Gamla människa!

Jag var på väg för att handla och gick upp för den branta backen på Sandgatan som leder upp till Kungsgatan.
På väg upp ser jag att någonting ligger på marken en bit upp och jag inser att det är en rullator, ytterligare en bit upp ligger det, vad som skulle visa sig vara, en äldre dam i 85-årsåldern.

Jag och skyndar mig fram tillsammans med en annan kille som kommer från andra hållet.
När jag kommer fram så hjälper vi först damen upp och försöker reda ut om hon har skadat sig på något sätt.
Hon hävdar bestämt att hon absolut inte har skadat sig.
Jag frågar extra noga om hon slagit i huvudet, höften, armen eller handleden. Jag ser att hon är skakad och att hon gråter, troligen av chocken.
Vi hjälper henne upp, inser att hon har lastat rullatorn med två tunga matkassar (vilket troligen är orsaken till att hon har tappat kontrollen i den branta backen), och frågar vart hon är på väg.
Det visar sig att hon bor i en trappuppgång i närheten så vi hjälper henne in dit och till hissen.
Jag frågar återigen om har ont någonstans och hon menar att det har hon inte och tillägger att hon är ganska vig för sin ålder eftersom hon var gymnast i yngre dar...

Jag säger att det är inget vidare väder att ge sig ut i om man har rullator och bär på så pass tunga matkassar.
Jag försöker jag skoja till det och säga att det var tur att inte rullatorn åkte ner för hela backen och hamnade i strömmen för då skulle hon behöva gå tillbaka och handla igen. Då skrattar hon lite och och säger att "Det här kan jag inte berätta för min man för han sa att jag inte skulle gå ut eftersom det var så halt".
Jag fortsätter att fråga om vi ska ringa någon (hoppas på att hon ska ge oss namn på ett barn eller barnbarn som kan komma och hjälpa henne) men hon förklarar att det behövs då rakt inte.

Vi hjälper henne till hissen och ber henne att känna efter igen så att hon inte har skadat sig på något sätt och jag ber henne lova att hon ringer någon eller sjukvården om hon får ont. Hon menar fortfarande (precis som man själv är om man ramlar offentligt och någon frågar hur det gick och man envist hävdar att 'det gick bra" fast man har ont som fan) att det inte är något fara alls och trots att det tar emot så kan jag så klart inte tvinga henne att åka till sjukhuset fast jag egentligen tycker att det vore det bästa.

Nu sitter jag hemma och ångrar mig för att jag tycker att jag borde ha ringt och ordnat så att hon hade kommit in till sjukhuset för kontroll- Jag kan bara hoppas bara att hon inte är skadad eller att hon själv tar kontakt med sjukvården om det är något.
Hur "ska" man göra i sådana situationer egentligen?