu en timme hade förflutit.
Det var inte helt okomplicerat med en 3-åring och en 4-åring som ska tävla om det mesta och då givetvis även ha allt som den andra har/får.
Stackars Sara tvingades köpa en heliumballong då jag hade lovat Linnéa en tidigare på dagen och de var inte direkt gratis.
Linnéa var hur som helst glad för sin häst.
Lätt överprisad
Vi var alltså där ca 3 timmar längre än planerat och väldigt mycket fattigare än man kanske hade trott.
Det var dock en väldigt rolig dag och Linnéa verkade nöjd, trots att hon inte fick köpa filmen på macken i Sille Krog utan "bara" fick ett par nya solglasögon. Det är svårt att få barn att minnas tidigare gåvor när ett nytt objekt har fångat deras uppmärksamhet.
Passar på beachen på Gotland
Ikväll packar vi om för färd söderut och en liten sejour i skärgården utanför Valdemarsvik, hoppas att vädret är med oss!
Det är nästan 20 år sedan jag gick Östgötaleden tillsammans med mamma, pappa och brorsorna.
Då gick vi från Mormorsgruvan till Sätravallen och övernattade (vad jag minns) en gång på vägen.
Katta och jag planerade att börja med att gå samma sträcka, sen gå lite mot Linköping kanske och, i värsta fall, samma väg tillbaka om det behövdes.
Det var en ganska grov överskattning av vår förmåga och av ledens framkomlighet skulle det visa sig.
Förvisso tog det ett bra tag innan vi kom iväg (som vanligt). Bland annat på grund av sista minuten inhandling av mat, "vildmarksutrustning" och tält.
Jag lånade pappas gamla ryggsäck som trots att den är äldre än vad jag är fortfarande gjorde jobbet galant, om än något gnissligt.
Start vid stugan i Mormorsgruvan
Vandringen började bra, vi insåg efter ett par kilometer att vi hade gått åt helt fel håll, dvs mot Åtvidaberg istället för mot Bestorp.
Efter en väldigt kort promenad började det bli uppenbart att leden var "ganska" dåligt omskött.
Framför allt märkte man att det inte har röjts vare sig gräs, buskar eller nedfallna träd där på åratal.
Vi hittade på den fiktiva karaktären Bosse som vi lastade för den dåliga skötseln. Bosse var nämligen väldigt aktiv friluftsmänniska på 60- och 70-talet och skötte då om leden med bravur.
Numera var dock Bosse närmare 80 och inte lika pigg längre, han orkade helt enkelt inte sköta om leden och hans söner hade ingen lust att gå i hans fotspår, bokstavligt talat.
Inne i skogen var det oftast lättare än på oklippta ängar
Vädret var inte heller på vår sida, ganska snart hörde vi åskmuller i fjärran och det var uppenbart att vi skulle möta det inom kort.
I enlighet med vad man fick lära sig som liten så gick vi ut på en stor öppen äng som låg lite högre än omgivningen och gick lugnt och behärskat mellan de enstaka träd som fanns på ängen... Nej inte riktigt men vi insåg dock att vi befann oss på just en sådan äng och gick med raska steg mot skogen.
Bättre att vara bland en massa träd en vid just ett specifikt tänkte vi.
Hotfulla moln
Det tog en liten stund att få på Kattas nyinköpta regnskydd, delvis för att det var jättedålig kvalite och en rem gick sönder ganska direkt, men så snart var klara så kom regnet.
När det hade lugnat ner sig lite så fortsatte vi vandringen och svor över Bosses dåliga röjningsjobb inne i skogen. När solen tittade fram kom vi till en liten höjd med fin utsikt och passade på att ta en liten fikapaus och titta på ett gäng självmordsbenägna grodor som hade bestämt sig för att de skulle ner för den lilla bergknallen.
Fikapaus i solsken
Vi jobbade oss vidare genom skogen och insåg efter ett tag att det här minsann inte gick så snabbt som vi hade trott från början. Vi började kolla på kartan och mäta lite hur långt vi hade gått mot hur långt vi hade kvar till Bestorp.
Det skulle behöva bli en övernattning någonstans på vägen.
Ironiskt nog blev det exakt samma övernattningsplats som familjen hade valt ~20 år tidigare, vid sjön Tran.
Till skillnad från leden så var rastplatsen ganska välskött med bord, grillplats och till och med torrdass.
Utsikt över Tran
Vi intog vår middag tillsammans i kvällsolen och tog till och med ett litet dopp i sjön, vattnet var varmare än luften kändes det som.
Vi kröp in i vårt alldeles för underdimensionerade tält, väskorna fick övernatta på dasset, bäddade ner oss i sovsäckarna och spelade lite kort och läste lite.
Natten var bra med undantag från när jag hörde steg i gräset utanför följt av ett frustande, eller snarare en utandning som kom från ett djur. Ett relativt stort djur skulle jag vilja säga men jag kunde inte avgöra vad det var för något.
Kunde det vara ett vildsvin kanske?
Vi hade tidigare under vandringen pratat om problemen man hade med vildsvin i trakten.
Vildsvin som rökte, snattade och tjuvåkte på moppe.
Jag tänkte skrämma bort "djuret" med ett vrål och när Katta sedan tittade ut så var, vad det nu var, borta.
På morgonen käkade vi frukost i morgonsolen och låg och degade lite innan vi begav oss vidare.
Semester!
Vidare längs leden så blev det bara värre och värre framkomlighet kändes det som.
