Som en bro över mörka vatten...

En vecka, 7 dagar, 168 timmar, 10.080 minuter, 604.800 sekun... ja ni fattar nog.
Ungefär så lång tid är det nu mellan det att jag lämnar Linnéa på dagis när "min" vecka är slut till att jag hämtar henne igen veckan efter.

Att man kan sakna en person är väl inget ovanligt och att föräldrar saknar sina barn väldigt mycket är inte heller något nytt.
Känslan är dock svår att sätta sig in i när man inte är där, vilket jag dock är nu...
Bara ett par dagar känns helt plötsligt olidligt långt.

Det är givetvis inte så att jag konstant känner en enorm saknad men när den där känslan kommer så är den svår att tänka bort.
Jag inser hur ofantligt mycket den här lilla personen betyder för mig och hur nära vi har kommit varandra på relativt kort tid.

Jag har själv satt mig i en situation där jag inte kan välja själv när jag ska träffa henne och det kan jag acceptera, och det priset har jag givetvis betalat mentalt gång på gång.

Insikten att jag bara kommer känna henne hälften så mycket som jag hade gjort om jag hade levt med henne 100% känns ganska jobbig, det erkänner jag.
Samtidigt kan man inte mäta en relation i siffror och procent och jag inser att jag inte kommer ha en sämre relation med henne än om det hade varit annorlunda.

Å andra sidan blir jag lycklig av att tänka på henne och insikten att jag trivs så bra med henne, och situationen ur ett annat perspektiv, gör att jag ändå är övertygad att det bara är ett upplevt problem hos mig själv.

Just nu önskar jag ganska mycket att det nu var måndag eftermiddag istället för fredag eftermiddag, och det är jag förmodligen ganska ensam om.