Det här var tredje året i rad för min del, och år joinade Katta vår lilla mässgrupp.
Jag var lite mer selektiv i år och fokuserade på att testa saker som jag antog skulle ligga nära det jag gillar.
Vi gick ut starkt och började med Laphroaigs 18-åriga, som snart ersätter den 15-åriga i standard line-upen. Den var så klart riktigt, riktigt bra och en sådan kommer pryda mitt whiskeyskåp inom en inte allt för avlägsen framtid.
Därefter gick vi på den japanska sektionen eftersom japansk whiskey fått så mycket positiva omdömen på senare tid, även om jag själv inte har några positiva smakerfarenheter av japanskt sedan tidigare.
Jag testade en Hakusho 18-årig som faktiskt var helt ok.
Därefter var det dags för det riktigt tunga artilleriet, för min del, Port Ellen. Jag har som vissa kanske vet detta märke allra högst upp på min vill-ha-lista och jag har nu testat den i olika varianter på flera mässor så jag vet att den alltid levererar. Eftersom destilleriet stängde 1983 så tillverkas inte den här whiskeyn längre och det som finns kvar är ofta uppåt 30 år. Den är dyr att smaka på men, smakar det så kostar det.
Och som det smakar!
Ett annat standardinslag på mässan är att besöka något av de seminarier som erbjuds. I år valde vi Mackmyra som är Sveriges egentligen enda destilleri.
Jag har hittils bara testat en Mackmyra som jag gillade och jag var därför på förhand något skeptisk till att jag skulle få något större utbyte av det här seminariet, men jag blev mycket positivt överraskad.
Eftersom Mackmyra är ett så pass nystartad destilleri, runt 2000, så är all whiskey som finns att få tag i fortfarande mycket ung. Det gör att den ibland kan bli lite "stickig" i smaken och inte alls lika rund och fin som en som är lagrad uppåt 20-år.
Men här fick sig flera, inklusive jag själv som sagt var, en liten knäpp på näsan och det som var mest intressant var att man verkligen kände att det här var något riktigt unikt.
De som stack ut mest var de två som var lagrade på svenska ekfat, varav en var rökig.
Det hänger dels ihop med att lagringen på de svenska ekfaten får en helt annat smak än de whiskeys som lagras på begagnade bourbon- eller sherry-fat, som annars är standard.
Även att man på Mackmyra röker kornen med lite enris gör att whiskeyn får en väldigt speciell doft och smak.
Som Linnéa skulle ha sagt, heesluut!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar