Som avslutning på vår traditionsenliga pokerhelg i Västerås, som numera handlar mindre och mindre om poker, så spelade vi bowling.
Bowling är ett spel med små marginaler.
Jag brukar vara väldigt bra på att få ner 9 käglor, sällan mer än så, per frame.
Detta brukar sällan leda till några särskilt bra resultat totalt sätt och precis så började det den här gången också.
Så medans Mattias lyckades få 191(!) så masade jag mig precis över 100 i första serien.
I andra gick det bättre och i sista lyckades jag få mitt bästa resultat på mycket länge, 146.
Jag tror aldrig jag varit över 150 nånsin och det lär säkert inte hända på ett bra tag heller men jag vet att jag kan, ibland...
Förra året fick vi inga porträttbilder från den årliga fotograferingen på grund av att bilderna inte "levde upp till kvalitetskraven" enligt Svenskt skolfoto. Exakt vad felet vad fick jag aldrig veta.
I år fick jag tog porträttbilderna också så den enda "felet" i år var att de lät henne ha hoddien på sig på gruppbilden.
Tyvärr är det ingen jätebra kvalite på bilderna här då jag fick fota av originalen med telefonen.
I helgen har jag firat min 32a födelsedag och som vanligt vid den tiden på året när jag fyller år så börjar det bli mörkare, kallare och lite lite tråkigare.
I bästa fall blir det ändå en fin vinter i år vilket jag tycker om.
De senaste veckorna har mest varit en transportsträcka med förkylning och pendling.
Linnéa fick rida en dubbellektion eftersom hon hade missat ett par gånger när hon varit sjuk och när hon var bortrest.
Hon hade en lite för stor häst första lektionen och vågade inte trava för att det var svårt för henne att sitta kvar i sadeln.
Sen fick hon ha den minsta hästen som hon också tycker mest om och då gick det bättre.
I övrigt satt vi mest inne kändes det som även om vi var ute och letade löv och kastanjer i parken.
Nyligen var det fotografering på dagis och jag har beställt bilder men tills dess kan vi nöja oss med Linnéas självporträtt som hänger på dagis.
De fick rita av sig själva genom att titta i en spegel under tiden som de ritade.
Det fanns väldigt många fina självporträtt där och Linnéa har verkligen fångat sin frisyr på den här bilden.
I helgen som gick så hade jag större delen av släkten på fika men innan det hade jag hunnit med den första krogrundan på ganska länge. Det gjorde även att söndagen kändes lite kortare kan man säga... men det var roligt!
Tidigare på lördagen så var vi med ute på Mantorp inför säsongsavslutningen i Mellansvenska långloppsserien där vi följer "Tools Momentum Racing".
Katta fick försöka se objektivt på saken runt banan medan jag hade en del tankar kring bränsleförsörjningen.
Det vill säga, Katta fotograferade med sitt nya objektiv och jag hjälpte till med tankningen av bilen.
Själva racet hade ingen direkt inverkan på tabellen för Tools del så dagen handlade mer om att testa nya turbon och avsluta på ett bra sätt.
Tyvärr pajjade avgassystemet ganska tidigt och man fick lägga en hel del tid på att laga det.
Trots en högst tillfällig lösning så höll det nästan hela dagen.
Det var trevlig att vara där och göra sken av att man visste vad man höll på med.
Det är något speciellt med att byta bil, det är lite vemodigt (förutsatt att man gillade den gamla bilen då förstås) och det är samtidigt väldigt roligt (förutsatt att man gillar den nya bilen då förstås).
Den här gången var det lite extra speciellt då det var första gången jag köpt en helt ny bil.
Eller vi ska jag egentligen säga eftersom Katta och jag köper bilen ihop.
Valet föll på en Kia Ceed (kombi) på grund av att den är miljöbilsklassad, relativt billig med tanke på all utrustning som följer med som standard, 7 års nybilsgaranti samt att de hade en kampanj med bland annat bränsle för 8000 kr på köpet.
Jag fick så klart inte så bra betalt för min gamla bil i inbyte men jag försökte sälja den privat innan och fick bara skambud. Då kände jag att jag inte ville ge någon annan glädjen av att ha gjort en bra affär på min bekostnad så att säga, även om det innebar att jag ändå skulle få kanske fem sex tusen mer än jag fick från bilfirman.
Lite dumt kanske men så funkar jag!
Så här i efterhand så inser jag att jag skulle sålt bilen tidigare i år, redan innan sommaren. Dels är marknaden bättre men nu hade bilen gått betydligt längre, det var dags för service och skatt mm så priset föll rätt så snabbt på bara ett par månader.
