I fäders (eller bröders) spår

Efter besvikelsen från 2006 när jag var sjuk och bara åkte ett par mil samt från förra året när jag blev sjuk och struntade i att åka upp så genomförde jag igår Vasaloppet.
Med genomförde menar jag att jag åkte hela vägen till mål.

Uppladdningen inför det här loppet var faktiskt sämre än 2006, då hade vi faktiskt åkt någon mil skidor innan. Jag hade alltså inför det här loppet inte åkt en meter skidor sedan jag klev av spåret i Risberg 2006.
Dessutom toppade jag formen genom att gå på after work i fredags och var lite för bakfull i lördags för att det skulle kännas helt genomtänkt. Jag vann å andra sidan biljarden på after worken så det var värt det.

Jag åkte med ett arrangerat tåg så slapp man fixa boende och dyl, dessutom fixade de valla på tåget. De hade två alternativ, ett för 400 kr och ett för 700 kr. Gissa vilken de rekommenderade? Vad var fördelarna då? Jo de dyrare gav bättre glid och räckte längre.
Det måste vara årets säljargument, vem fan vill chansa när de ska åka 9 mil skidor?
"Äh jag klarar mig nog" och sen tar glidet slut halvvägs till målet.
Det var ett bra val uppenbarligen också för jag tyckte både fäste och glid fungerade bra.
Det blev lite sämre längre fram i loppet när temperaturen hade stigit och det snöade. Då fick jag lite för mycket fäste istället och det gick lite trögare.

Det värsta med att vara helt otränad är givetvis att kroppen tar mycket stryk. Jag hade ont i händerna och fötterna större delen av loppet och en svag känsla av att jag skulle få kram i baksidan av vänster lår. Detta gjorde att jag medvetet höll igen lite och jag tvingades även hålla igen lite extra när det var ca 3,5 mil kvar för det var jäkligt mycket stigningar och jag vågade inte chansa om jag eventuellt skulle få kramp.
Även ländryggen (läs svanken) gjorde sig påmind, i alla nedförsbackar fick man puta rejält med häcken för att stretcha lite. Alla som fick möjligheten att ligga bakom mig vid dessa tillfällen: jag är väldigt glad för er skull.
Dock var det inte lika kul att ligga bakom folk när de släpper brakskitar toppade med blåbärssoppa. Jag tror jag gjorde mig skyldig till par också i och för sig.

Jag kissade inte en enda gång under hela loppet, det låter kanske inte så konstigt med tanke på att man gör av med väldigt mycket vätska men det berodde delvis också på att min snopp försvunnit. Den var borta nästan hela loppet, det enda jag kände var två iskalla och stenhårda bollar och sen... ingenting. Den kom dock tillrätta igen strax efter jag hade bytt om.

Sista milen var jag hur pigg som helst och körde verkligen järnet sista 7 kilometerna. Det skönaste var själva upploppet när jag fick ett eget spår och köttade för allt jag kunde. Känslan var grym när "publiken" hejade på lite extra och till och med speakern uppmärksammade mitt engagemang. Jag hade gärna velat se mig själv och speciellt mitt ansiktsuttryck under själva stakningen för det kändes som att det var snudd på Leonidas (från filmen 300).
Själva målgången kan ses här:

Spola fram till 41:20 och håll koll på spåret längst till höger.
Som vanligt gick det givetvis mycket fortare än det ser ut som på film :)

Nu väntar jag med spänning på bilden som togs när jag gått i mål, man ser det precis innan jag försvinner ur bild. Jag körde samma gest som på maran.

Idag är jag givetvis rätt stel, det som tar stryk är främst lederna, musklerna återhämtar sig ganska bra. Träningsvärk i ett par dagar är väl inget konstigt men det är drygt att känna av knän och armbågar hela tiden.
Sen har jag väldigt ont i fötterna också, mina pjäxor kändes väldigt hårda efter ett par mil och det tog ut sin rätt.

Hur känns det då? Jovars, jag är nöjd att jag äntligen har klarat av det, jag tycker jag gjorde det rätt bra med tanke på förutsättningarna. Visserligen hade jag hoppats på en något bättre tid men med tanke på hur det kändes efter halva när jag trodde jag skulle få kramp så var det nog rätt gjort att dra ned på takten. Jag var inte speciellt trött när jag gick i mål så det fanns helt klart mycket kvar att ge rent konditionsmässigt men det hjälper ju inte när andra delar av kroppen säger ifrån.
Här är min åkprofil för de som är intresserade.

Idag blir det lugn och ro i soffan/sängen och jag ska äta för allt jag är värd!