Efter en premiärrunda frisbeegolf i Olstorp på långfredagen så åkte jag hemmåt igen för att fira påsk tillsammans med Kattas syster och familj.
Linnéa, Amanda och Dolly hade precis haft påskäggsjakt och det var full fart hemma.
Vi avslutade kvällen med lite tv-spel och tjejerna var väldigt uppspelta inför läggdags... Inte för att de skulle gå och lägga sig då förstås utan för att de ville vara vakna.
Linnea hade varit lite krasslig under veckan så hon somnade ändå ganska snabbt men Dolly och Amanda höll igång till strax efter elva på kvällen.
På söndagen åkte vi en sväng hem till pappa för att "fira" hans födelsedag (som visserligen inföll en knapp månad sedan) och titta lite på alla nyfödda lamm.
Vi fick till och med se en lamning live, vilket var första gången för mig. De är så himla söta de små liven.
Hela ladan var full med bräkande får och man blev nästan lite knäpp efter ett tag, det var svårt att låta bli att bräka tillbaka.
Roligast var ett litet lamm som sprang runt och ropade "Nääe", "Nääe" hela tiden.
Jag passade även på att hämta hem en Mackmyra-whiskey som jag bytt till mig. Dealen är att killen jag fick den här flaskan av ska få en av mina när vi har tappat vårt fat.
Den var god, även om man märkte att den inte varit lagrad så länge.
Äntligen kom vi iväg till Klätterhallen i Norrköping på deras "prova-på"-söndag.
Jag har bara provat klättervägg en gång tidigare och då var jag både höjdrädd och hade för dålig teknik för att ta mig upp till toppen på annat än den lättaste väggen.
Höjdrädslan var inte lika påträngande den här gången men det var precis lika jobbigt som förra gången.
Känslan när underarmarna stelnar 2 meter från toppen är svår att sätta ord på men besvikelse är en underdrift.
Man blir väldigt imponerad när man tänker på att det finns personer som kan klättra upp för bergssidor som är både vertikala och lutar utåt när man själv har svårt att ta sig upp för en "snitslad" bana med konstruerade grepp inomhus...
Efter två etapper på höga väggen så gick vi till "boulderhallen" som består av kortare banor som man klättrar utan rep (man kommer bara 2-3 meter över marken) och med tjocka madrasser under där man kunde prova lite mer lekfullt att hänga halv upp och ner och inte behövde lida av höjdskräck.
Jobbigt värre men bra träning och väldigt roligt. Det kommer definitivt bli fler besök.
Det var återigen dags för att träffa Linnéas läkare och prata om medicinering och hennes astma.
Vi gick igenom hennes medciciner och diskuterade vad vi kunde försöka dra ner på.
Hon har 3 mediciner mot astmabesvären och nu bestämde vi att gå ner på 2 för daglig behandling och se hur det går.
Vi bestämde även att göra nya pricktest för att se om hon har några allergier. Det gjordes när hon var runt 2 år senast och visade då ingenting så det kändes värt att prova igen.
Förra gången fick jag sitta och hålla i henne för kung och fosterland medans hon gallskrev, jag var helt svettig efteråt.
Den här gången var det först försök med övertalning och mutor i form av utlovad glassbelöning osv.
Hon är ganska rolig när hon blir upprörd för hon är en riktig drama queen och ganska bra på att argumentera för att hon ska slippa.
Sköterskan visade på mig först och hon var väldigt mån om att kolla om det kom blod på mig.
Sen lovade vi att vi baaara skulle rita på hennes arm och inte sticka med någonting. Sköterskan ritade små gubbar och bilder (7 st) där pricktesten skulle utföras
Sen lovade vi att vi baaara skulle droppa på lite vätska på teckningarna och att vi inte skulle sticka någonting.
Sen gav sköterskan mig en manande blick och jag höll fast hennes arm medans han utförde pricktesten.
Hon var ledsen men hon märkte att det inte var så farligt så det var mer sveket som hon var upprörd över tror jag än att det gjorde ont.
Det fick över ganska snabbt och sen fick vi vänta en kvart på att se om det skulle bli någon reaktion och då satt vi och pratade medans hon åt glass.
Som tur var så visade inget av testen någonting så hon verkar ha samma typ av besvär som jag hade när jag var liten, även om jag mer hade ansträngningsastma än förkylningsvarianten.
Med andra ord kan vi hoppas på att det växer bort.
Idag var vi hos tandläkaren för kontroll.
För ca 2 år sedan slog Linnea i en tand som började bli mörk och tandläkaren sa då att den troligen hade dött och skulle lossna.