Ärligt talat trodde jag att killen på bilfirman skulle komma springade efter mig när jag körde iväg och han insåg att jag hade kört nästan 700 mil mer än det stod på kontraktet (dvs när de värderade bilen).
Men bytt är bytt och kommer aldrig igen säger man ju, hoppas att det stämmer den här gången också.
Tyvärr är det inte automat på nya bilen och idag läste jag i tidningen att dieselpriset ska gå upp snart så det är väl inte bara positivt givetvis. Men den nya är väldigt skön att köra, är snygg och dessutom så blir den nog ändå betydligt billigare i drift än den gamla, i alla fall de kommande åren.
Igår hamnade jag i en tråkig situation med Linnéa som jag har dåligt samvete för.
Jag tröttnade på att hon vägrade äta middag och började tjata på henne och det slutade med att jag sa att jag skulle sitta med henne tills hon hade ätit upp.
Jag insåg ganska snart att det bara skulle leda till att jag antingen tvingades ge upp och därmed skulle hon förstå att hon kan vänta ut mig eller att jag skulle skapa en massa negativa känslor kring att äta middag med mig.
En situation utan bra utgång oavsett hur jag skulle ha gjort med andra ord.
Det har varit mer regel än undantag under ganska lång tid nu att Linnéa väldigt ofta inte äter bra på kvällarna.
Oftast äter hon lite grann men sitter sedan och petar i maten och hittar på ursäkter för att gå ifrån bordet eller börjar prata om helt irrelevanta och osammanhängande saker för att ta fokus från maten.
Det har allt som oftast slutat med att vi har pratat med henne om hur viktigt det är att man äter, att man inte ska slänga mat och vi tycker det är tråkigt att sitta och tjata på henne.
Helt klart har vi skapat en tråkig stämning kring middagarna där vi "kräver" en prestation från henne.
Jag hörde från personalen på dagis att hon oftast äter ordentligt men att hon äter väldigt långsamt.
Hon sitter oftast kvar sist när alla andra barnen är klara.
Hemma äter hon dock oftast väldigt lite eller knappt någonting alls när det är dags för middag.
Däremot tjatar hon ofta om att hon vill ha en macka, yoghurt eller liknande både innan och efter middag.
Det som är extra konstigt är att hon äter dåligt även om hon får den mat hon vill ha eller sådant som man vet att hon faktiskt tycker är gott.
Detta har gjort att vi hamnat i en ond cirkel känns det som. Vi nekar henne macka eller yoghurt innan middagen för att vi vill att hon ska äta middag istället, när hon inte äter middagen så tjatar vi på henne att äta.
Jag kan förstå att hon inte tycker att det är speciellt roligt med middag längre.
Det som ligger bakom är givetvis att man tänker att hon rimligen borde vara hungrig samt att man verkligen vill att hon äter, särskilt som hon är smal och ligger precis underkant på viktkurvan när vi varit på BVC.
Däremot blev situationen igår en slags väckarklocka på att jag måste sluta skapa en negativ känsla kring maten.
Från och med nu ska jag försöka fokusera på att vi ska ha kul vid bordet och så får hon äta så mycket eller lite hon vill. Däremot ska jag fortsätta att inte ge vika för att ge henne stora mellanmål nära inpå middagen och att hon måste lära sig att man inte kan leva på mackor och yoghurt: Jag ska inte tvinga henne att äta si eller så mycket ("kom igen 3 tuggor till" osv) samt att aldrig muta mig till att hon ska äta ("ät upp så får du glass sen" tex).
I måndags kom vi hem från vår korta (oerhört mycket för korta) vistelse i New York.
Vi har insett så här i efterhand att det bara tog ca 15 timmar från downtown Manhattan till Centralstationen i Norrköping. En ganska hisnande tanke om man jämför med att det tog 4 timmar för mig att åka till Stockholm för några veckor sedan när tåget stod stilla i Vagnhärad.
Vi flög kl 9 på förmiddagen (svensk tid), landade kl 11 i Helsingfors (finsk tid), flög från Helsinki kl 14 (finsk tid) och landade i New York kl 18 (amerikansk tid). Låter inte så farligt va?
Fast det är klart själva flygningen tar drygt 8 timmar så inklusive tidskillnaden så var vi alltså i New York kl 23 svensk tid. Rörigt hur som helst men vi tänkte i alla fall göra det mesta av torsdagskvällen så vi gick en promenad ner mot Times Square och kände in pulsen.
