Tema: Linnéamys (103)

Det blir färre och färre inlägg som handlar om Linnéa och det beror mer på mig än henne.
Det är att jag blivit mindre och mindre intresserad av att sätta mig och skriva om alla vardagliga saker.
Sen är det klart att det är lite svårare att hitta stora utvecklingssteg att sätta fingret på ju äldre hon blir.
Själva syftet med att skriva om saker som händer i vardagen och filma små, kanske obetydliga, saker var att jag vill ha en bra dokumentation med text, bild och film som Linnéa kan titta på när hon blir äldre.

Efter att ha tittat igenom alla gamla super-8 rullar när jag letade material till filmen jag visade på Ramonas 50-årsfest så insåg man att det ändå är väldigt roligt att titta på "gamla" filmer, även om de inte illustrerar något speciellt tillfälle eller en unik händelse.

En sak som är roligt, det vet alla som har barn, är när dom börjar slänga sig med uttryck (oftast utan att förstå exakt vad de innebär). Eller när de bara säger spontant hur de känner för något och så blir det så där underbart som det bara kan bli när barn uttrycker känslor.
Den senaste veckan var det ett par tillfällen som jag tänkte skriva upp eftersom jag inte har dom på film.

Vi fick ärva ett fint köksbord av Kattas syster och sambo. När Linnéa upptäckte att vi hade ett nytt bord så hörde jag ifrån köket:
"Åhhh en nytt stort bord! Jag är alldeles förtrollad!"

När vi var ute i parken och åkte pulka så gick vi igenom en liten dunge med granar, Linnéa stannade och tittade sig runt och sa:
"Wow, vilken magisk skog!"

Och så min favorit då så klart när hon kröp upp till mig i soffan, kramade mig och sa:
"Jag är så liten, men du är stor som hela världen!"

Dom kan vara som små poeter ibland...


I år kunde jag för första gången stå och titta på medans Linnéa själv kånkade upp sin snowracer upp för pulkabacken. Hon bad om hjälp flera gånger men gav ändå inte upp när jag sa att hon klarade det själv.
Hon åkte tills det blev mörkt (vilket det förvisso blir ganska tidigt så här års).

Den här backen är betydligt högre och brantare än någon backe som vi åkte i när vi var små, men det bekymrade inte Linnéa. Eller pappa heller för den delen som, så klart, var tvungen att åka ända ifrån toppen.

Det gick jäkligt fort och trots att man har ratt på dom där så lämnar styrförmågan en hel del att önska.

Det fick bli ett antal pareringar med fötterna för att inte åka ut i skogen och det var ärligt talat lite läskigt i den brantaste delen. Man vill inte gärna behöva stå och förklara sig för en annan förälder varför man körde på deras unge bara för att man var "tvungen" att "testa" snowracern.