Once was lost

Min gamla trotjänare (inhandlad när jag var 16) har länge lidit av ett sprakande ljud som vid tidigare sessioner härletts till mikrofonswitchen.
I ett av mina berömda ryck började plocka isär gitarren för att försöka laga felet.
Mitt hopp om att hitta en dålig lödning eller liknande dog tvärt och jag insåg att jag skulle tvingas byta ut switchen.

Idag ca 2 månader senare gick jag till Musikbörsen och inhandlade en sprojtans för 145 bagis. Det är säkert överpris men va fan får man chansen att löda nåt så får det kosta lite. Här är en bild på den nya (till höger) och den gamla (gissa?) switchen:


För att komma åt att byta ut den här så måste man i princip plocka isär hela gitarren och klippa/värma bort den gamla. Smart som jag var/är så hade jag åtminstone märkt upp alla kablar till den gamla och eftersom den nya är identisk, så när som på avsaknad av sprak (vilket åtminstone är min förhoppning), så var det en relativt smal sak att löda dit den nya.


Här ska lödas! Notera frystejpen, precis som proffsen gör det.


Efter ett par "fan", "jävla skit" samt en och annan "k*ken" så fick jag ihop allt igen.
Det var ett jäkla meck att försöka peta in plektrumskyddet (den stora vita grejen) under strängarna samtidigt som mickarna skulle poppa ner i sina håligheter. Man kan absolut ta bort strängarna helt men varför göra saker lätt för sig?

Så slutet gott allting gott... nu ska den bara testköras!


Et tu, 9-volts batteri!

...och inget nytt finns att hitta i hela lägenheten.
Nåja det låter hur som helst "bra" (så bra den kan låta på en 15 Watts Peavey-stärkare) men fan man vill ju ha dist också.
(batteriet ska alltså driva min distpedal, reds. anm.)


Som tröst till mig själv får jag lyssna på Rage Against the Machine - Know Your Enemy (låten jag tänkt inviga min nylagade gitarr med). Nåja det kanske var det bästa för alla parter.