Ska man göra allt i New York får man nog bo där ett liv eller två men vi hade en checklista som vi skulle försöka beta av.
Efter att ha åkt ner till Wall Street och frågat en polis om vägen till The New York Stock Exchange (han log lite och pekade åt det håll vi kom ifrån) så gick vi ner till vattnet och spanade in frihetsgudinnan på håll.
Vi hade bokat tid för att gå in på 9/11-memorial som ligger på platsen där de gamla World Trade Center-tornen stod.
Efter några stopp på vägen för shopping och shoppingöl så spanade vi först in de nya, fortfarande ofärdiga, tornen.
Sen gick vi in och kollade in monumenten över tornen och delar av parken runt om kring.
Det är ett väldigt fint monument måste jag säga och man fick i alla fall en liten känsla av hur stora de måste ha varit när man stirrade ner i de stora hålen som vattenfallet föll ner i.
Sedan gick vi vidare, först via Pier 17 till Brooklyn Bridge som tyvärr var under reparation (se det vita till vänster på bilden) men det är något visst med den där bron så det var kul att ha gått en bit på den.
Just gå skulle vi fortsätta med den här helgen visade det sig och även om vi kanske gick lite väl snabbt igenom både Chinatown och Little Italy så fick vi i alla fall uppleva en liten minifestival i Little Italy.
Det kändes i alla fall lite grann som att vara med i Gudfadern-filmen.
Anledningen till att vi hade lite bråttom var att vi hade bokat bord på en väldigt trendig resturang som låg gömd bakom en pantbutik, lite coolt så där som urbana människor gillar.
Det var en helt ok restaurang, kanske inte riktigt i min stil (särskilt med tanke på att jag hade shorts och t-shirt på mig eftersom det var varmt på dagen och vi gick runt mycket) och förrätten var väldigt bra och övriga rätter var klart godkända.
Vi avrundade kvällen på en takterrass nära vårt hotell. Den låg inte så högt upp som vi hade hoppats men vi hade hyfsat bra utsikt över Times Square.
Det sjuka var att vi på den här terrassen som låg på 57e gatan såg samma par som satt vid bordet bredvid oss på restaurangen som låg i Essex dvs ca 60 kvarter därifrån.
Vad är oddsen för det i en stad som New York?
Första frukosten köpte vi på gatan, dvs från diverse matvagnar då.
Andra och tredje intog vid på ett litet mysigt ställe som heter Fluffys och som låg väldigt nära vårt hotell.
Jag fastade för "egg and bacon on a roll" som i princip är en fralla med två stekta ägg och bacon på och Katta fick bygga sin egen omelett.
Vi fortsatte vår vandring genom staden och besökte bland annat Macy's som är ett sjukt stort varuhus.
Sen tog vi oss trots varningar för kö upp i Empire State Building.
Vi köpte "express pass" utanför för att vi skulle slippa vänta. Problemet var bara att express-passen enbart tog oss förbi kön till biljettkassorna, där det ironiskt nog inte var någon kö.
Så till själva utsiktsplattformen fick vi köa i alla fall.
Det gick dock ganska snabbt ändå eftersom det inte var så mycket folk som vi trodde men det var ändå 9 dollar (var) i onödan.
Utsikten är så klart jäkligt häftig, jag har aldrig varit så högt upp tidigare faktiskt (ca 380 meter).
Tyvärr lite jag av en rätt stor (men troligen sund, pardon my phun) höjdskräck så jag var väldigt stel och kände mig obehagligt nervös hela tiden samtidigt som jag tyckte det var häftigt.
Det bästa var att titta framåt och inte så mycket neråt.
Sen tog vi oss vidare via Madison Square Garden (som ironiskt nog är rund) och West Village till SoHo där vi shoppade lite. I West Village lyssnade vi på en kör som bestod av homosexuella män, inte för att det spelade någon roll för oss men det var tydligen väldigt viktigt för dem att påpeka det.
Jag tyckte mig få en del gillande blickar från diverse andra i publiken (män då alltså) men det kanske bara var önsketänkande?
Skämt å sido så var det en väldigt skön avslappnad känsla att vara i West Village till skillnad från området kring Times Square och avenyerna.
En av sakerna som stod på både min och Kattas lista över must-do's var att ta en löptur i Central Park.
Det var riktigt schysst faktiskt. Så många filmer man sett där folk springer i Central Park eller möts för att göra upp diverse hemligheter där så var det sjukt häftigt att se sig omkring där.