Som tur(?) var så ljusnade tanden igen och den sitter fortfarande kvar.
Hon har istället tappat de två framtänderna i nederkäken och på rötgenbilderna såg vi att de nya tänderna fram i överkäken var på väg fram.
6-årständerna (de som kommer upp längst bak) var också på väg men hon är ju född sent på året så det är inte så konstigt att dom inte dykt upp ännu.
Mest oroliga är vi nog för hennes tandgnisslande på nätterna. Främst för att man blir orolig för hur hennes små tänder mår men också för att det håller en vaken ibland. Det är tydligen väldigt vanligt och kan bero på oro eller att barnet är lite för uppspelt innan läggningen enligt tandläkaren. Bettskena är inte att tänka på för små barn så vi får försöka ha lite lugn och ro innan läggningen helt enkelt.
Hon sköter sig väldigt bra under besöken, gapar stort och ligger helt stilla när röntgenbilderna tas.
Jag kan bara tänka mig hur hemskt det måste vara att släpa med sitt barn till tandläkaren om dom är rädda.
Ser vi bara till att sköta tandhygienen så får vi hoppas att hon inte utvecklar någon tandläkarskräck innan hon blir vuxen åtminstonde.
Jag var på väg för att handla och gick upp för den branta backen på Sandgatan som leder upp till Kungsgatan.
På väg upp ser jag att någonting ligger på marken en bit upp och jag inser att det är en rullator, ytterligare en bit upp ligger det, vad som skulle visa sig vara, en äldre dam i 85-årsåldern.
Jag och skyndar mig fram tillsammans med en annan kille som kommer från andra hållet.
När jag kommer fram så hjälper vi först damen upp och försöker reda ut om hon har skadat sig på något sätt.
Hon hävdar bestämt att hon absolut inte har skadat sig.
Jag frågar extra noga om hon slagit i huvudet, höften, armen eller handleden. Jag ser att hon är skakad och att hon gråter, troligen av chocken.
Vi hjälper henne upp, inser att hon har lastat rullatorn med två tunga matkassar (vilket troligen är orsaken till att hon har tappat kontrollen i den branta backen), och frågar vart hon är på väg.
Det visar sig att hon bor i en trappuppgång i närheten så vi hjälper henne in dit och till hissen.
Jag frågar återigen om har ont någonstans och hon menar att det har hon inte och tillägger att hon är ganska vig för sin ålder eftersom hon var gymnast i yngre dar...
Jag säger att det är inget vidare väder att ge sig ut i om man har rullator och bär på så pass tunga matkassar.
Jag försöker jag skoja till det och säga att det var tur att inte rullatorn åkte ner för hela backen och hamnade i strömmen för då skulle hon behöva gå tillbaka och handla igen. Då skrattar hon lite och och säger att "Det här kan jag inte berätta för min man för han sa att jag inte skulle gå ut eftersom det var så halt".
Jag fortsätter att fråga om vi ska ringa någon (hoppas på att hon ska ge oss namn på ett barn eller barnbarn som kan komma och hjälpa henne) men hon förklarar att det behövs då rakt inte.
Vi hjälper henne till hissen och ber henne att känna efter igen så att hon inte har skadat sig på något sätt och jag ber henne lova att hon ringer någon eller sjukvården om hon får ont. Hon menar fortfarande (precis som man själv är om man ramlar offentligt och någon frågar hur det gick och man envist hävdar att 'det gick bra" fast man har ont som fan) att det inte är något fara alls och trots att det tar emot så kan jag så klart inte tvinga henne att åka till sjukhuset fast jag egentligen tycker att det vore det bästa.
Nu sitter jag hemma och ångrar mig för att jag tycker att jag borde ha ringt och ordnat så att hon hade kommit in till sjukhuset för kontroll- Jag kan bara hoppas bara att hon inte är skadad eller att hon själv tar kontakt med sjukvården om det är något.
Hur "ska" man göra i sådana situationer egentligen?
Jag fick en fjällenresa i födelsedagspresent av Katta.
Förra årets resa till Kläppen när vi åkte själva med Linnéa var både mysig och rolig , ända fram tills att hon blev kräksjuk på natten till lördagen...
I år skulle nästan hela släkten följa med också och vi skulle njuta av två åkdagar tillsammans.
Det skulle även bli andra försöket för Linnéa att få hålla sig frisk nog för att försöka lära sig åka skidor.
Det började mindre bra med hög feber under veckan och en ganska hängig, men som vanligt tapper, Linnéa som kolla på film i baksätet under den långa färden norrut.
För en gångs skulle så var det riktig vinter hemma också, i vanliga fall brukar vägen inte se ut så här förens man närmar sig Malung.
Vi fick lite konstiga tips av GPSen också, varför trodde att jag skulle vilja bo på E20 vet jag inte...
Vi kom fram strax innan 16 på torsdagskvällen och tog en kort sväng ner till backen för att åka lite snowracer.
Sen bodde vi in oss i stugan tillsammans med farmor, gammelmormor och gammelmorfar.
På fredagen hyrde vi utrustning och gav oss upp i barnbacken.
Linnéa kom ihåg hur man åkte lift och stod lika "bra" på skidorna i år som förra året.
Tyvärr fanns det ingen skidskola för kortveckoresenärer (är nog ganska svårt att lära någon att åka skidor på två dagar ändå) så vi fick turas om att leka skidskola.
Efter ett par timmar så var det dags att sätta sig i slogboden och värma fötterna.
När farmor tog över så körde Katta och jag ett par repor i det underbara, men kalla, vädret.
Linnéa kämpade på trots lite feber men fick runda av ganska tidigt.
Sent på fredagskvällen anlände så även de bägge farbröderna samt Ramona, Toffe och Victoria.
På lördagen tog vi nya tag i barnbacken och Linnéa åkte stolliften upp till toppen där vi testade selen och körde Trollskogen (klassisk barnbacke i Hundfjället) som hon uppskattade väldigt mycket.
Det var ett ganska bra benpass att köra Trollskogen med henne då man fick hålla en slags jägarvila-pose hela vägen.
På eftermiddagen fick jag på mig brädan och åkte lite med brorsorna och Katta.
Katta och jag avrundade med ett obligatoriskt åk i väggen-backen. Den var inte lika isig som tidigare år jag varit där och inte heller lika brant som jag minns den.
Vi rundade sedan av med en klassisk afterski på kvällen!
Tack Katta för att du bokade och fixade och tack alla som följde med och hjälpte till att göra det till en mycket trevlig vistelse!
Vår bil blev klar för nästan två veckor sedan.
Då hade vi varit utan den i nästan exakt tre veckor.
Som tur är så kunde vi låna Kattas pappas bil en del under tiden men det känns skönt att ha fått tillbaka sin egen bil igen.
Som tur är så var alla skador på plast och metalldelar som gick att byta ut. Eftersom vagnskadegarantin täckte skadan så satte de också dit bara nya delar (något annat hade vi inte accepterat).
Enligt snubben på verkstaden så ska det ha varit några skador som kunde påverka bilens körförmåga eller dyl och det ska heller inte påverka pris vid försäljning.
Jag tror att vi klarade oss förhållandevis lindrigt undan med tanke på hur det såg ut vid skadetillfället.
Eftersom vi hade en sk MER-försäkring så fick vi dessutom avbrottsersättning för varje dag som vi var utan bil och det täckte nästan hela självrisken vilket inte heller var helt dumt.
Oavsett så känns det skönt att äntligen ha fått tillbaka vår egen bil och att den verkar gå som den ska.
Det blir färre och färre inlägg som handlar om Linnéa och det beror mer på mig än henne.
Det är att jag blivit mindre och mindre intresserad av att sätta mig och skriva om alla vardagliga saker.
Sen är det klart att det är lite svårare att hitta stora utvecklingssteg att sätta fingret på ju äldre hon blir.
Själva syftet med att skriva om saker som händer i vardagen och filma små, kanske obetydliga, saker var att jag vill ha en bra dokumentation med text, bild och film som Linnéa kan titta på när hon blir äldre.
Efter att ha tittat igenom alla gamla super-8 rullar när jag letade material till filmen jag visade på Ramonas 50-årsfest så insåg man att det ändå är väldigt roligt att titta på "gamla" filmer, även om de inte illustrerar något speciellt tillfälle eller en unik händelse.
En sak som är roligt, det vet alla som har barn, är när dom börjar slänga sig med uttryck (oftast utan att förstå exakt vad de innebär). Eller när de bara säger spontant hur de känner för något och så blir det så där underbart som det bara kan bli när barn uttrycker känslor.
Den senaste veckan var det ett par tillfällen som jag tänkte skriva upp eftersom jag inte har dom på film.
Vi fick ärva ett fint köksbord av Kattas syster och sambo. När Linnéa upptäckte att vi hade ett nytt bord så hörde jag ifrån köket:
"Åhhh en nytt stort bord! Jag är alldeles förtrollad!"
