Självklart har mitt huvudämne varit Linnéa och hennes utveckling men för att jag ska kunna motivera mig själv att skriva, och för att det ska bli lite mer än ett par inlägg varannan vecka, så handlar det en hel del om mig också.
Jag har varit ganska klar med att det inte varit en speciellt rolig period de senaste månaderna med, förvisso, en hel del undantag.
Framför allt är känslan just nu en väldigt stor osäkerhet inför framtiden.
Jag har under flera års tid varit väldigt missnöjd med mitt jobb. Inte för att jag har bara tråkiga arbetsuppgifter eller för att jag inte trivs med mina kollegor eller tjänar för lite. Utan för att jag inte tror på företaget jag jobbar hos. Det baseras på väldigt många negativa erfarenheter där man trots hårt slit inte fått lön för mödan annat än i det "vanliga" som kommer med lönekuvertet.
Det som har varit en väldigt stor positiv del av mitt liv sedan separationen från Linnéas mamma är nu till ända.
Det stora K:et som i Katten och Kärleken finns inte längre i mitt och Linnéas liv.
Jag skriver om detta för att jag behöver det, för att jag vill och för att jag inte kan fortsätta skriva om andra saker utan att få det här "ur vägen".
Det har inte varit en helt lätt period de senaste två åren med många resor fram och tillbaka till Stockholm. Framför allt så har det inneburit ett mer eller mindre medvetet val att inte engagera mig i det jag har, eller snarare inte har, här i Norrköping. Något jag gjort med fokus på vad jag velat ha istället.
Jag har sedan jag började jobba heltid dels sett bekanta från studietiden flytta härifrån samtidigt som jag "valt" att inte aktivt söka nya bekantskaper.
Det senaste året mest för att jag inte vetat vilken stad jag har velat basera mitt liv utifrån.
Norrköping har blivit mitt status quo, equilibrium, den "gyllene medelvägen", den plats där jag varit någonstans men samtidigt ingenstans.
Jag flyttade till en lägenhet som jag valde utifrån att separationen skulle fungera smidigast, nära till dagis och nära till Linnéas mamma.
Sedan dess har Linnéas mamma flyttat, jag har väntat på "något" och inte aktivt försökt att ordna "något". Kort sagt inte gjort någonting för att säkra framtiden.
När nu livet slagit tillbaka och synat min "bluff" så sitter jag här själv med en lägenhet, jag förvisso gillar på så sätt att det är mitt hem, i en stad där jag inte har något annat än mitt jobb (som jag som sagt var inte trivs fullt ut med) och Linnéas dagis.
Vad göra? Börja bygga eller flytta och börja om? Jag skulle inte direkt behöva offra speciellt mycket i och med en flytt men jag tror inte att jag just nu är redo att börja planera allt på en gång.
Jag behöver slicka lite sår, landa, ladda om, bryta ihop och komma igen, möta mina demoner och ta ett steg i taget.
Det blir medvetet en hel del klyschor här nu men det är väl därför man har klyschor? När ska man annars använda dem än när livet blir så där vanligt som det är för "alla andra"? Så där när man inte riktigt vet hur man ska göra och inte kan se saker svart eller vitt (oops I did it again).
Samtidigt är tiden med Linnéa mer givande än någonsin. Hennes utveckling går i raketfart. Hon pratar mer, förklarar saker och det går att föra en dialog med henne på ett helt annat sätt än tidigare. Hennes personlighet börjar synas ännu mer och hon är inte längre bara min dotter som jag tar hand om utan hon är en person som jag delar mitt liv med.
Det som jag sörjer just nu är dock att jag inte har någon att dela just detta med.
Jag vill göra många saker i mitt liv: resa, slappa, spela tv-spel, dricka öl, umgås med folk, skämta, jobba, leka barnsliga lekar, träna, se på film, äta god mat, skapa, leva och bara vara.
Det jag vet helt säkert är dock att jag inte vill göra dessa saker själv.
Jag vill gärna göra flera av dessa saker med alla i min familj och med mina vänner, men jag vill också göra många av dessa saker med någon som vill göra dessa saker tillsammans med mig på ett... vad säger man? Djupare plan?
Någon som delar många av mina goda sidor och som även kan hjälpa mig att stärka mina svagare sidor. Någon som jag kan göra mig lycklig och, framför allt, någon som jag kan göra lycklig.
Jag var ärligt talat helt säker på att jag hade hittat just det men jag vet inte om jag glömt bort att värdesätta det jag haft och inte gjort tillräckligt för att behålla det.
Det här året har inte direkt börjat bra men det enda jag kan ställa in mig på nu är att jag på egen hand, till att börja med, måste se till att det inte fortsätter så.
Jag skulle kunna lägga upp en hel playlist här som täcker in alla känslor men jag ska försöka sammanfatta det hela med en enda låt och då blir det...
Stone Sour - Zzyzx Rd.