Efter att vi hade checkat ut så lämnade vi kvar väskorna och tog en kort sväng på "stan" igen.
Katta ville utforska Nike-town, ett helt varuhus med bara Nike-grejer.
Jag köpte ett par shorts och en funktionströja när jag ändå var där.
Sedan delade vi upp oss för att hinna med våra diverse inköp.
Jag gick till NHL-butiken och köpte en liten souvenir i form av en officiell NHL-puck med Detroit Red Wings märke på.
Sen köpte jag en Askungen-klänning på Disney-affären vid Times Square... till Linnéa alltså.
Vi avslutade med att ta en av alla klassiska kort i New York, tillsammans med ett par poliser.
Sedan åkte vi till flygplatsen för att vara där i god tid eftersom man hört så mycket om säkerhetskontrollerna i USA samt att flygbolaget hade uppmanat oss att vara där 3 (!) timmar innan.
Vi kom dit ca 2 timmar innan och gled på 5-10 min genom både incheckning och säkerhetskontroll.
Jag undrade nästan om vi hade missat nåt eftersom det gick precis lika smidigt som i Sverige.
Jag vet ärligt talat inte var de har de där rigorösa säkerhetskontrollerna med full body scans och allt vad det heter.
Efter en otroligt korkad missbedömning från min sida så landade vi 7 timmar före beräknad tid... Dvs jag fick för mig att vi skulle landa kl 7 på morgonen och tänkte att det då räckte med att försöka somna runt kl 22.
Problemet var ju att jag inte hade tänkt på att själva flygningen bara tog drygt 8 timmar och vi började flygningen kl 6. Så jag var rätt yrvaken när jag efter ca 30 minuters sömn vaknade av att kaptenen berättade att vi nu närmade oss Helsingfors. Schmaaart!
Kl 12, eller kl 6 beroende på hur man räkna, anlände vi i Norrköping. Då hade jag lyckats att inte sova varken på planet, i bussen eller på tåget hem.
Lite smått sliten, är väl en ganska kraftig underdrift, lade vi oss att sova ett par timmar på eftermiddagen och försökte sen göra tidig kväll och lägga oss skapligt.
Jag hade tajmat resan bra på så sätt att jag skulle ta tidiga tåget upp till Stockholm på tisdagen för att sitta på en 3 dagars kurs. Jag var väl sisådär pigg under kursdagarna kan man säga.
Hur som helst så var resan riktigt bra och vi är nöjda med allt vi ändå hann med trots den begränsade tiden där.
Minst ett återbesök tänker vi i alla fall få till inom en inte allt för avlägsen framtid.
Här är en väldigt kort sammanfattning jag gjorde av lite videomaterial från resan.
Linnéa har nu genomfört 3 st ridlektioner. På den senaste så fick de prova på lite mer än att bara sitta stilla på hästarna och gå runt runt i paddocken.
Det var bland annat slalomridning och trav som de fick testa på.
Linnéa har inte full koll på allt än givetvis men hon gör väldigt bra ifrån sig när hon ska försöka styra hästen.
Hon har lite svårt att hålla sig upprätt under travet men det kommer hon så klart bli bättre på framöver.
Idag fick hon även hjälpa till lite i boxen också.
Det var över 3,5 år sedan sist, som jag spelade innebandy alltså.
Jag spelade mycket under tonåren, jag var faktiskt med från början i starten av Bergs P79-80 lag som jag spelade med tills en bit in i övre tonåren.
När jag pluggade på högskolan i Norrköping så var jag med i studentlaget Naffi som vann högsta korpserien ett par år i rad.
Sedan hade jag en säsong i Telias korplag 2008-2009 som tyvärr lades ner på grund av bristande intresse.
Men så igår var det alltså dags för min comeback!
Jag har tidigare försökt få tag i ett korplag att spela med men det är lite svårt att ta sig in i dessa då de oftast består av kompisgäng eller anställda på ett visst företag, det är inte alltid de söker folk och det är inte heller så att man blir draftad till ett korplag direkt.
Jag fick hur som helst napp på ett förfrågan den här gången och igår spelade jag med ett blandat gäng, allt från 20-åringar till 57-åringar.
Det märktes att det var ett tag sedan jag spelade.
Jag har förvisso aldrig varit mer än en medioker, eller som bäst medelmåttig, innebandyspelare och det är inte direkt så att man pensionerade min tröja (#14) när jag slutade i Berg.
Däremot brukar jag kuta som en dåre och ge allt när jag väl spelar.
