Äta bör man annars dör man

Igår hamnade jag i en tråkig situation med Linnéa som jag har dåligt samvete för.
Jag tröttnade på att hon vägrade äta middag och började tjata på henne och det slutade med att jag sa att jag skulle sitta med henne tills hon hade ätit upp.

Jag insåg ganska snart att det bara skulle leda till att jag antingen tvingades ge upp och därmed skulle hon förstå att hon kan vänta ut mig eller att jag skulle skapa en massa negativa känslor kring att äta middag med mig.
En situation utan bra utgång oavsett hur jag skulle ha gjort med andra ord.

Det har varit mer regel än undantag under ganska lång tid nu att Linnéa väldigt ofta inte äter bra på kvällarna.
Oftast äter hon lite grann men sitter sedan och petar i maten och hittar på ursäkter för att gå ifrån bordet eller börjar prata om helt irrelevanta och osammanhängande saker för att ta fokus från maten.

Det har allt som oftast slutat med att vi har pratat med henne om hur viktigt det är att man äter, att man inte ska slänga mat och vi tycker det är tråkigt att sitta och tjata på henne.

Helt klart har vi skapat en tråkig stämning kring middagarna där vi "kräver" en prestation från henne.

Jag hörde från personalen på dagis att hon oftast äter ordentligt men att hon äter väldigt långsamt.
Hon sitter oftast kvar sist när alla andra barnen är klara.

Hemma äter hon dock oftast väldigt lite eller knappt någonting alls när det är dags för middag.
Däremot tjatar hon ofta om att hon vill ha en macka, yoghurt eller liknande både innan och efter middag.
Det som är extra konstigt är att hon äter dåligt även om hon får den mat hon vill ha eller sådant som man vet att hon faktiskt tycker är gott.

Detta har gjort att vi hamnat i en ond cirkel känns det som. Vi nekar henne macka eller yoghurt innan middagen för att vi vill att hon ska äta middag istället, när hon inte äter middagen så tjatar vi på henne att äta.
Jag kan förstå att hon inte tycker att det är speciellt roligt med middag längre.

Det som ligger bakom är givetvis att man tänker att hon rimligen borde vara hungrig samt att man verkligen vill att hon äter, särskilt som hon är smal och ligger precis underkant på viktkurvan när vi varit på BVC.

Däremot blev situationen igår en slags väckarklocka på att jag måste sluta skapa en negativ känsla kring maten.
Från och med nu ska jag försöka fokusera på att vi ska ha kul vid bordet och så får hon äta så mycket eller lite hon vill. Däremot ska jag fortsätta att inte ge vika för att ge henne stora mellanmål nära inpå middagen och att hon måste lära sig att man inte kan leva på mackor och yoghurt: Jag ska inte tvinga henne att äta si eller så mycket ("kom igen 3 tuggor till" osv) samt att aldrig muta mig till att hon ska äta ("ät upp så får du glass sen" tex).

Förhoppningsvis blir det bättre "sen".