När vi var ute i parken och åkte pulka så gick vi igenom en liten dunge med granar, Linnéa stannade och tittade sig runt och sa:
"Wow, vilken magisk skog!"
Och så min favorit då så klart när hon kröp upp till mig i soffan, kramade mig och sa:
"Jag är så liten, men du är stor som hela världen!"
Dom kan vara som små poeter ibland...
I år kunde jag för första gången stå och titta på medans Linnéa själv kånkade upp sin snowracer upp för pulkabacken. Hon bad om hjälp flera gånger men gav ändå inte upp när jag sa att hon klarade det själv.
Hon åkte tills det blev mörkt (vilket det förvisso blir ganska tidigt så här års).
Den här backen är betydligt högre och brantare än någon backe som vi åkte i när vi var små, men det bekymrade inte Linnéa. Eller pappa heller för den delen som, så klart, var tvungen att åka ända ifrån toppen.
Det gick jäkligt fort och trots att man har ratt på dom där så lämnar styrförmågan en hel del att önska.
Det fick bli ett antal pareringar med fötterna för att inte åka ut i skogen och det var ärligt talat lite läskigt i den brantaste delen. Man vill inte gärna behöva stå och förklara sig för en annan förälder varför man körde på deras unge bara för att man var "tvungen" att "testa" snowracern.
Under december blev det rätt så mycket fokus på fulkalendern i bloggen och jag har ärligt talat inte tagit mig för att skriva om så mycket annat.
Det har varit en väldigt händelserik månad på många sätt och det har också varit väldigt mycket resande fram och tillbaka till olika firanden och dylikt. Framöver blir det dock inte lika mycket resande vilket jag återkommer till.
Det började väl med Linnéas födelsedag, vi firade lite hemma när hon fyllde och som jag skrev i inlägget då så kunde tyvärr inte släkten komma och fira med oss på grund av snöovädret.
Under helgen som följde så hade vi en riktigt, och Linnéas första, barnkalas på Busfabriken som hon firade tillsammans med några av barnen från hennes dagis och ett par andra kompisar.
Helgen efter så firade vi min mosters 50-årsdag med ett stort kalas i Åkersberga.
Det var mycket trevligt och god mat.
Jag var väldigt nervös innan då jag skulle visa en film som jag jobbat med under hösten.
Jag fick idén för flera år sedan när jag satt och tittade på några gamla super-8 filmer som mormor och morfar sparat.
Inspirerad av den film som Kattas syster och hennes kille gjorde åt Katta när hon fyllde 30 så ville jag göra en film som skulle symbolisera mamma och Ramonas nära relation till varandra.
Låten "You are my sister" med Antony & the Johnsons är i sig den bästa en hyllningen så jag behövde egentligen bara sätta bild till musiken.
På söndagen så var Katta och jag i Globen för att se Ricky Gervais, riktigt bra!
Helgen därefter så var det dags för det årliga julfirandet som brukar innebära en hel del tid i bilen.
Vi lyckades dock optimera det hela ganska bra i år genom att vi besökte pappa på lördagen och sen åkte vidare upp till Stockholm på söndagen.
Jag och Linnéa var i Åkersberga över julafton och skulle egentligen ha åkt till Katrineholm där hon skulle fira med Jennies släkt men då hade dom blivit magsjuka så vi blev kvar en dag extra i Stockholm istället.
Det gjorde i och för sig inget att vi dels slapp åka iväg på juldagen + att det blev lite mer tid för Linnéa med lekfavoriterna Mattias och Daniel.
Väl hemma igen efter julfirandet så blev det en liten backlash på allt roligt när det visade sig att någon kört på vår bil när den stod parkerad på gatan.
Inte bara kört på utan mer eller mindre mosat skulle jag vilja säga.
Så bilen fick fira nyår på en stängd verkstad och vi vet i skrivande stund varken vem som orsakade det (mina misstankar går till plogbilen) eller hur pass väl det går att åtgärda skadorna utan att vi försämrar bilens potential vid försäljning.
Så till nyårsfirandet tog vi en hyrbil upp till Stockholm (återigen) och ringde in det nya året tillsammans med Sara, Micke, Lisa och Niklas. Fantastiskt god mat och mycket trevligt.
Planen var att försöka få barnen att somna kl 20 och strax innan 23 så somnade Linnéa...
Under läggningen hade hon även vickat loss sin lösa tand, så under 2012 tappade hon båda framtänderna i nederkäken.
Jag är inte mycket för nyårslöften men jag ska försöka göra ett par ansträngningar när det gäller vad jag stoppar i mig kan man väl säga.