Med undantag för de korta avsnitt där man gick på skogsvägar så var det alltid midjehögt gräs och låga träd som man fick klämma sig förbi.
Det skulle även visa sig att markeringarna för leden lämnade en del att önska.
Vi vek av in i skogen följandes de orangea markeringar som utgör Östgötaleden.
En kort bit in möttes vi att ett vattenfyllt dike där vi tvingades bygga en lite bro av ett nedfallet träd.
Landar Katter alltid på fötterna?
När vi tagit oss igenom träsket så började vi återigen klaga på Bosse och hans markeringar. Det gick kors och tvärs igenom skogen, till synes utan logik.
Okej att en vandringsled inte nödvändigtvis ska gå kortaste vägen eller ens rakaste vägen men här gick den i sick-sack genom skogen.
Till slut kom vi ut på en grusväg och vi såg inte längre någon markering, jag konsoliderade kartan och vi insåg att vi gått helt fel.
Markeringarna på träden som vi hade följt var avverkningsmarkeringar (i samma orangea färg som leden) vilket förklarade den, till synes, slumpmässiga utmärkningarna av det vi trodde var leden.
Vi kämpade oss vidare och målet för dagen var att komma till mormor och morfars landställe och ta en liten fikapaus där.
Ju närmre Kristineberg vi kom desto tätare blev skogen.
På flera ställen var det rent av löjligt att kalla det för en led, det var mer som att gå igenom tät skog där det på vissa ställen satt en liten orangefärgad stolpe inne i en gran.
Hitta Katten om du kan
Efter ett välbehövligt dopp i Storsjön knatade vi upp till mormor och morfars stuga där vi fick pizza, mackor och frukt. Inte exakt "Survivor Man"-upplägg på vår vandring alltså men det var å andra sidan inte tanken heller.
Sista etappen innan andra övernattningen var vägen mellan Kristineberg och Sätravallen, den delen var relativt lättvandrad och vi hittade ett stort hav med blåbär längs vägen.
Katta är inget blåbär när det gäller bärplockning
När vi kom till Sätravallen var det första man slogs av hur nedgånget det blivit under tiden som det stått oanvänt.
Den gamla skidbacken och campingen var helt överväxt och egentligen var hela området väldigt ödsligt.
Ett par nyetablerade bostadshus var det enda som visade på liv och det var lite sorligt att se med tanke på att det ändå var ett ganska välbesökt område både vinter- och sommartid när jag var yngre.
Svåråkt skidbacke
Vi slog läger nere vid sjön och hittade som tur är en liten bod som vi kunde ställa väskorna i. Vädret hade blivit ganska lömskt igen och det kom en hel del regnskurar med jämna mellanrum.
Utsikt genom tältet
Här lagade vi en festmåltid av vår medhavda frystorkade "gryta" med lite vin till samt blåbär till efterrätt.
Natten var bra utan besök av monster och vi vaknade relativt tidigt av att solen stekte vårt tält.
Mmm frystorkat
Vädret på lördagen var väldigt mulet och trist.
Vi insåg att det inte fanns någon anledning att gå samma väg tillbaka eftersom det tog så lång tid samt att den var svårforcerad. Så vi gick helt enkelt längs med den asfalterade landsvägen mellan Bestorp och Mormorsgruvan.
Det kanske låter tråkigt och "lamt" när man är ute på vandring men det var snudd på bättre naturupplevelse och framför allt gick det betydligt fortare eftersom vi mer eller mindre bara skulle ta oss tillbaka till bilen innan den nalkande störtskuren hann i fatt oss.
Fina hästar som skeptiskt tittade på vårt (mycket grönare) gräs
En av de finaste vyerna på hela vandringen, faktiskt
Ett par hundra meter innan vi kom fram till stugan och bilen så öppnade sig himlen och vi insåg att det var tur att vi kom iväg så pass skapligt som vi ändå gjorde för annars hade vi tvingats gå i regnet.
Det hade förvisso småduggat lite hela vägen men det gjorde inte så mycket utan var snarare skönt och svalkande i och med att vi höll ett lite snabbare tempo än tidigare.
När vi kom hem igen så fyllde vi på depåerna igen... med pizza!
Även urtidsmänniskorna tog sig säkert en kebabpizza efter sina långa strapatser, de hade i alla fall gjort det om de hade kunnat!
Summa summarum så var det ändå en trevlig vandring även om det var frustrerande att behöva vada genom högt gräs.
Att vi inte hittade en enda fästing när vi kom hem var en stor överraskning och det känns som att det var mindre sannolikhet än att vinna på lotto.
Toffe fyllde 50 i söndags så det var givetvis ett stort partaj i Åkersberga i helgen.
Det var mycket trevligt och bra drag, helstekt gris, konstverkstårta, mingel och fina tal från flera i familjen och släkten.
Vi trotsade myggen och var uppe ganska sent men det var en mycket lyckad tillställning.
På söndagen tog vi an oss ännu en batalj med myggen på Järvas frisbeegolfbana och även om festen hade satt sina spår så gick det ganska bra ändå.
Nu har semestern börjat på riktigt och även om vädret inte börjat jättebra så ska det bli skönt med 4 veckors ledigt.
Jag känner på mig att bloggandet kommer få stryka på foten ännu mer de kommande veckorna men jag ska försöka lägga upp lite sammanfattningar då och då.
.JPG)
.JPG)
.JPG)
.JPG)