Detta gjorde jag även igår men skillnaden nu mot förr var att jag inte orkade speciellt länge.
Jag har styrketränat rätt så mycket det senaste året och även om jag löptränar mycket mindre än tidigare år så har jag ändå hållit igång löpningen hyfsat. Jag trodde alltså, lite naivt, att jag skulle vara mer uthållig än jag var.
Nu var förvisso inte de övriga som spelade några elitspelare heller direkt och jag var klart bland de bättre på planen totalt sett. Jag lyckades göra en 6-7 mål men det var väldigt frustrerande när klubban inte riktigt ville lyda och man allt som oftast tappade bollen, slog en riktig jävla felpass eller sköt 2 meter utanför istället för i krysset.
Jag vet att jag inte ska ha så höga förhoppningar när det var länge sedan jag spelade och att jag blivit äldre gör det inte direkt lättare.
Jag vet att det kommer gå bättre och bättre om jag fortsätter spela och förhoppningsvis kan jag få en ordinarie plats i laget så att man får vara med och spela några matcher, det har jag verkligen saknat.
Vi har planerat att måla om i Linnéas rum, Linnéa vill ha rosa, och blått, och grönt, och gult, och svart, och rött...
Lite svårt att genomföra på ett snyggt sätt tänkte jag så vi siktade på att försöka med schabloner istället.
Vi hittade en massa fina på Bauhaus, bland annat en med dinosaurie-tema som Linnéa valde.
Jag vet inte om de klassas som schabloner egentligen, det var mer som klistermärken som utlovas att vara "mobila"... Jag har minnen från en garderob i mitt pojkrum som tog x antal timmar att rensa från klistermärken när man kommit upp i tonåren och inte tyckte att de man satte upp som (yngre) barn var lika coola längre.
Jag hade tänkt att vi skulle göra en liten dinosauriemiljö vid hennes säng men Linnéa tyckte att det var bättre att slumpmässigt sätta klistermärken lite här och var på väggen.
More is more brukar det ju heta och det körde Linnéa på stenhårt.
Jag gick runt och tjuvflyttade på flera stycken under tiden som Linnéa satte upp nya så till slut var det en ganska bra koncentration kring hennes säng i alla fall.
I några månaders tid har Linnéa pratat om att "när löven blir gula, då ska jag börja ridskola".
Hennes mamma och jag har pratat om att anmäla henne ridskola och jag hittade ett "ridlekis" på NORF som ligger precis i utkanten av Norrköping.
85 kr per gång tycker jag känns ganska överkomligt ändå och förhoppningsvis kommer hon kunna vara med på alla tillfällen trots att det är på lördagar.
Hennes far är långt ifrån en hästperson, jag tycker ärligt talat att de är ganska läskiga. Särskilt att gå bakom en häst tycker jag är rent obehagligt. Därför blir jag väldigt nervös så fort jag kommer in i ett stall då alla hästar står med röven utåt och kan lägga in en fin karatekick i näsbenshöjd när som helst.
På gott och ont så föredrar Linnéa små hästar, de är gulliga och lite enklare att hantera på ett sätt men de är oftast jäkligt tjurskalliga och envisa också vilket kanske inte är så bra för en 4-åring.
Eller en 32-årig lattefarsa för den delen som får fråga 8-åriga ridtjejer om hjälp för att justera stigbyglarna.
Första lektionen var i alla fall utan incidenter likt de vi varit med om på Gotland, dels den gången Linnéa blev avkastad och nu senast när Dolly blev klämd mellan hästen och en gren.
De gick lugnt och fint runt i "padocken" och Linnéa höll stenhårt i "tyglarna" även om pappa fick hjälpa till ibland när Zimba (som hästen hette) var mer intresserad av det väldigt gröna gräset på andra sidan stängslet.
Jag höll i "sidstycken" och rättade till "grimmor", anledningen till att jag sätter citationstecken kring alla hästtermer är för att jag inte ska låtsas som att jag vet vad jag pratar om.
Tyvärr är Linnéa inte särskilt glad efter att hon har ridit. Hon brukar fokusera med på att hon faktiskt inte rider längre och blir skitsur för att hon "bara fick rida en gång". Jäkligt irriterande för att tala klarspråk. Man kan tycka att hon borde vara på toppenhumör och prata om hur roligt det var och att hon ser fram emot nästa gång. Men man kanske inte kan begära det av en 4-åring, vad vet jag.
Hoppas i alla fall att det blir bättre när hon väl kommer in i det och faktiskt förstår att det här är något om kommer få göra, i princip, varje helg framöver.
